Pludder från ältan – en värmande historia
Mystiska dammar
Spår efter tidigare generationers alternativa bränsleförsörjning finns fortfarande kvar i våra skogsområden i form av torvtrampor eller torvältor. Man kan inte låta bli att imponeras av dessa pedantiskt cirkelrunda anläggningar som vid första anblicken mest påminner om malplacerade dammar. Cirka 1,5 kilometer söder om det österlenska Ljunglyckorna, nära Snapparps gård, i S:t Olofs socken, finns en av dessa spännande lämningar. Ytterligare en finner man strax nedanför Stenshuvud, alldeles norr om Naturum.
Torvältan vid Stenhuvud.
1700-talets energikris
Det var lantbruksexpansion och folkökning som bidrog till den allmänna skogsskövlingen och vedbristen under 1700-talet. Att nyplantera skog var nästan okänt, och på sina ställen kunde ved inte köpas för pengar. Detta var bakgrunden till att man började använda torven som bränsleersättning. Torvgille, då man samlades för att hjälpa varandra med torvtäkten, blev en årligt återkommande syssla för skånska slättbor.Torvupptagningen påbörjades i mitten av maj och kunde pågå mellan en och fjorton dagar, beroende på bränslebehov. Arbetet var tungt och utdraget och det fordrades stora kvantiteter med mat, dryck och brännvin till samtliga inblandade. Sådana dagar vankades inte mindre än sex måltider!
Namnen avslöjar
Infödda ortsbor kan berätta om lokala namn på tegar och backar som vittnar om verksamheten kring mossar och ältor då det begav sig. Så finns ”Middagsbacken”, ”Skoleplassen” och ”Gnalingabacken” i S:t Olofs socken. I Middagsbacken avnjöts fläsk, bröd och risgrynsgröt under torvbrytningen. Därpå följde en timmes välförtjänt vila då dagen var som varmast. Skoleplassen var den plats där folkskolan i S:t Olof hämtade sin beskärda del av bränsletorven, och på Gnalingabacken torkade en man från Gnalöv sin torv.Pluddertorv
Torven kunde i vissa fall skäras ut direkt ur torvgraven, utan vidare preparering. För att förbättra bränslekvaliteten, på den ibland halvt förmultnade torven, blandades den med vatten och bearbetades till så kallad pluddertorv. Pluddran ältades barfota, med särskilda träskostövlar eller med hjälp av hacka eller grep. Detta gjordes direkt i mossen eller på marken i en tillfällig träram.I torvältan kom djuren till hjälp
Om torvjorden var svårbearbetad kunde oxar, hästar eller kor underlätta arbetet. Det var då den stenskodda dammen, eller torvältan, kom in i bilden!Torvältan var, alltså, en cirkelrund fördjupning i marken med stenskodda sidor och botten. Vattnet leddes in via en närbelägen bäck. Torvältans diameter kunde variera mellan 5-8 meter och djupet mellan 0,3-0,5 meter. Anläggningen vid Snapparp har en diameter på 7 meter och ett djup på 0,3 meter, medan den vid Stenshuvud mäter 6 meter i diameter med ett djup på 0,4 meter.
Torven lades i ältan och blandades med vatten. Den stenskodda bottnen stod emot trycket från klövar och hovar, och djuren fick trampa runt tills torven hade grötkonsistens, så kallad pluddertorv. Därefter östes pluddran ur ältan och torkades på en närbelägen äng, där den även formades till lagom stora bitar. Slutligen skulle torven stackas, eller käglas, för att vara inkörd och lastad i ”torrehused” före Kiviks marknad – i slutet av juli.
Torvältan vid Snapparp.
Stenshuvud
Det var vid arbetet med att etablera gångstigar och vandringsleder för besökande, under 1960-talet, som man upptäckte torvältan strax nedanför Stenshuvud. Den var då helt övertäckt och bortglömd. Inför dokumentationen frilades hela anläggningen och foton från tiden avslöjar tydligt dess konstruktion. Numera sköts underhållet med varsam hand av Nationalparkens personal.Snapparp
Torvältan vid Snapparp har anknytning till de omkringliggande gårdarna och har därför aldrig försvunnit ur det allmänna medvetandet. Socknen har en lång kontinuitet när det gäller torvupptagning och mängder av torv har brutits i traktens mossar. Torvältan underhålls av kulturintresserade ortsbor och töms på sitt lövinnehåll varje vår.Fornlämningar
En titt i Fornminnesregistret ger vid handen att torvältan vid Snapparp respektive Stenshuvud är registrerade fornlämningar: Snapparp: RAÄ 102:1, S:t Olofs socken, samt Stenshuvud: RAÄ 114:1, Södra Mellby socken – båda med Riksantikvarieämbetets kommentar: ”Bevakas”. Någon explicit skötselplan finns inte.Nedgång och fall
Torvbränslet användes i huvudsak till bostädernas sättugnar, och i Skåne lär det ha funnits runt ett femtiotal platser där man under generationer bearbetat torv till bränsleförsörjning. I början av 1900-talet då järnspisar och kolkaminer började bli allmänna hos den skånska allmogen avtog så småningom eldningen med torv – och därmed även torvhanteringen runt de skånska mossarna. Vid Snapparp bröts dock torv ända fram till slutet av 1940-talet. Idag återstår bara den gamla torvältan – som en påminnelse om tidigare generationers oräkneliga dagsverken. Dagsverken som bidrog till värmen i hus och hem under råkalla höstar och stormiga vintrar.Karin Rogius
Skriftliga källor:
Eriksson, Olof S. 1943. Torvupptagning i sydöstra Skåne i slutet av 1800-talet. Skånes Hembygdsförbund. Årsbok 1943. Red. Olsson, Harald. Lund.
Liljegren, R. & P. Lagerås. 1993. Från mammutstäpp till kohage – Djurens historia i Sverige. Lund.
Lindhagen, Magnus. 1968. Om pluddertorv. Skånes Hembygdsförbund. Årsbok 1968. Red. Thun, Egon. Lund.
Nationalencyklopedin. 1995. Band 17, s. 532. Bokförlaget Bra Böcker. Höganäs.
Riksantikvarieämbetet. Fornminnesregistret. FMIS.
Svensson, Folke. 1994. Torvupptagning och torvalador. Österlen 1994. Årsbok från den samlade hembygdsrörelsen på Österlen. Simrishamn.
Tham, Erik. 1993. Tillbakablick och minnen. Stenshuvud – nationalparken på Österlen. Red. Johansson, Klas-Rune.
Naturvårdsverkets projekt – Dokumentation av Sveriges nationalparker.
Muntliga källor:
Länsstyrelsen Skåne län. Kulturmiljöenheten i Kristianstad. September 2008.
Ståhlberg, Fredrik. Naturum, Stenshuvuds nationalpark. September 2008.
Svensson Björk, Ingrid. Oktober 2008.