Hästens tid
Rid- och stridskonst under stormaktstiden.

Anna Larsdotter. 2008.

Anna Larsdotter är en journalist med historieinriktning och som tydligen också har ett stort hästintresse. Det delar hon inte med undertecknad, det ska erkännas direkt. Likväl är det så att det alltid är intressant att se historien ur olika perspektiv - i detta fall hästens.
   I korthet kan man säga att boken visar hur användandet av hästen i militära sammanhang växer fram i Sverige, såväl i parader som på slagfältet. Det är den dubbla rollen som statuspryl och slaktvara som jag personligen finner mest intresseväckande. Hur ädel kungens springare än är, så är risken överhängande att den inte överlever striden, och det är naturligtvis i detta sammanhang intressant att veta hur man nyrekryterade. För hästar måste man ju ha till att bära officerare och dra kanoner.
   Det är på det hela taget ett lättläst och välavvägt förstlingsverk som Larsdotter lämnar ifrån sig. Bildmaterialet är utan anmärkning och illustrerar på ett utmärkt sätt vad som beskrivs i texten.
   Invändningarna är få, men nog ändå värda att omnämna. Ibland blir texten något svepande. Exempelvis talar författaren om klostren som drivande när det gäller anskaffandet av ädla hästar genom kontakter med hästuppfödare. Även om jag inte betvivlar det, så finns det inte ett enda konkret exempel som styrker utsagan.
   Sedan är jag personligen allergisk mot "källkritiska klyschor". Dessa dyker ofta upp i samband med Tacitus och Adam av Bremen. I föreliggande fall är det Adam som samtalat med den danske kungen Sven Estridsen. Den senare uttalar sig om svenskarna och deras hästar. Visst är det möjligt att allt inte är sant, men Adam kunde knappast vid tillfället fått tag på en bättre källa. Larsdotter nämner själv att Sven "tillbringat en tid i den svenske kungens hird". Om Sven säger att nordmännens hästar är "små och raggiga", så var hästarna små och raggiga. Det visar sig ju också senare i Larsdotters text att sådan raggiga kusar använts i tusental vid slagfälten.
   Fast mest underligt finner jag texten kring hästars färgsättning på sidan 90. Så här skriver Larsdotter:
   "Hade hästen en vit strumpa på vänster bak och en liten vit fläck i pannan kunde ägaren skatta sig lycklig. Så troddes nämligen superkrigaren Alexander den stores häst ha sett ut...Men även annan symbolik utlästes ur hästens tecken. Två vita framfötter och en vit vänster bak ansågs betyda att hästen var stark och uthållig. Även två vita bak och en vit vänster fram var en lycklig sammanställning. Andra kombinationer kunde vara till men för ryttaren och skulle därför undvikas. Därför ser man dem inte heller i målningarna."
   Ska man skriva sådant så tvärsäkert ska man undvika att ha illustrationer. På sidan 85 kan läsaren se Karl XI:s livhäst Favorit Suecus, målad av David Klöcker Ehrenstrahl. Denne stilige svarte hingst har vit fläck i pannan och en vit strumpa på vänster bak, precis som Alexanders häst Bukefalos, men den har även en vit strumpa på höger fram! Är detta ett uttryck för konstnärlig frihet av Ehrenstrahl? Tillåt mig tvivla. Någonstans måste någon ha fått något om bakfoten.

Bert Åkesson, infoArtefact