Herbarium, ett obligatorium – ur tiden
Bortglömt
Under nästan åttio år hade det legat bortglömt och försummat på olika vindsutrymmen, nedpackat i en gammal resväska. Ett tidsdokument, tillräckligt gammalt för att många inte längre ska känna till vad det är, men inte äldre än att det fortfarande finns de som kan berätta.En botanisk skatt
”HERBARIUM”, förkunnade de slitna guldbokstäverna på den blåmellerade kartongmappen. Med röda hörnförstärkningar i konstläder och skrynkliga knytband hade den ruvat på sitt innehåll i åtskilliga decennier. En växtpress var känd sedan länge. Här var resultatet. En omfångsrik mapp med botaniskt material, ordnat alltifrån Aceraceae till Violaceae. Etthundratrettiotre fanerogamer och kärlkryptogamer samt tio mossor och lavar. Allt insamlat under tre växtsäsonger i början av 1930-talet.Med varsam hand avslöjades herbariets sköra innehåll med dess snart 80-åriga växtexemplar. Genomgången blev en botanisk, historisk, arkeologisk och estetisk upplevelse. Estetisk, inte minst på grund av den vackra monteringen och de sirligt präntade noteringarna.
Genom detta fynd återupptäcktes en ambitiös växtsamling. En botanisk skatt insamlad, artbestämd och arkiverad av en yngling, i tidiga tonår, under de tre sista årskurserna vid Karolinska högre allmänna läroverket i Örebro. Ett lärosäte som vid tiden endast var ämnat för gossar.
Från örtmedicin till naturlära
Traditionen med växtsamlande drar sig långt tillbaka i tiden, bortom klosterordnar och klosterskolor. De allra tidigaste skolherbariernas syfte var inte enbart växtkännedom, utan även örtkunskap för medicinskt bruk. Obligatoriet med skolherbarium tycks ha dominerat under 1900-talets första hälft. Syftet med växtsamlandet under denna period var sannolikt att lära känna den svenska naturen.
Röda vinbär och Besksöta.
Skövling?
Själva insamlandet tycks inte ha diskuterats eller ifrågasatts, åtminstone inte av eleverna. Ifrågasättande var rimligen inget man ägnade sig åt i den auktoritära skolform som rådde. ”Det var så mycket tvång i skolan”, förklarar en Kiviksdam som i ungdomen fogligt samlat växter vid en flickskola i Ystad. I växtsamlandets mörkaste stunder lär det ha funnits poängsystem där de raraste växterna gav högsta betyg. Att så mycket natur, några årtionden senare, genom urbanisering, samhällsomvandling och allehanda miljöpåverkan, skulle försvinna var det sannolikt ingen läroverkslärare som i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig.Naturnära
Under 1900-talets början tycks stad och natur vara förenliga begrepp. Det rådde av allt att döma ingen tvekan om att skolbarnen, utan cykel eller tillgång till bil, i städer som exempelvis Ystad, Kristianstad, Malmö eller Örebro, skulle lyckas samla in de föreskrivna växterna. Inte heller tycks det ha förts någon direkt diskussion kring känsliga biotoper eller utrotningshotade arter.Naturen fanns uppenbarligen nära inpå. Bara inom centrala Örebro stad, rikets sjätte i storlek, kunde en växtsamlande yngling, mellan åren 1932-34, finna de begärliga objekten i varierade växtmiljöer såsom betesmarker, dikeskanter, banvallar, parker, skogsbackar, trädgårdar, åstränder och ängsmark. Med hjälp av bussen till Rynninge, beläget i stadens nordöstra utkant, hittades växter på bergsknallar, i hagar, lövdungar, kärr, ängsbackar och vid vägkanter. Utflykter till Västmanland och sommarlov i Karlsby, Östergötland, och i Dyltabruk, Närke, bjöd på backsluttningar, berghällar, björkbackar, fuktiga ängar, våtmarker samt ytterligare hagar, trädgårdar, åkrar och åstränder.
Hästkastanj och Bägarlav
Systematik
Vid genomgång av herbariet upptäcks en viss systematik i själva insamlingsförfarandet. Tjugotvå dagar per årskurs ägnades åt växtinsamling. Om detta var dekret från skolan eller ett eget påhitt lär vi aldrig få reda på. Antalet insamlade växter per tillfälle kunde variera mellan ett enstaka exemplar till ett tiotal. Det allra sista datumet i herbariet, söndagen den åttonde september 1934, gjordes en kraftinsats. Då insamlades tio mossor och lavar samt skogs- och majbräken i Kränglaskogen, en barrskog strax norr om centrala Örebro.Änglar
Man ska nog inte inbilla sig att alla läroverksgossar och flickskoleflickor likt oförvitliga änglagestalter flitigt frekventerade varierade biotoper i jakten på nästa herbarieobjekt. Det idkades säkert både växtbyten, växtlån och kompissamlande. En argusögd lärare på flickskolan i Ystad lyckades dock stävja elevernas försök med att låna ut växter till varandra. Läraren råkade ha fotografiskt minne, vilket drabbade de som försökte återanvända växtexemplar från tidigare samlingar.
Kattfot och Ljung.
Lära för livet
Med prydlig handstil, på vidhäftade etiketter, antecknades växtnamn, familj, klass, fyndort, växtplatsens beskaffenhet, datum samt insamlarens namn.Enligt initierade källor gick upplägget ut på att ett visst antal växter insamlades och artbestämdes. Därefter lämnades arbetet till läraren för genomgång. Sedan skedde ett förhör där läraren dolde uppgiftsnoteringarna och eleven skulle redogöra för samtliga fakta. Om eleverna förhördes om hela herbariets innehåll vid ett och samma tillfälle är inte känt.
Möjligen var tanken att denna kunskap skulle följa eleverna livet ut, likt en inre flora. Många upplevde växtsamlandet som tråkigt och ointressant, andra har glömt alltihop. Hos några sådde aktiviteten ett intressefrö som oftast inte utvecklades förrän i vuxen ålder.
Eldsjälar och läroverksmuseum
På Karolinska Läroverket i Örebro tycks det inom lärarkåren ha funnits ovanligt många botaniker och lektorer med naturvetenskaplig bakgrund, vilket möjligen kan ha påverkat upplägget och omfattningen kring herbarieuppgiften.År 1864 inrättades på skolan ett naturaliekabinett där man förvarade och förevisade herbarier, uppstoppade fåglar och andra naturhistoriska samlingar. När medier som bild och film, på 1900-talet, intog skolans värld var det många naturaliekabinett som fick stryka på foten. Karolinska läroverkets biologiska kabinett lyckades dock undgå den värsta förödelsen och är idag ett av Sveriges bäst bevarade läroverksmuseer.
Grundläggande förberedelser
Troligen ägnades en del förberedande lektioner, inför herbarieuppgiften, åt undervisning kring insamling, växthantering, artbestämning samt preparering och montering. Allt material bekostades av eleverna. Så inhandlades, eller lånades, flora, portör och växtpress. I den lokala bokhandeln köptes papper mellan vilka växterna skulle pressas, monteras och förvaras. Vidare inhandlades specialetiketterna för noteringar dessutom monteringstejp samt den yttre samlingsmappen i hårdpapp.
Daggskål och Åkersenap.
Mellan etikettraderna
Herbariet visar sig vara ett imponerande tidsdokument, med allsköns information mellan raderna. Man kan notera att någon av de insamlade växterna numera är fridlyst. Andra har sannolikt blivit mer sällsynta på grund av ändrade miljöbetingelser. Den botaniskt bevandrade kan kanske även upptäcka geografiska förskjutningar, mellan då och nu, beträffande olika arters förekomst. Fascinerande är de varierade biotoperna i anslutning till 1930-talets stadsmiljö.Genom noteringarna kring ortnamn, datum och växtplatsernas beskaffenhet kan den samlande ynglingens förehavanden under de tre sista läroverkssomrarna översiktligen följas, såhär nästan åtta decennier senare. Sporadiskt förekommande ortnamn, under lov eller helger, kan tyda på utflykter eller middagsbjudningar där skolgossen följde med, kanske enkom i hopp om att hitta nya herbarieobjekt.
Man imponeras av de åtaganden som en växtsamling av denna kaliber innebar. Att en yngling i sina tidiga tonår rodde iland en sådan uppgift kan väl anses som en bedrift i sig.
Karin Rogius
Källor:
Anderberg, A. Naturhistoriska riksmuseet, Stockholm. Muntligen januari 2010.
Cederfeldt, K. Muntligen december 2009 & januari 2010.
Karolinska skolans hemsida www.karro.orebro.se 2010-01-09.
Naturskyddsföreningen Örkelljunga. Herbarier – en värld i backspegeln www.orkelljunga.naturskyddsforeningen.se/herbarier_2.htm 2010-01-09.
Rogius, S-E. Herbarium 1932-34.
Wojidkow, B. Muntligen december 2009.
Örebro-Karolinaren. 1974. Nr 34.