Tillbaka till artiklar |
Tillbaka till löpsidanFinal för ett fornborgsprojekt i norra SödermanlandInledningKnappast någon fornlämningskategori har sedan århundraden tillbaka satt fantasin så i rörelse som när det gäller vad vi vanligen benämner fornborgar. Redan i de s k Rannsakningar efter antikviteter som på kunglig befallning företogs under åren 1669-84 figurerar dessa anläggningar ofta. Man kan finna de mest fantasifulla förklaringar till deras uppkomst. Ibland kallas de en ”jettes boningar”, kloster eller slott.”Sanningen wet Gud”, suckar uppgivet en av uppgiftslämnarna resignerat. I ärlighetens namn måste konstateras att forskningen, i likhet med 1600-talets präster, fortfarande svävar på målet om anläggningarnas funktion och vilka som använt dem. Det har sannerligen inte blivit mindre förvirrat på de senaste årtiondena, då man - oftast utan att ha företagit några som helst undersökningar med spaden i marken - levererar den ena häpnadsväckande hypotesen efter den andra. Då vi nu efter 30 års studier i detta ämne sammanfattar våra undersökningar gör vi det med övertygelsen att ha någorlunda på fötterna när det i varje fall gäller syftet med fornborgarna i norra Södermanland, där det finns ett 80-tal dylika anläggningar, belägna inom Eskilstuna och Strängnäs kommuner, (Väster- och Österrekarne jämte Åkers och Selebo härader). Den första undersökningen gjordes på Hultberget i Husby-Rekarne sn (raä 72) och bekostades av Sörmlands museum med dåvarande landsantikvarien P O Ringqvist som ansvarig. Totalt har senare smärre undersökningar gjorts på ett dussintal borgar, varav ett par visade sig vara anlagda under medeltid, båda belägna i Torshälla stadsområde (raä 11 och 49). De har därför inte tagits med i denna översikt, som bara gäller förhistoriska anläggningar. Metodiken för undersökningarna var att finna sot och kol efter förmodade röjningsfaser innan murarna anlades, något som vi i de flesta fall också anser oss ha lyckats med. (Damell 1974). Fornborgarna i järnålderssamhälletDet nu avslutade fornborgsprojektets syfte har varit att inom ett väl avgränsat, fornborgsrikt område, dvs i detta fall norra Södermanland, studera, undersöka ( genom fosfatkarteringar och begränsade utgrävningar), kartera och datera merparten av de i fornlämningsregistret noterade fornborgarna, för att därigenom skapa en utgångspunkt för slutsatser rörande anläggningarnas funktioner, kronologi och eventuella andra betydelser i järnålderssamhället dvs med andra ord att försöka sätta in fornborgarna i ett socialt, ekonomiskt och politiskt sammanhang.Det valda analysområdet, norra Södermanland, omfattar nuvarande Eskilstuna och Strängnäs kommuner (Väster- och Österrekarne jämte Åkers och Selebo härader). Norra delen utgöres av slättbygd ut mot Mälaren medan man söderut finner en alltmer bruten skogsterräng som efter några mäktiga förkastningar i öst-västlig riktning successivt höjer sig mot inre Södermanland. Några större grusåsar (kummunikationsleder) genomskär trakten i nord-sydlig riktning. Eskilstunaån avvattnar Hjälmaren genom centrala Rekarnebygden, under järnåldern en viktig vattenled. I trakten av Åker har i äldre tid mynnat en sjöled genom landskapet med ändpunkt i nuvarande Trosatrakten. Landhöjningen under järnåldern, från ca + 10 m ö h vid Kr. f. till ca + 5 m ö h cirka 1000 år senare medförde betydande ökningar av jordbruks- och betesarealerna på slätterna ut mot Mälaren (då en Östersjövik) i norr. Här finner man även den egentliga järnåldersbygden markerad av bl a talrika gårds- och bygravfält liksom i bygden längs Eskilstunaån mellan Hjälmaren och den dåvarande havsviken "Mälaren". Det är i närheten av bygden och de gamla kommunikationslederna man finner norra Södermanlands fornborgar, dock ytterst sällan i direkt anslutning till gårds- och bygravfälten utan nästan alltid i mera tillbakadragna lägen på naturliga försvarspunkter, oftast branta bergknallar med klar anknytning till färdlederna eller andra övervakningslägen. Det har även kunnat bevisas att flertalet fornborgar här kunnat hålla signalkontakt sinsemellan via vårdkasesystem (Lorin 1978). Maktpolitiskt syfteVår undersökning i norra Södermanland, som pågått i ca 30 år, har som redan antytts, givit vid handen att fornborgarnas merpart tillkommit i ett maktpolitiskt syfte. Detta utesluter ingalunda att enstaka av de allra äldsta anläggningarna har fungerat som rituella samlingsplatser av det slag Michael Olausson konstaterat i Uppland (Olausson 1995), även om dylika hittills ej säkert kunnat återfinnas inom analysområdet. Däremot har vi i vårt material inte kunnat finna fog för de slutsatser Åsa Wall dragit rörande vallanläggningarna på Södertörn (Wall 2003) d v s att deras funktion mera generellt varit av kultisk-religiös natur. Vi menar att borgtidens (200-500 e Kr) bakgrund i stort präglats av den stora politiska oron på kontinenten, speglad av sydskandinaviska vapenofferfynd, glorifieringen av krigarens makt mm. Denna stora oro har som bekant även nått Skandinavien bl a i samband med romarrikets fall. Maktens tid nådde även Mälardalen, något vi bl a anser fornborgarna vara ett tecken på. Dessa tankar är ingalunda nya men förtjänar att åter framhållas.Inom analysområdet finns totalt ett 65- tal fornborgar registrerade varav ett 40-tal ligger inom Eskilstuna kommun. Borgarna och ortnamnenDet förefaller finnas ett klart samband mellan en del ortnamn och fornborgsanläggningarna. Särskilt intressanta är de namn vari namnelementet sten ingår. Schnell har kommit fram till att det finns 21 Stenby-namn i de tre olika Mälarlandskapen men bara fyra i övriga delar av Sverige. Inom undersökningsområdet finns 3 borgar med sådana namn, en i Eskilstuna Fors, en i Fogdö och en i Tosterö. Ortnamnsforskarna är överens om att denna benämning bör betyda ”byn vid borgen”. (Schnell 1933 a, 1934).Hellberg påpekar att fornborgar med namn på -sten av allt att döma är mycket gamla. De kan knytas till ett äldre skede genom borgarna Bogsten i Tumbo sn, Tandasten (namnet bevarat i gården Tandersten, nära intill Hultberget i Husby-Rekarne sn), samt i Ranasten (nu gården Ransten i Sundby sn, helt nära borgen med samma namn). (Hellberg i brev 1972). Inom det berörda området finns också borgen Gransten i Råby-Rekarne samt Bälgstena i Kjula. Hellberg gör också ett intressant påpekande i detta sammanhang om Rö-stenen (400-talet), på vilken omtalas ”stainawarijarR”, vilket han anser böra betyda ”borgförsvararen”. (Hellberg 1975). Detta torde väl vara det enda skriftliga belägget för att sådana anläggningar existerade vid denna tidpunkt. Hellberg fäster också uppmärksamheten på Karla-namnen. Han tolkar dessa som bevis för att det på sådana platser funnits garnisoner på strategiskt viktiga platser, där ”karlarna” tilldelats utjordar och varifrån de sedan också kunnat kallas in för vakttjänstgöring på närbelägna borgar. Ett sådant namn är Karlemo gård i Ärla sn, drygt en km öster om fornborgen Ogaklev. Inte långt därifrån ligger det medeltida kronogodset Rinkesta, ett annat namn som enligt Hellberg tyder på att där funnits krigarförläggning. Inte långt från de båda fornborgarna vid Hugelsta i Eskilstuna Klosters sn (raä 28 o 29) finns Karlåker, som han menar kan tyda på förekomsten av en garnison i anslutning till dessa borgar. (Hellberg 1975). I sammanhanget kan också nämnas Karleby på Fogdö och en borg med samma namn i Överselö. Hellberg har också kastat fram tanken på att fornborgarna skulle ha att göra med framväxten av en begynnande sveastat, som enligt honom skulle ha ägt rum tidigare än vad forskningen förmodat. Han stöder sig bl a på ortnamn av ”typiskt” svealändskt ursprung, vilka han finner ha spridit sig längs ett östligt stråk av södra Sverige och språngartat till numera danskt och tyskt område, där svenskt inflytande, även av politisk art, kan avläsas särskilt i Sönderjylland. (Hellberg 1980, sid 201-204). Under senare årtionden har inte någon egentlig forskning om borgar och ortnamn förekommit. Borgar utmed kommunikationslederSom förut nämnts ligger ett stort antal borgar utmed den ur kommunikationssynpunkt viktiga Eskilstunaån, som kantas av inte mindre än ett tiotal sådana anläggningar, alltifrån åns utlopp i Mälaren norr om Torshälla och ända ned till Skogstorp, nära åns utflöde från Hjälmaren. Man kan ifrågasätta om det enbart för att kontrollera trafiken på vattendraget skulle ha varit nödvändigt med ett så stort antal borgar, men vi vet ju inte om alla är samtida. En del kan ju av olika anledningar ha upphört att fungera, medan andra tillkommit i stället. Märkligt är emellertid de båda anläggningarna Medberget (ej undersökt) och Uvberget nästan mitt emot varandra. Inte långt norr om dessa finns ju Skjulstaborgen, precis ovanför den längre fram omtalade pålspärren, som ju borde onödiggöra de nyssnämnda borgarna. Både spärren och borgen ifråga har dateringar som är samtida (se avsnittet om undersökta borgar).En annan farled (tidigare i korthet nämnd) som kännetecknas av ett stort antal borgar är den som utgår från Tandlaviken i väster och som mynnar ut i nutida Gripsholmsviken. Där finns sju, åtta borgar. Nivåskillnaderna är på sina håll avsevärda, och man har säkert ibland fått bära eller släpa farkosterna kortare eller längre sträckor, men med tanke på att det inte varit fråga om några större båtar torde det inte ha varit oöverkomligt. Ytterligare en vattenled torde ha förbundit Hjälmaren med Mälaren. Den har sträckt sig från Ekaviken i Lista till Brobyviken i Tumbo. En knapp kilometer väster om Ekaviken ligger en borg vid Södernäs, som bör ha haft en viss betydelse i sammanhanget. Farleden går nästan rakt norrut via ett tidigare tämligen rikt sjösystem, bl a den numera helt torrlagda Apalsjön, vilken också varit vattendelare. Strax väster om borgen på Hägersberget i Råby-Rekarne går leden vidare mot nordväst och i en trång passage, strax söder om Öster Ekeby i Torpa socken, har man måst passera mellan två borgar, Uvberget (raä 154) och Hagsberget (raä 96), båda i Torpa sn, innan man sedan nått Mälaren via numera Brobybäcken. (Lorin 1992). Nivåskillnaden är visserligen nu ganska stor mellan dessa båda sjöar, men med tanke på att Mälaren då var tio meter högre och Hjälmaren blivit sänkt ett par meter till ca 22 m ö h, torde skillnaden på den relativt långa sträckan, ca 12 km, vara försumbar. Precis där Brobybäcken mynnar ut i Brofjärden ligger på östra sidan den imponerande men från andra fornlämningar isolerade Smörkullen (raä 51). Vattnet har vid den här aktuella tiden nått fram nästan ända till kullens fot. Högen är inte undersökt, men man kan fråga sig om det inte är en stormans revirmarkering. Bland de vattenledsknutna borgarna skulle man kanske också kunna räkna in den till synes så isolerade Barröborgen i Näshultasjön. Ett närmare studium av ek kartan visar att det kan ha funnits en farled som hade förbindelse från Näshultasjöns nordöstra spets via Mörtsjön fram till Hagbysjön vid Navsund, där den tidigare nämnda ”stora” farleden mellan Tandlaviken och Gripsholmsviken gick fram. Även i nordvästlig riktning från Näshultasjön, 35 m ö h, kan man tänka sig en trolig farled mot Hjälmaren, nämligen via Kalvsjön och Näshultaån fram till Kvarnstallet vid Hjälmarestranden, en sträcka på drygt 5 km. Fram till nuvarande fördämningen ovanför kvarnen lär det knappast ha varit några som helst problem. Därifrån och ned till lugnvatten, en sträcka på omkring 300 m, var fallhöjden dock omkring 12 m. Detta är onekligen mycket, men med tanke på dåtidens små och lätta båtar kanske det ändå var mödan värt att bära och lasta om farkosterna. Också från Näshultasjöns södra del bör det ha varit möjligt att via smärre vattendrag och Prästsjön ha navigerat mot nordväst till Torpkvarn och ut på Hjälmaren, en sträcka på drygt 7 km. Från Näshultasjön är nivåskillanden obetydlig ända fram till Torpkvarn, strax före utloppet i Hjälmaren, där nivåkurvorna dock redovisar en höjdskillnad på ca 10 m på en sträcka av bara 100 m. Även här kan det emellertid ha varit idé att transportera såväl båtar och last den korta sträckan. Invånarna i Näshultabygderna med omgivningar kunde alltså ha goda möjligheter att till rikare befolkade trakter finna avsättning för det man i skogsbygderna producerade. Borgen på Barrön kan alltså ha fyllt en viktig funktion också handelspolitiskt . Även när det gäller landförbindelserna, främst via grusåsarna, har tydligen borgarna spelat en väsentlig roll. Det klassiska exemplet är väl den uppländska Sunnerstaborgen vid Fyrisåns utlopp i Mälaren, där den urgamla landsvägen på åsen passerar genom borgen. En teori har lanserats att makthavarna över den rika Uppsalaslätten även velat ha kontroll över landtrafiken och kanske också uppbära någon form av tull. (Damell 1974). Det är mycket troligt att något liknande legat bakom tillkomsten av den märkliga anläggningen vid Borgtorp i Tumbo , där en mäktig spärrvall anlagts tvärs över det smalaste stället av Strömsholmsåsen. Den har genom C 14-analys daterats till ca Kr f. Detta betyder att vattnet på denna tid slickat stenvallens nedre delar. Här har man alltså i stor utsträckning kunnat kontrollera trafiken på den betydelsefulla åsen som sträcker sig ända ned till trakten av Nyköping. Mycket tänkbart är att man där, liksom kan ha skett på Sunnerstaborgen, utkrävt tull av ”köpmännen”. Bland de förnödenheter som där forslats fram torde inte minst läder och skinn ha utgjort en betydande del. Romarna, som vid denna tid behärskade norra Europa och Brittiska öarna, hade ett omättligt behov av detta varuslag, och det var nog många förslagna köpmän här från Norden som gjorde goda affärer med romarna vid limes. Men även för mer närliggande marknader i Rekarne och Sörmland har nog denna forntida ”Europaväg” varit viktig. (Lorin o Blomgren 2008 o däri anf litt). Också Kjulaåsen bör ha spelat en stor roll som förbindelseled. Det är möjligt att fornborgen Bälgstena i Kjula kan ha haft en funktion liknande den vid Borgtorp i Tumbo, även om den ligger en aning bredvid åsen. Undersökta borgarTidigare har bara en anläggning undersökts inom analysområdet, nämligen Mälby borg i Jäders sn (raä 37), där Schnell 1929 tog upp provgropar, som dock inte gav några fynd. (Schnell 1932, sid 14) Inom själva landskapet Södermanland gjorde E M Hermelin redan 1925-1927 en undersökning på Baldersborg i Halla sn (raä 41), varvid bl a keramik, vävtyngder och en holkyxa av järn påträffades. (Hermelin 1929, sid 92-97). Henriksdalsbergets fornborg i Nacka sn (raä 100) undersöktes 1966 men gav inga fynd. (Ambrosiani 1967). Samma var förhållandet med fornborgen i Flemingsberg, Huddinge sn (raä 91), vilken undersöktes 1967.Här nedan redovisas i mycket komprimerad form resultaten av ett dussintal undersökningar, som vårt projekt svarat för. Utöver grävningar har ett 50-tal anläggningar varit föremål för fosfatundersökningar De flesta har också karterats och beskrivits. (Se aktuellt avsnitt). Hultberget, Husby-Rekarne sn (raä 72) Undersökt 1976-77, 1983, 2007.
Inom en aktivitetsyta på 12 kvm inom murarna på borgens sydöstra del påträffades upp till 0,6 m djupa kulturlager med rikt fyndinnehåll, därav flera hundra fragment av lerkärl av dåligt bränt gods utan dekor. Markant var inslaget av brända och obrända ben. Ett 10-tal delar till vävtyngder samt ett 60-tal lerkliningsbitar noterades också. Bogsten, Tumbo sn (raä 37) Undersökt 1980.
Sex mindre provgropar på slumpvis valda ställen grävdes på två terrasser, belägna på själva borgområdet. I samtliga gropar fanns kulturlager med inslag av sot och kol, lerklining och brända ben. Ett fragmentariskt sädeskorn påträffades. I en större provgrop registrerades i det kraftiga kulturlagret en keramikskärva samt en mindre, bearbetad sten av kvarts (inte malsten, som uppges i raä:s fornminnesregister). Intagsberget, Eskilstuna Kloster (raä 249) Undersökt 1983. Ett 5x1 m schakt togs upp i S delen av muren. I en blandning av lera och mjäla, ca 0,8 m under murens yta påträffades under stenar ett smetigt och sotigt lager, varur prov för C 14-analys togs. Ålder: 1505+-90 BP. (St 9351) Inga föremålsfynd. Ett flertal terrasseringar finns inom borgområdet. Hägersberget, Råby-Rekarne sn (raä 42) Undersökt 1990-1991
Belägen en halv kilometer öster om en forntida farled som sträckt sig från Hjälmaren och upp till Brobyviken i Mälaren nordväst om fornborgen. Undersökt 1983.
Ett schakt på 1x2,5 m togs upp i den norra muren på bergskrönet. I detta konstaterades lerklining, kolbitar samt lerklining, delvis sintrad. Närmast berget, ca 0,30 m under ytan, tillvaratogs lillfingerstora kolstycken för analys. Ålder: 1385+-80 BP. (St 9047). I en provgrop i schaktets grannskap noterades mörkt humus med inslag av kol och lerklining. Uvberget, Eskilstuna Kloster (raä 535) Undersökt 1983 o 2000.
Vid en undersökning 1983 togs ett schakt, 2x1,5 m, upp i den sydöstra delen av huvudmuren. Stenby, Eskilstuna Fors (raä 117) Undersökt 1983.
Schakt, ca 2,30x1 m, i norra muren. 0,70 m under murytan påträffades ett förkolnat trästycke, ca 1 m l, 0,20 m br och 0,05 m tj. Över och under detta fanns stora mängder med kraftigt vitrifierade stenlager. Sådant förekom också på lägre nivå i anslutning till bränt trä. C 14-analys av den brända ”plankan”: 1505+-75 BP (St 9329). Ransten, Sundby sn (raä 7) Undersökt 1983. I den sydöstra delen av inre muren grävdes ett schakt, ca 2x1 m. Murhöjd där nära 1 m. Rasrisk innebar att det var omöjligt att nå botten. Inget lämpligt material för C 14-analys erhölls. Sonderingar på olika ställen inom borgområdet företogs med ”geologkäpp”. Inga kulturlager kunde dock noteras. Omedelbart intill borgen på södra sidan fanns tidigare ett gravfält, som till stora delar förstördes genom vägdragning för ett 30-tal år sedan. Ängsholmen, Torshälla sn (raä 1) Undersökt 1987.
Belägen omedelbart intill Mälaren och vid Eskilstunaåns mynning. Skjulstaborgen, Eskilstuna Kloster (raä 325) Undersökt 1995, 1996, 1999. Provgrop ett 75-tal m nordväst om högsta punkten. Sotig jord från ytan och ned till berggrunden, 0,10-0,20 m under markytan. Analysresultat: < 200 bp (st 14631).
I ett parti intill norra muren togs tillvara sotjord under stenar, som inte tillhörde muren. Ärnaborgen, Eskilstuna Kloster (raä 325) Undersökt 1988.
Vid fornminnesinventeringen 1986 ifrågasattes om denna anläggning var en ”fornborg”. Anledningen var bl a att man inte tyckte sig finna spår efter murar i borgens sydöstra del, där det är som lättast att ta sig upp på berget. Förekomst av skålgropar på krönet ledde inventerarna till tankar på bronsålder. De från muren i norr nedrasade stenmassorna som förenats med den nedre muren såg man som en sammanhängande och avsiktlig företeelse i syfte att ge illusion av ett ”fuskröse”, sett från norr. (Johansen & Pettersson 1987). Stenby, Aspö sn (raä 141) Del av gravfält undersökt år 1979 intill och strax norr om fornborgen Stenby skans. 67 undersökta anläggningar kunde dateras till folkvandringstid-mitten av vikingatid med tyngdpunkt i vendeltid. (Arkeologi i Sverige 1979:49). Rällingeborg, Helgarö sn (raä 32) Eldpåpåverkad sten från borgens inre mur TL-daterad till AD 445-725 (Kresten 2001). Sibro, Ripsa sn (raä 55) Undersökt 1991.
Anläggningen upptäckt 1984. Ytan inom vallarna omfattar ca fem hektar. Kartering och beskrivningUtöver själva grävningarna har också flertalet av anläggningarna varit föremål för kartering av murarna och beskrivningar av dessa. Det har därvid kunnat konstateras att man på merparten har iakttagit såväl yttre som inre murliv. I de flesta fall har murarna rasat samman. Många torde haft en ansenlig höjd. Ett praktexempel utgör Ogaklev i Ärla, där en del av muren fortfarande når en höjd av omkring två meter i välbevarad kallmurning. Vanligtvis har dock murarna kapsejsat. Att de ibland måste ha haft en imponerande höjd utgör t ex borgarna på Bogsten i Tumbo och Hägersberget i Råby-Rekarne goda exempel på, även i det hoprasade skick de nu har. Lägger man därtill troliga träpalissader på krönen bör många av anläggningarna ha sett mycket imponerande ut. Yttre murar och flankskyddade öppningar är vanligt förekommande.VitrifieringSom nämnts ovan beträffande Stenbyborgen i Eskilstuna påträffades där stora mängder med vitrifierade stenar, vilket kan tyda på att det förekommit träkonstruktioner inne i murarna (murus gallicus), som av någon anledning fattat eld och åstadkommit detta fenomen. Även på Borghäll i Lista liksom på Halvarsborg i Västmanland har för en del år sedan påträffats vitrifierad sten.Denna företeelse är känd från ett stort antal borgar såväl utomlands som i Sverige. Paradexemplet utgör Broby borg i Husby-Långhundra , där stora partier är nästan helt ”förglasade”. Så är också fallet beträffande Torsburgen på Gotland där Johan Engström utfört omfattande undersökningar och experiment, som resulterade i att träkonstruktioner i en experimentmur efter antändning med upptravat virke utanför fattade eld och – i detta fall , eftersom det gällde kalksten – åstadkom kalcinering. Också i bl a Skottland har motsvarande experiment utförts men där materialet varit gnejs. (Engström 1984, sid 44-53 och däri anf. litteratur). Vid undersökningar i Eskilstunatrakten har konstaterats att hettan i murkonstruktionerna stundom varit så stark att sand och grus liksom lerklining sintrat samman. Troligen är fenomenet vanligare än man förut trott, även om inte murarna smält samman på samma sätt som t ex på Broborg i Husby-Långhundra. och på Stenby i Eskilstuna, vilket kräver en hetta på upp emot 1200? C. (Lorin 1985 och däri anf. litteratur). Det har framförts teorier om att man med avsikt skulle ha velat åstadkomma sådana effekter för att stärka murarna, vilket dock förefaller mycket osannolikt. En undersökning på Kollerborg i Närke gav inget stöd för denna tanke. Inga stora sammanhängande partier var ”förglasade”, vilket ju måste vara fallet om det skulle vara någon mening att förstärka hela anläggningen. (Lorin 1992 b), (Damell o Lorin 1994). FosfatundersökningarDrygt 50 % av de aktuella borgarna har fosfatanalyserats med provtagning såväl inom som utom murarna. Omkring 500 prover har analyserats. Av provtagningsresultaten framgår mycket klart att höga fosfatvärden kan knytas till marken inom murarna, medan fosfathalten i huvudsak är lägre utanför. I den mån påtagligt förhöjda värden noterats utanför murarna hänger dessa som regel samman med påvisbara terrasser eller misstänkta boplatsytor. På de borgar där grävningar företagits finns det ofta speciellt höga värden i murschakten, vilket kanske kan verka egendomligt. Detta kan dock ha sin förklaring i att fosfatrikt avfall har slängts mot murarna, eller att man helt enkelt förrättat sina naturbehov på dessa ställen.En inte alltför komplicerad tolkning av dessa högre fosfatvärden är att de utgör spår efter vaktmanskapets vistelse i borgarna. Ju högre värden desto intensivare och kanske långvarigare vistelse på borgplatserna. Höga värden har då bl a raä 72 Hultberget i Husby-Rekarne, raä 37 Bogsten i Tumbo och raä 249, Intagsberget i Eskilstuna, d v s borgar som kan ha fungerat som centrala knutpunkter under längre tid medan flertalet ”övervakningsplatser” uppvisar lägre värden. Borgar med husgrundsterrasserSom påpekats ligger fornborgarna ytterst sällan i anslutning till gårds- eller bygravfält. Några få undantag finns dock såsom t ex Vestaborgen (Raä 10) i Vallby socken, Eskilstuna, där såväl ett gravfält med stensättningar som tre husgrundsterrasser finns nära fornborgen.Långhusgrunder är f ö den fornlämningskategori som vanligast kunnat knytas till fornborgarna även om den kombinationen också är skäligen ovanlig. På Intagsberget (raä 249) vid gamla infarten österifrån till Eskilstuna har talrika grunder noterats liksom utanför Hultbergets fornborg (raä 72) i Husby- Rekarne socken. På Bogstensborgen, (raä 37) i Tumbo socken har registrerats två boplatsterrasser inom murarna. Andra typer av fornlämningar nära borgarna är med andra ord ovanliga, något som visar att fornborgarna knappast tjänat som permanenta uppehållsplatser för t ex byar. Möjligen kan man tolka enstaka fornborgar som skydd för en ”stormansgård” i likhet med de under medeltiden uppdykande borganläggningarna. Några helt säkra bevis för boplatsborgar finns dock ännu inte inom analysområdet, detta till skillnad från en eller annan östgötaborg (Nordén 1938). En del anläggningar fyller inte kritierierna som försvarsanläggningar utan torde ha haft andra funktioner. Dit hör t ex ”borgen” vid Kälby (534) i Eskilstuna, som helt saknar murar där den är som mest lättillgänglig. Till denna kategori hör också Fäboda i Västermo ( raä 15), Fässlinge i Jäder (raä 85, Lindholm i Barva (raä 14) och Stenby i Eskilstuna (raä 123). De sistnämnda har bara obetydliga murar utan strategisk placering. Undersökningarna av norra Södermanlands fornborgar har visat att borgarna inte enbart, som äldre forskning betonade, tillhörde folkvandringstiden utan har en betydligt större tidsspridning än så. Det just nu aktuella tidsspannet omfattar förromersk järnålder t o m medeltid (de två till medeltid daterade borgarna diskuteras ej vidare i sammanhanget). Tyngdpunkten ligger dock uppenbart i yngre romartid-folkvandringstid). Lång användningstidMan kan även konstatera att åtminstone enstaka borgar kan ha fungerat under stor del av den aktuella perioden såsom t ex Hultberget (raä 72) i Husby-Rekarne, som verkar ha varit i bruk från yngre romartid ända in i vikingatid. Hänsyn till detta faktum måste alltså tas i framtida fornborgsanalyser. Lämpligt belägna anläggningar kan ha fungerat väl under avsevärda tidsperioder, även om t ex från början offensiva anläggningar med tiden fått mera defensiv funktioner såsom exempelvis rena övervakningsplatser. Även krigskonstens förändringar har givetvis påverkat vilka borgar som fått fortsatt användning medan andra blivit övertaliga t ex på grund av samhällsutvecklingen.Fanns det någon övergripande organisation bakom borgbyggandet eller ligger bara enskilda initiativ bakom? Svaret måste nog bli både och. Som framgått har borgdateringarna en vid spridning men med en tydlig tyngdpunkt i yngre romartid- folkvandringstid, etableringsfasen. Äldre dateringar finns men framför allt några yngre dvs vendeltid- vikingatid där Hultberget (raä 72) är den som varit i bruk längst, från yngre romartid till mitten av vikingatid. Möjligen kan detta även gälla Skjulstaborgen (raä 325) i Eskilstuna. Mycket talar således för att flertalet borgar i norra Södermanland etablerats under skedet 200- 500 e Kr d v s den 300-årsperiod, som antyds av de presenterade undersökningsresultaten. Förvisso är detta en grov uppskattning men stämmer väl med vad tidigare forskning kommit fram till. Grav- och boplatsfynd från det aktuella skedet är ännu inte särskilt frekventa i norra Södermanland men nytt material tillkommer hela tiden och då av god kvalitet. Möjligt är att flera av områdets storhögar tillhör perioden. (Damell 2000:81). Vad kan då ligga bakom borgbyggandet under denna 300-årsperiod? En allmän uppfattning har länge varit att borgarna byggts för bygdeförsvar av olika allmogekollektiv och i några fall som s k farledsborgar. Författarna till denna artikel har en något avvikande mening beträffande de s k bygdeborgarna. MilitäranläggningarAtt de här aktuella borgarna, möjligen med några få undantag, är militäranläggningar står klart. Alla ligger, som påpekats, i strategiska lägen, men knappast som tillflyktspunkter utan snarare som kontroll- och övervakningspunkter.Borgarna i sig tyder på en orolig tid där mycket talar för att lokala och regionala makthavare sinsemellan velat markera överhöghet och kontroll, även innefattande infrastrukturer rörande handel, transporter etc., och är alltså snarare ett tecken på begynnande feodalism än fria bönders försvar av den egna torvan. Borgarna i N Södermanland tycks i stort vara så organiserade att de helt behärskade samtliga dåtida transportleder såväl till lands som till sjöss samt därtill alla viktiga jordbruksområden. Signalering mellan borgarna har varit möjlig, något som även det kan ses som ett tecken på samorganisation, Några av borgarna kan ha hyst små, fasta garnisoner, något som antyds av boplatsspår inom eller i anslutning till borgarna som t ex Bogsten (raä 37) i Tumbo, Intagsberget (raä 249) i Eskilstuna och Hultberget (raä 72) i Husby- Rekarne. Några av dessa centralborgar har sedan fungerat ända in i vikingatid. Övriga borgar har haft enklare uppgifter med bara några få mans besättning, vilken kunde ökas då behovet så påkallade. Med andra ord huvudborgar och befästa övervakningsplatser etablerade under en orolig 300- årsperiod då hövdingadömen etablerades i allt högre grad i Sydskandinavien. Dessa bevakningsplatser tycks sedan snabbt ha spelat ut sin roll och övergivits helt då större maktenheter skapats. Sällan torde dock dessa borgar ha invecklats i strider. Fynd av vapen eller vapendetaljer vid borgarna är få. Några har dock brända murar. Maktens blotta närvaro har varit tillräcklig för att kontrollera dessa trots allt mycket glesbefolkade bygder. Naturligtvis utesluter det förda resonemanget ingalunda tanken att några av borgarna fungerat som bostadsborgar för lokala makthavare. Feodalt samhälleDet samhälle man anar bakom borgarna är feodalt, där maktgrupper går samman i gemensamma organisationer för att stärka sitt grepp över allt större landarealer, de allra första stegen mot de småkungadömen som med tiden blev grunden för nationsbildningen under medeltidens slutskede (Gustav Vasa).Kanske kan detta synsätt även tillämpas på östgötaborgarna liksom på fornborgarna i Uppland och Västmanland (se t ex Elfwendahl 1983, Göthberg 1985 och Olausson 1995), där samma mönster kan ses som i N Södermanland. .Sannolikt gäller detsamma även för Närkes del, även om borgarna där är något sekel senare (se t ex Damell 1993 och Kilsberger 1999).
En sammanfattning ger följande vid handen:
I norra Södermanland (Eskilstuna och Strängnäs kommuner) har ett 65- tal fornborgar registrerats. (Lindqvist 1959:85 och Lorin 1985:6). Av dessa har ett drygt 10-tal, dvs ca 15 %, undersökts. David Damell och Olle Lorin
ERRATA: Under rubriken "En sammanfattning..." strax ovan ska meningen "I norra Södermanland (Eskilstuna och Strängnäs kommuner) har ett 65- tal fornborgar registrerats. (Lindqvist 1959:85 och Lorin 1985:6). Av dessa har ett drygt 10-tal, dvs ca 15 %, undersökts." ersättas med "I norra Södermanland (Eskilstuna och Strängnäs kommuner) har 80 fornborgar registrerats. (Lindqvist 1959:85 och Lorin 1985:6). Av dessa har ett drygt 10-tal undersökts."
Referenser:
Arkeologi i Sverige 1979. Riksantikvarieämbetet och Statens Historiska Museer Rapport 1983:2.
Summary |