Blått – en historia
Inledning
"Den blå färgen" heter en skillingtrycksvisa från mitten av 1800-talet, och den beskriver den fascination för det blå som människan tycks ha haft sedan urminnes tider:"Av alla färgerna de små, är mest förtjusande den blå. Blå är den höga himlapolen, när inga moln bortskymma solen."
Blått i olika kulörer är helt enkel färgen med stort "F". Vad är det som gör blått så märkvärdigt? Är det just det faktum att den himmel som omger oss alla är blå? Det kan möjligen vara så, men den troligaste orsaken är att just blå färg har varit så svårt att framställa, vilket gör den ovanlig och därmed dyr. Den engelske konstnären och globetrottern Arnold Henry Savage Landor reflekterade över den blå färgens påverkan på den inhemska Ainubefolkningen, när han i slutet av 1800-talet besökte Hokkaido och tog fram sina färger och sin palett för att måla av hövding Angotsuro:
Arnold Henry Savage Landor
"Det var medan jag avporträtterade honom som jag märkte vilken utomordentlig påverkan färger framkallar på dem vilkas ögon är ovana vid dem. En man i folksamlingen blev upphetsad och spärrade upp sina ögon och visade sina tänder varje gång jag råkade vidröra med min borste det koboltblå på min palett. Andra färger hade inte samma effekt på honom. Hans ögon var hela tiden fixerade vid det blå, ivrigt väntande att borsten skulle doppas i det, och detta skapade anfall av upprymdhet hos honom. Jag tryckte ut lite blå färg från en tub på hans handflata, och han blev nästan tokig av glädje. Han for och hoppade och skrek och sprang sedan ett stycke bort, där han satte sig i sanden, fortfarande flinande emellanåt med oundertryckbar glädje." [min översättning]
Ovanstående observation är så mycket mer anmärkningsvärd när man vet att Ainufolket i allmänhet betraktades som mycket allvarsamma, snarast sorgsna. Landor påpekar själv att han faktiskt aldrig hade hört en Ainu skratta hjärtligt. Mannen i berättelsen ovan skrek mer av glädje än han skrattade. Och det var just den blå färgen som han snarast hypnotiskt stirrade på. Och undra på det! Det har varit en härligt, tjock, glänsande blå nyans. En sådan kvalitet hade inte ens funnits hundra år tidigare.
Atlasfågel. Foto: Brett Donald.
Lika galen i blått som Ainumannen i berättelsen ovan är, är också Atlasfågeln (Ptilonorhynchus violaceus). Den är vanlig i östra Australien. Hanarna är blå och svarta. De bygger arenor av pinnar, kvistar, gräs etc som de dekorerar med blå föremål för att locka honor med vilka de kan para sig. Och det går med vilka blå föremål som helst: bläckpennor, sugrör, plastgafflar och kapsyler.
Atlasfågeln har varit utsatt för vetenskapliga studier, men dessa har mer inriktat sig på vilka av hanarna de mindre färgranna honona väljer. Svaret verkar vara: De med mest intelligens. Hur honorna listar ut detta utan forskarnas metoder är obekant, men det tyder onekligen på att de inte står hanarna efter i intelligens. För att testa intelligensen hos hanarna var forskarna fräcka nog att placera ut röda plattor i arenorna och täcka dem med glasbehållare. Atlasfåglarna ogillar rött. I sina försök att få bort de förhatliga röda plattorna var vissa hanar snabbare än andra med att luska ut hur de skulle välta glasbehållarna för att kunna komma åt plattorna.
Men forskare är ett elakt släkte. Knappt hade de prövade hanarna avlägsnat plattorna förrän forskarna placerade dit nya röda plattor, som de dessutom skruvade fast. De mest kvicktänkta hanarna insåg snart det lönlösa i att försöka avlägsna plattorna, men de stod inte vingfallna för det. De täckte helt sonika plattorna med löv! Hanar som klarade dessa test bäst var också de som fick para sig mest.
Inte blott en färg
Historiskt sett har det blå varit mycket eftertraktat, och det har krävts en hel del arbete för att kunna använda olika material som pigment till målning eller extrakt för färgning. I denna artikel kommer vi att begränsa oss till beskrivning av följande fem blå färger: Egyptiskt blått, Mayablått, ultramarin, koboltblått och indigo.Egyptiskt blått
Beståndsdelar och tillverkning
Pigment av egyptiskt blåttDet som benämns egyptiskt blått är ett blått kopparsilikat med kemisk beteckning CaCuSi4O10. Detta syntetisk pigment, världens första kända, tillverkas genom att man kokar kvarts med koppar och kalk vid en temperatur av uppemot 1000°. Beroende på olika faktorer, bland annat tillverkningsprocess och kornstorlek, kan färgen variera betydligt. Den kan vara allt ifrån blåvit till mörkblå. Ja, den kan till och med ha en violett ton. Man kan få en ljusare färg genom att minska kornstorleken genom malning. Egyptiskt blått reagerar inte med andra pigment. Det är stabilt. Ytor målade med egyptiskt blått har varit utsatta för stark sol under årtusenden i Egypten, ändå har färgen inte påverkats.
Enligt Marcus Vitruvius Pollio (De architectura libri decem) tillverkades denna blå färg (caeruleum) vid en fabrik i Pozzuoli (Neapel). Denna hade grundats av affärsmannen Gaius Vestorius. Tillverkningen av pigmentet baserades på ett recept från Alexandria och innebar att man blandade sand, filspån av koppar och "nitrum" dvs soda.
Emellertid får det kastas in en liten brasklapp rörande färgens stabilitet. Det har visat sig att grön färg på föremål från såväl Gamla som Mellersta riket helt enkelt i grunden är artificiellt blått som förändrats och blivit till ytan grönt. Det som man idag kan se som gröna trädtoppar har alltså ursprungligen varit blåmålat.
Användning av egyptiskt blått
Som namnet avslöjar var det egyptierna som först började tillverka denna färg. Redan från ca 2500 f.Kr. (fjärde dynastin) är färgen identifierad, och den finns i nästan alla perioder från femte dynastin och fram till romersk period. Den blå färg man ser på Nefertitis huvud är exempelvis egyptiskt blått. När man analyserade de egyptiska föremålen på British Museum visade det sig att all blå färg var egyptiskt blått.Vi vet inte när färgen började användas i Europa. Genom textavsnitt i Vitruvius och Plinius verkar det som om tillverkningen etablerats någon gång kring Jesu födelse. Sista gången den nämns i källorna är i ett verk av ärkebiskopen San Isidoro de Sevilla 636 e.Kr. Det finns emellertid exempel på senare användning. I basilikan San Saba i Rom finns egyptiskt blått blandat med pigment från lapis lazuli i samma färglager, vilket inte bara visar att färgen fortfarande användes på 700-talet, utan också att övergången från den ena färgen till den andra inte var så plötslig. Man har dessutom också funnit fresker målade med egyptiskt blått i San Clementes basilika. Dessa är daterade till mitten på 800-talet.
Mayablått
Beståndsdelar och tillverkning
Målning av Juan Gerson med användning av Mayablått.Mayablått är en sydamerikansk uppfinning. Det är ett turkost färgämne som är otroligt motståndskraftigt mot väder och vind. Inte ens syror och moderna lösningsmedel påverkar färgen. Allra mest märkvärdigt är att denna motståndskraftiga färg är en produkt av en växtfärg (indigo) och en lera som heter palygorskit (bergläder). Dessa båda produkter ska blötläggas, filtreras och sedan torkas. Därefter upphettas sedimentet till 100°, varvid färgen ändrar sig från svart till turkos.
Mycket kring Mayablått har varit okänt för forskningen fram till nyligen. 2009 publicerade arkeologen Leslie Cecil det geokemiska resultatet för fynd av palygorskit på platsen Ixlú i Peténregionen i Guatemala. Det väckte viss förvåning när man kunde dra slutsatsen att mineralet inte kom från de sju redan upptäckta gruvorna i Mexiko utan från en till fyndplatsen närliggande plats i Guatemala. Det var alltså inte materialet som hade exporterats, det var teknologin.
Faktum är att det dröjt innan man kunnat besvara frågorna när, var och hur Mayablått tillverkades. Några svar kom 2008 genom analys av en skål som finns på Field Museum i Chicago och som funnits där i årtionden. Tidigt på 1900-talet hade en utforskare som hette Edward Thompson fiskat upp bl. a. den och 127 skelett ur en brunn i Chichen Itza, en Mayastad på norra spetsen av Yucatanhalvön. Enligt Thompson var botten på brunnen, benämnd "Den heliga cenoten", täckt av ett över fyra meter tjockt, blåaktigt sedimentlager. Skålen, som är från 1400-talet, innehöll till all lycka en bit rökelse som man med moderna analysmetoder har kunnat fastslå innehöll palygorskit och indigo.
Forskarna har dragit slutsatsen att det blå var en viktig del av ritualen. Ingredienserna har upphettats genom bränning av kopalharts (Copariflora officinalis), en kåda som använts som rökelse. Färgen har bestrukits på det som skulle offras, om det så har varit skålar eller människor. Därefter har det offrade kastats i brunnen. I och med att färgen inte haft tillräckligt med tid att fästa, har den färgat av sig på sedimentlagret.
Användning av Mayablått
Mayablått började användas ca 300 e.Kr. Färgen användes i Centralamerika för att dekorera byggnader, lergods och andra artefakter. Den var viktig i ritualen för präster, och det var också regngudens Chaaks färg. Det var till honom man offrade när regnet inte ville komma. Det var vid speciellt kritiska tillfällen som man offrade något så värdefullt som människoliv. I en berättelse från 1500-talet skriven av en spansk präst, beskriver han ritualer som innebar att de som skulle offras kläddes av, bemålades och kastades på stenaltare. Deras bultande hjärtan skars ut.Ultramarin
Beståndsdelar och tillverkning
Ett av de mest exklusiva pigmenten i världen är ultramarin. Det utvanns ursprungligen ur lapis lazuli (av lapis, latin för sten, och lazuli från persiskans namn för blå "lazhward") eller lasursten, som har använts i över 6000 år. Om vi lämnar ordet till Åbo tidning (26.6.1802) får vi en elegant beskrivning av processen:"Förnämligast tjenar lasursten till beredning af ultramarin, den skönaste och dyraste af alla blå målarefärger. Dertill slås stenar sönder i små stycken, som uppglödgas uti en järndigel, och fläckas i winättika; hwaraf de blifwa möra och låta lätt rifwa sig till fine pulfwer. Derpå tagas war och kolofonium, af hwardera hälften emot pulfrets wigt, som smältas uti en sten kruka. Härtill inblandas finåntugom(?) under beständigt omrörande, det blåa pulfret, och sedan det blifwit wäl sammansmält, utgjutes det i kallt watten, och lemnas att stå några dagar. Sedan fyllas twänne kärl med warmt watten. Uti det ena knådas förenämnde blandning till dess den bästa färgen är skilld ifrån waret. Det öfriga slås i det andra kärlet, och knådas på lika sätt. Sådeles fås i det första kärlet den finaste ultramarin, och i det andra en något sämre sort. Ultramarin igenkännes af fin färg, som liknar kornblommors eller wiolers, och af fin egenskap, att hwarken i luften eller i en måttelig eld förändras."
Den kemiska formeln för ovanstående uttryckes i våra dagar mindre elegant som (NaCa)8Al6Si6O24(SSO4), och detta ämne är resistent mot alkaliner och lösningsmedel. Det tåler värme upp till 800°C, men vid exponering mot syror bleknar det.
Vad som inte riktigt framgår av ovanstående är hur tidsödande och omständlig processen har varit för att få fram ultramarin innan man 1830 fick fram ett syntetiskt pigment. Det naturliga ultramarina är det pigment som är svårast att mala för hand. Endast den högsta kvaliteten av lapis lazuli dög i begynnelsen. Emellertid förbättrades utvinningsmetoden i början av 1200-talet, och den beskrevs på 1400-talet av konstnären Cennino Cennini.
Brytning
I forna tider kom förmodligen all lapiz lazuli till ultramarin från Afhganistan. Lapis lazuli, som är en sten och inte ett mineral, bröts och bryts fortfarande i Sar-e-Sang i Badakhshan i nordöstra Afghanistan. Sar-e-Sang, som betyder "Platsen för stenen", är en inte speciellt stor plats belägen vid Kokchafloden mellan Faisabad i norr och Eskazir i söder. Det är här som de 23 gruvorna finns och de utgörs av ungefär 250 meter lodrätta schakt in i berget. Den sten som bryts förs sedan ner ifrån gruvorna, som ligger 3600 meter över havet, med hjälp av åsnor. Resan är besvärlig och tar många dagar i anspråk.Forskarna har hittills identifierat fyra forntida gruvor varifrån stenen hämtades. Dessa är Sar-i-Sang, Chilmak, Shaga_Darra-i-Robat-i-Paskaran och Stromby.
Manschettknappar med lapis lazuli
Ultramarin under renässansen
Ultramarin (oltramarino "Från andra sidan havet") stod högt i kurs hos renässansmålarna i Italien. Eftersom det var så dyrt användes det mycket sparsamt. Ett mycket intressant exempel som belyser fördelen och nackdelen med ultramarin är ett ofullbordat verk av Michelangelo som finns att beskåda på National Gallery i London. Skapelsen kallas Kristus gravläggning (Entombment of Christ) och gjordes 1500 eller 1501.
Kristus gravläggning av Michelangelo
Som vi ser av fotot ovan är inte detta ett av Michelangelos bättre arbeten, men det är inte därför den är intressant. Nere i vänstra hörnet ser vi Maria Magdalena som sitter vid den "svävande" Kristusgestaltens fötter. Hennes klädedräkt har en obestämbar brungrön nyans. I själva verket var den blå när den målades. Michelangelo har använt azurit som är en biprodukt från koppargruvor. Den drar lite åt det gröna hållet, men är alltså inte så beständig i färgen som ultramarin.
Om vi istället betraktar det nedre högra hörnet så är det misstämkt tomt. Anledningen till detta är att det med all sannolikhet hade gjorts plats för en knäböjande figur. Denna var i så fall Maria, Jesu moder. Marias heliga mantel skulle vara blå, och det dög inte med vilken blå som helst. Nej, endast ultramarin kunde komma ifråga för Marias klädedräkt. (Påven Pius V standardiserade dessutom de liturgiska färgkoderna på 1500-talet så att blått reserverades för Kristus moder.) Ultramarin var emellertid så kostsamt att konstnären själv inte hade någon möjlighet att betala för det själv. Alltså har Michelangelo väntat på att en rik patronatus skulle hosta upp slantarna så att tavlan kunde fullbordas. Tyvärr verkar de ekonomiska medlen ha uteblivit eller så har de inte kommit i tid, ty Michelangelo lämnade verket ofullbordat i Rom och begav sig till Florens för att hugga Davidskulpturen.
Ultramarin idag
Det var förstås inte bara i Italien som ultramarin betingade ett högt pris. 1508 lämnade ett brev Nürnberg där en rasande konstnär, Albrecht Dürer, beklagade sig över att 100 floriner knappt räckte till ett pund ultramarin. Han hade varit på ett betydligt bättre humör om han levt idag. Den syntetiska ultramarin som används i våra dagar kostar bara en bråkdel av naturlig ultramarin, som idag med ursprunglig utvinning är mer kostbart än guld. Men syntetisk ultramarin har mer enhetliga partiklar, vilket innebär att färgen blir mindre levande än den gjord på äkta lapis lazuli. Detta är särskilt märkbart när ljuset infaller på olika sätt. För att råda bot på detta har ett tyskt bolag lyckats framställa pigment av äkta ultramarin genom en ny metod, så att man numera kan få den äkta varan till ett rimligt pris.Koboltblått
Namnets etymologi
Namnet kobolt kommer från tyskans Kobold, vilket är en sammansättning av "Kobe" (hus) och "hold" (ung. bra). Det är en skönskrivning för ett mytiskt väsen som skulle skydda ens hus och som man måste hålla sig väl med, ty Kobolden var en lurig typ som kunde hitta på ofog. Alltså är det inte helt ologiskt att gruvarbetare i Erzgebirge i sina böner bad att man skulle slippa kobolderna som ställde till med förtretligheter. Namnet "Kobold" användes senare av arbetare i silvergruvor om den sten som de inte hade någon nytta av. Det påstås även att denna spårmetall åt upp silver eller förorenade malmer.Koboltblått framställs av kobolt- och aluminiumoxider. På grund av dess värmetålighet är pigmentet tacksamt att använda vid glasering av keramik och porslin. Kobolten kom relativt tidigt i historien från gruvor i Persien (Iran).
Användning i Persien, Kina och Egypten
Perserna var enligt vad man vet de första som använde koboltblått som glasering på takteglet till moskéerna. Detta skulle representera himlen.
I Kina använde man kobolt till att färga glas blått under Choudynastin (1122-221 f.Kr.). Glasering med kobolt är tidigast känt från Tangdynasti (618 AD - 906 AD) och användes till begravningsfiguriner. Kina fick mycket av sin kobolt från Persien. Den var exklusiv och därmed dyr. Kineserna fann då mineralet asbolit. Asbolit innehåller mellan 30 och 40% koboltoxid. Detta blandade man med persisk kobolt i förhållandet 3 till 2 och fick fram en blå färg som går under beteckningen muhamedanskt blått.
Även i Egypten användes koboltblått. I och för sig hade man sedan urminnes tider egyptiskt blått, men den var mindre lämplig när det gällde att måla keramik. Om man använder kopparbaserade pigment måste dessa läggas på efter att keramiken har bränts. Detta resulterade i att färgen ramlade av efterhand som den hanterades. Med kobolt kunde man bränna in färgen i keramiken. Under det Nya riket (1550 – 1079 f.Kr) blev denna nya, blådekorerade keramik populär bland eliten, men var källan till färgen fanns var länge okänt. Analyser visade att kobolten hade spår av zink, nickel och mangan, vilket ger ett kemiskt "fingeravtryck".
I östra Sahara ligger Dakhleh-oasen. Platsen har varit bebodd under mycket lång tid. På 1980-talet föreslogs det att råmaterialet kunde komma från bl a denna oas. I västra kanten av oasen finns fyra gruvor där man har följt de horisontella ådrorna innehållande alun. Alun är förvisso känt för att användas som blodstillande medel, men var det endast av detta skäl som det bröts? För att utröna alunets sammansättning gav sig fil.dr.
Jennifer Smith vid Washington University i St. Louis nyligen in i en av gruvorna för att försöka hitta tillförlitliga prov. För att hitta dessa kravlade, eller snarare, ålade hon längst in.
Efter att ha fått sina prov återvände hon till St Louis där de analyserades. Det visade sig att alunet innehöll kobolt, om än i mycket liten skala, vilket var negativt. Positivt var att kobolten hade också sällskap av zink, nickel och mangan precis som i den blandning man har funnit i den blå färgen på egyptisk keramik. Resultatet är en liten bit på väg till att lösa gåtan med den egyptiska kobolten.
Brytning i Sverige
Det var en svensk kemist, Georg Brandt, som upptäckte metallen kobolt 1735, och det har brutits kobolt i Sverige sedan 1700-talet. Forskningen på detta område är dessvärre eftersatt. Från 1738 började man använda inhemsk koboltmalm efter att att funnit en rik koboltmineralisering i Los i Hälsingland 1736. Där fanns en övergiven koppargruva som visade sig kunna erbjuda brytning av koboltmalm. I början såldes malmen utomlands med god förtjänst, men snart anlades det första så kallade blåfärgsverket i Sverige – Sophiedahls blåfärgsverk. Vid århundradets mitt bröt man i 8 gruvor, men redan på 1760-talet började malmen sina, och man fick lägga ner verksamheten.Under 1700-talet drevs koppargruvor i Tunabergs gruvfält i Södermanland, men med åren blev fångsten allt mindre. Som av ett under upptäcktes koboltmalm, vilket kunde förlänga driften. Under 1800-talet påågick driften med varierande resultat. Från slutet av 1700-talet till 1889 gav gruvfältet minst 62 ton koboltmalm.
Väsentligt mer gav Vena gruvfält i Närke. Brytning av koppar- och koboltmalm erbjöd som mest runt 500 arbetare sysselsättning. Gruvdriften startade 1770 och avslutades 100 år senare. Under vissa perioder gav gruvorna ifrån sig en stor mängd koboltmalm. 1825 blev resultatet över 20 ton.
Det mest givande gruvfältet under 1700- och 1800-talen fanns i Gladhammar i Småland. De gruvor som först gav järnmalm under 1400-talet skattades snart på kopparmalm. Efter upp- och nedgångar påträffades koboltmalm i en gruva år 1777. Mellan 1874 och 1892 bröt man den största mängden. Huvuddelen av de 4200 tonnen fraktades till Tyskland.
Blaafarveværket
1772 upptäcktes koboltmalm nära Åmot i Buskeruds fylke. Den danske kungen Kristian VII förstod att man hade ett gyllene läge att kunna starta en porslinstillverkningen i Köpenhamn. En bruksort byggdes upp och denna utvecklade sig till den största producenten av koboltblått i hela världen! Det kallades Blaafarveværket och var med sina 2000 anställda Norges största industri. Men säg den lycka som varar beständigt. På 1840-talet började man tillverka en syntetisk blå ultramarin färg. Blaafarveværket hade inga möjligheter att konkurrera och bruket gick snart i konkurs.Idag är miljön kring bruket en mycket stor turistattraktion. Många av byggnaderna ligger bevarade i det konserverade brukssamhället. Det arrangeras musikevenemang och en årlig konstutställning som visar stora nordiska målare.
Denna "guldgruva" för turistnäringen kunde ha varit bortsopad om de rivningsplaner som fanns hade satts i verket. Räddningen var att delar av området var förgiftade av arsenik. Därför stoppades arbetet under mellankrigstiden. Ett nytt rivningsförsök gjordes på 1960-talet, men då motarbetades man av ett antal eldsjälar.
Indigo
Inledning
Indigo betyder helt enkelt "från Indien" på grekiska. Det är ett färgämne som man kan utvinna ur flera sorters växter. Den för industriellt bruk mest använda växten har varit indigo (Indigofera tinctoria), som hör till ärtväxterna. Här i Norden fick befolkningen förlita sig på vejde (Isatis tinctoria - tillhörig familjen kålväxter). Tinctoria kommer från latinets tinctus (färgad).Färgämnet
Färgämnet indigo finns till största delen i växtens blad:"...dock ej färdigbildadt under växtens lif, utan i form af ett i och för sig färglöst, kristalliserande ämne, indikan, som vid inverkan af ett i bladen förekommande enzym sönderdelas i socker och indoxyl, hvilket ämne i svagt alkalisk lösning lätt oxideras till indigoblått."
Vi tackar Nordisk familjebok (1910) för denna distinkta förklaring.
Beredning
Det traditionella sättet att göra indigo var att lägga de gröna bladen från indigoplantan buntvis i blöt i stora kar för jäsning. Man satte vattnet i rörelse så att det genomluftades. Indigon samlades i små "flockor" som vad det led sjönk ned till botten. När vattnet fördes bort återstod en bottensats. Denna silades och pressades till en blå massa - indigokakor. Dessa såldes sedan.Processen med vejde var snarlik. Bladen från växten krossades och blandades med vatten och urin eller pottaska. Så fick det ligga i flera veckor. Därefter kunde man försiktigt lägga i klädet eller garnet i färgbadet. Ju längre det blötlades desto mörkare blev färgen. Ville man ha marinblått fick man färga flera gånger. Indigo föredrogs framför vejde på grund av att man fick mer färgämne ur det förra.
Tillverkning av indigo. Gravyr av Pierre Pomet, 1694
Tidig historia och användningsområde
Indigo var en gång i tiden världens viktigaste färgningsmedel. Man började förmodligen odla Indigofera i Indusdalen för mer än 5000 år sedan. De gamla egyptierna utvann färgämnet ur både indigoarter och vejde. Tidigaste belägget för färgning på kläde är från ca 2500 f.Kr. Indigoblått har påträffats ganska tidigt på mumiesvepningar, men det blev inte vanligt förrän ca 300 f.Kr.Att babylonierna använde färgämnet är säkert. Det finns lertavlor därifrån på British Museum med recept på färgning. Dessa är från 600-talet f.Kr. I Centralasien använde man det blå färgämnet till mattor.
Som vi redan sett kände Mayafolket till indigo som färgämne. Det gjorde även aztekerna, som inte bara färgade med det utan också använde det som medicin. De kallade det för iquilite.
Vejde har sitt ursprung i Turkiet och Mellanöstern, varifrån det spridit sig västerut till Europa. Bevis för närvaro av vejde under yngre stenåldern har vi från arkeologiska fynd i den franska grotta l'Audoste (Bouches du Rhone), där man funnit blåfärgade fibrer som sannolikt kommer från linne eller hampa. Flera tusen år senare, på en järnåldersbosättning vid Heuneburg, har frön gjort avtryck i keramik.
Under det som kallas Hallstattkulturen (1000-400 f.Kr) vet vi att vejde användes till färgning, eftersom det påträffats textilier färgade blå av vejde vid begravningar i Hochdorf och Hohmichele.
Att de så "färgstarka" pikterna i Britannien skulle ha använt vejde till färgning av sina kroppar är vid närmare betraktan tveksamt, däremot har man grävt ut en plats i York från 900-talet där färgämne från bl a vejde varit till försäljning.
På närmare håll har vi den danska fyndplatsen Lønne Hede nära Varde. Här har hittats en grav från äldre romersk järnålder (0-200 e.Kr.). I graven hittades klädesplagg av ull som färgats med vejde. Fynd från såväl Norge (skeppsbegravningen i Oseberg) som Finland (gravfynd) visar att det vid Vikingatid användes vejde för blåfärgning av textilier.
Medeltid och modern historia
För att beskriva utvecklingen av indigo som färgämne från medeltid och framåt är det lämpligast att börja med vejde.
Vejde
Den indigo man fick från Vejde hade redan en stor marknad i Europa ca 800 e.Kr. Man odlade vejde bl. a. i det som idag är Frankrike och Tyskland. Tyska Erfurt är lämpligt att använda för beskrivning av hur omfattande handeln blivit 1392. Då grundade staden sitt universitet, och det finaniserades till stora delar med indigo från vejde.
Erfurt var inte den enda stad som byggde fashionabla hus med pengar man tjänat på handel med blått färgämne. Det uppkom till och med en speciell grupp människor "waid herren" (vejdeherrar). Det var män som hade vejden att tacka för sin förmögenhet.
Med så mycket pengar att tjäna fanns det självklart andra områden som ville ha sin del av kakan. Centra för vejdeodling fanns i Lincolnshire och Somerset (England); Gascogne, Normandie, vid floden Somme i Picardie, Toulouse och Bretagne (Frankrike); Jülich och Erfurtområdet (Tyskland) samt i Piemonte och Toscana (Italien).
Indigo
Portugiserna kom till Goa i Indien på 1500-talet och upptäckte indigon. Naturligtvis kände portugiserna till vejde, men den växt som producerade färgämnet indigo i Indien gav så mycket mer indigo än vejde, och portugiserna kunde känna lukten av pengar.
"Äkta" indigofärgämne hade funnits i Europa redan från 1100-talet, men endast i små mängder. Det var till största delen som färgklumpar lämpliga för konstnärerna att ha för tillverkning av färg. På slutet av 1500-talet finns det alltså både ett ställe som kunde leverera större mängder indigo till ett billigt pris och självklart köpare som gärna betalade mindre. Men det fanns också producenter av indigo ur den färgsvagare vejden som inte tänkte lägga sig utan strid.
Tidigt på 1600-talet lyckades vejdeodlare i Frankrike få de styrande att förbjuda import av indigo. Ja, det var 1609 till och med dödsstraff om indigo (som tyskarna förresten kallade "djävulens färgningsmedel") användes istället för vejde.
Även engelsmännen stämde in i protestsången. Indigo blev stämplat som giftigt, och det var bannlyst fram till 1660.
I längden var detta motstånd inte hållbart. Sanningen var att ingen kunde se skillnad på ett blått tyg färgat med färgämne från vejde och ett färgat med färgämne från indigo. Ingen av dem var giftiga. Skillnaden var att färgämnet från indigo var billigare och bättre. Färgämnet man fick från vejde var fullt tillräckligt för att färga ull, men otillräckligt för att färga bomull.
När motståndet hade brutits mot importen av indigo hade produktionen redan etablerats i Västindien. Där kunde man med slavarbetskraft producera både bättre och billigare indigo än i Indien. Och därifrån spred sig odlingen till den amerikanska södern. 1755 exporterades därifrån nästan 500 ton indigo.
Fast produktionen av indigo skulle återkomma till Indien på 1800-talet, där det efterhand utvecklades ett inhemskt motstånd mot de brutala metoder som engelsmännen använde för att tvinga indier att odla grödan. Dessa ledde till det så kallade "blå myteriet" 1859-60 som började i Barasat och spred sig.
Ungefär vid samma tid, 1856, kom William Henry Perkin på hur man kunde få fram syntetiskt violett ur tjära, och
Adolf von Baeyer (1835-1912), Nobelpristagare 1905, lyckades 1878 framställa indigoblått på syntetisk väg. Med dessa landvinningar hade den naturliga odlingen av indigo ingen framtid.
Det sista exemplaret
När författaren och journalisten Victoria Finlay i sitt sökande efter "blått" kom till Calcutta Botanical Gardens för några år sedan, fick hon bläddra igenom de böcker som William Roxburgh, chef för trädgården 1793-1813, gjort om olika arter hörande till Indigofera. Av flera hundra arter har Indien 62, men när Finlay ville se ett exemplar i verkligheten uppstod problem. Men nuvarande chefen erinrade sig då att han sett ett exemplar som han hoppades stod kvar, och med hans benägna bistånd hittades växtplatsen. Växter som försökte kväva den rensades bort och författarinnan kunde äntligen se en alldeles äkta Indigo tinctura – inte blott en växt.
Bert Åkesson, infoArtefact
Källor:
Aston, Barbara G.; Harrell, James A. & Shaw, Ian. Stone pp. 5 - 77 i Ancient Egyptian materials and Technology. Ed. Paul T. Nicholson & Ian Shaw. Cambridge. 2000.
Britt, John. The Complete Guide to High-fire Glazes: Glazing & Firing at Cone 10. 2007. Kina.
Cecil, Leslie G. Central petén blue pigment: A maya blue source outside of Yucatán, México. in Journal of Archeological Science. 17.12.2009
Finlay, Victoria. Colour – Travels Through the Paintbox. London. 2002
Gaetani, Maria Carolina; Santamaria, Ulderico & Seccaroni, Claudio. The Wall Paintings of the San Saba Church in Rome. i Studies in Conservation, Vol. 49, (2004), pp. 13-22
Langhof, Jörgen. Koboltmalmbrytning och koboltframställning i Sverige under 1700- och 1800-talet. i I gruva och grav. Metallhantering från bronsålder till nyare tid.. Red. Berg, L. Forshell, H. & Söderberg, A. Stockholm. 2003.
Lazzarini, Lorenzo. The Discovery of Egyptian Blue in a Roman Fresco of the Mediaeval Period (Ninth Century A.D.). i Studies in Conservation, Vol. 27, No. 2 (May, 1982), pp. 84-86
Lee, Lorna & Quirke, Stephen. Painting materials pp. 104 - 120 i Ancient Egyptian materials and Technology Ed. Paul T. Nicholson & Ian Shaw. Cambridge. 2000.
Nordisk familjebok, Indigo, 1910.
Savage Landor, A.H. Alone with the Hairy Ainu or 3,800 Miles on a Pack Saddle in Yezo and a cruise to the Kurile Islands. London. 1893.
Zech-Matterne, Véronique & Leconte, Luc. New archaeobotanical finds of Isatis tinctoria L. (woad) from Iron Age Gaul and a discussion of the importance of woad in ancient time. i Vegetation History and Archaeobotany Volume 19, Number 2 / March, 2010 Heidelberg.
National Geographic News 26.2.2008
The New York Times 29.2. 2008
Science Daily 19.3.2010
Åbo Tidning, 50, 26.6.1802
http://www.afghan-network.net/Culture/lapis-lazuli.html
http://www.economicexpert.com/a/Lapis:lazuli.html
http://www.ekof.de/
http://www.gemstone.org/gem-by-gem/english/lapis.html
http://www.highestoffer.com/lapis.html
http://www.iranica.com/articles/cobalt-sang-a-lajavard-blue-stone-also-applied-to-lapis-lazuli-and-ultramarine-lajavard-e-kasi-ceramic-blue-la
http://www.jewelrymall.com/stones/lapis.html
http://www.jewelrycentral.com/Target_Lapis.html
http://www.mineralminers.com/html/lapjlry.stm
http://www.woad.org.uk/html/europe.html
http://www.palagems.com/lapis_lazuli_bancroft.htm
http://www.unconventionallapidarist.com/gems/lapis.html
utmärkelser
kvalitetsmärkning
Artefact - En av fem
bästa sajterna, november 1998!
Artefact - Bäst just nu
fem bästa sajterna, april 1999!
Populär Historia september 1999
