En väl förborgad hemlighet
Inledning
På Stenshuvud, strax söder om Kivik, gjordes 1968 ett intresseväckande fynd. Under fornminnesinventeringen i Södra Mellby socken upptäcktes en vallanläggning på bergets sydsida. Anläggningen, som vid första påseendet mest liknar en omfångsrik stengärdsgård, visade sig vara hägnaden till en fornborg – en hägnad som senare kunde C-14-dateras till folkvandringstid, cirka 400-550 f.Kr.
Stenshuvuds karakteristiska siluett
Fruktodlaren och amatörarkeologen Hans Alebo var eldsjälen som tog på sig uppgiften att utforska och göra fornborgen känd. Genom Alebos försorg genomfördes även en vegetationsröjning som gjort fornborgen tillgänglig för Stenshuvuds många besökare.
Borgområdet, som omfattar tre bergsklackar med mellanliggande terräng, är beläget 97 meter över havet och utgör en del av Stenshuvuds Nationalpark. Läget bjuder milsvida vyer över Hanöbukten med omnejd. Vid klart väder skymtar Danmarks östligaste utpost, Bornholm.
Attraktivt läge
Området kring Stenshuvud och den angränsande kuststräckan har varit attraktivt sedan långt tillbaka i tiden. Havet och de omkringliggande skogarna har bidragit med försörjningen på olika sätt under historiens gång. Berget, de väldränerade jordarna, våtmarker och vattendrag har gynnat både födoinsamling och bosättning.Från stenålder till nutid
Det finns belägg för en kontinuerlig bosättning i området från cirka 8000 f.Kr. och framåt i tiden. Trakten vittnar om arkeologiska lämningar såsom gravar, flintdolkar, skålgropar, spån, tvärpilar, flintavslag, skörbrända stenar, bronsföremål och röjningsrösen.Vid Tobisborg, norr om Simrishamn, har man funnit hyddbottnar från maglemosekulturen, från tiden omkring 8300-7000 f.Kr. I Vik, strax söder om Stenshuvud, finns lämningar efter en boplats från erteböllekulturen, med datering kring 5500-4000 f.Kr. I skogarna runt Stenshuvud har hittats både tvärpilar, pilskaftsglättare och holkyxa. Dessa fynd pekar på ett tidsspann från äldre stenålder till yngre bronsålder, ungefär 5000-600 f.Kr.
Norr om Stenshuvud finns det ståtliga bronsröset Bredarör, eller Kiviksgraven, från cirka 1200 f.Kr. På gångavstånd från Bredarör finns ytterligare bronsålderslämningar samt lämningar från både folkvandringstid och vendeltid. På Stenshuvud har man dessutom funnit ett treflikigt spänne, vilket för oss in i vikingatid. Röjningsrösen och fossila åkrar vittnar om senare tiders markröjning.
Sammanfattningsvis har Stenshuvud med omgivningar kontinuerligt frekventerats för bosättningar, jakt, fiske, bär- och nötinsamling, skogsavverkning och, senare, även för jordbruk och foderinsamling. Själva fornborgsområdet kan därför ha använts i både praktiskt och kultiskt syfte långt innan folkvandringstid, långt innan fornborgsvallens tillkomst.
Sverige och Skåne
I Sverige har påträffat omkring 1100 fornborgar, varav den största koncentrationen finns i östra Mellansverige och norra Västkustområdet. I dagsläget finns det inte någon samlad redogörelse för Skånes fornborgar. Två säkra fornborgar har dock konstaterats. Den ena är Hälleberga backe, Gumlösa socken i norra Skåne, C14- daterad till tiden mellan 440 och 780 e.Kr., dvs. folkvandringstid till vendeltid. Den andra är fornborgen på Stenshuvud, Södra Mellby socken, östra Skåne, där Hans Alebo lät C14- datera förkolnade trälämningar vilka indikerade tiden omkring 518 e.Kr., dvs. folkvandringstid.Linné på Stenshuvud
Carl von Linné nämner i sin "Skånska resa", 1749, både Stenshuvud och Hälleberga backe. Linné beskriver Stenshuvud som ett högt berg, vilket: "... ligger inpå själva havskanten till en nyttig landkänning för de sjöfarande." Han skriver vidare: "Det är brant och stenigt att kliva uppföre och på nordvästra och östra sidan nästan brantstupa. Själva berget består överst förnämligast av tre kullar, av vilka en ligger i väster, en i öster och en norr om den östra, och har denna nordesta ovanuppå ett fält av några och tjugu steg."Linné nämner inte den vall av sten som skulle utgöra fornborgens avgränsning i söder, troligen betraktar han den som en stengärdsgård och tar därför ingen notis om saken. Det är först 219 år senare som fornborgsvallen uppmärksammas.
Linné på Hälleberga backe
Linné beskriver Hälleberga backe i norra Skåne som: "... tämmelig hög, täckt klädd och beprydd med de härligaste lövträn av bok, ek, avenbok, lind, björk och hassel. Ett kärr, likt en damm, låg nästan mitt uppå berget, att man undrade, huru vattnet här kunde samlas; men dock märktes, att något land omkring var ännu högre än detta kärr, varifrån vattnet nedrunnit."Denna anläggning utgör en helt säker fornborg. Ingen utgrävning är genomförd, men genom borrundersökningar har man lyckats bestämma stratigrafin i anslutning till murresterna. Kolprover har tagits ur borrkärnorna. C14-analysen gav, som tidigare nämnts, en datering mellan 440-780 e.Kr., dvs. folkvandringstid - vendeltid.
Presumtiva fornborgar
Ytterligare anläggningar som stundtals diskuteras i skånska fornborgssammanhang är vallanläggningen vid Björkesåkrasjön samt Borren, eller Drottning Margaretas vall, vid norra delen av Börringesjön.Vallen vid Björkesåkrasjön består av en halvcirkel med omkring 60 meters diameter och en höjd på cirka 1,50 meter. Anläggningen har fornborgslika drag, men vid den senaste fornminnesinventeringen bedömdes konstruktionen snarast som en vallanläggning med okänd funktion.
Drottning Margaretas vall, eller Borren, vid norra delen av Börrringesjön, utgörs av en 500 meter lång vall, delvis belägen på en halvö nära Lindholmens borgruin. I slutet av 1300-talet stod platsen i centrum för det danska riket. Vallen kan ha etablerats i samband med det storpolitiska möte som ägde rum på Lindholmen under två veckor på försommaren 1395. Då samlade drottning Margareta så många delegater och politiska representanter med följen av riddare, väpnare och kökstrossar att många av de tillresta gästerna fick logera i tält framför borgen. Vallen kan ha utgjort en skyddsmarkering för de mer perifera delarna av detta tältläger. Läget på en halvö, i anslutning till sjön, kan dock vara indikationer på en datering tidigare än medeltid.
Slutligen pågår en implicit strid mellan förhistoriker och medeltidsarkeologer om huruvida Borgen i Vallåkra, ungefär fem kilometer SSO om Helsingborg, bör klassificeras som fornborg eller historisk borg. Eftersom kolrester saknas har man hitintills inte kunnat genomföra någon C14-datering.
Fornfynd – en borg!
Den hägnad som upptäcktes på Stenshuvud 1968 består av en vall i öst-västlig riktning på bergets lågsluttande sydsida. Vallen mäter cirka 200 meter. Mest framträdande är dess västra del som är 6-7 meter bred och ungefär 0,8-1,5 meter hög.Vallkonstruktionen består av uppskottad jord, täckt av kantiga stenar, samt enstaka block. Man konstaterade även spår av kallmurning och att muren delvis är utrasad. Fortsättningen av vallen mot östra sidan är mindre distinkt. I nordväst-västlig riktning, där en ravin skjuter in mot berget och berget är mindre brant, påträffades också vallar.
Fornborgen
Fornborgen, dvs området innanför vallanläggningen, omfattar övre delen av Stenshuvud. Området mäter 280 x 270 meter, vilket motsvarar en yta av cirka 7,5 hektar. Fornborgen begränsas i norr, öst, sydost och sydväst av branta stup. I söder avgränsas området av vallen. I Fornminnesregistret har även noterats att: "Borgområdet består av tre tämligen kala bergsklackar med mellanliggande lägre skogsklädda, delvis vattenförande, områden."
Till vänster: Fornborgsvallen mot väster.
Till höger: Stening terräng mellan bergsklackarna innanför fornborgsvallen.
Varken svärd eller riddare
Konceptet borg har en krigisk underton, men det arkeologiska materialet säger något annat. Många fornborgsytor har visat sig relativt fyndtomma. Begreppet fornborg är inte homogent, utan innefattar en mängd olika typer av inneslutna områden, kringgärdade av jordvallar och stenmurar – med eller utan träkonstruktioner. Definitioner och gränsdragningar mellan olika former av vallanläggningar, gravhägnader och fornborgar är inte helt glasklar.Höjdborgar
Beroende på topografi och funktion har fornborgarna konstrueras och utformats på olika sätt. Höjdborgar, som den på Stenshuvud, är belägna på bergs- eller åskrön och har, där branterna varit otillräckliga, inhägnats med jordvallar eller stenmurar, vilka kan ha förstärkts med träpalissader. Höjdborgarna i Sverige, Finland och Norge är till det yttre mycket lika och dessa borgtyper återfinns även på Åland, Gotland, Öland och Bornholm.Låglandsborgar
Låglandsborgar finns i områden där topografin är flack eller där landskapet helt saknar höjder. Borgtypen återfinns, framförallt, i Danmark och på Öland och Gotland. Dessa borgar har, till skillnad från höjdborgarna, helt slutna inhägnadssystem eftersom skyddande branter och stup saknas i det flacka landskapet.I sankmark eller vatten
Det förekommer även ett fåtal borgar, eller hägnade områden, i sankmark eller vatten. Bulverket i Tingstäde träsk på Gotland är exempel på detta. Konstruktionen ligger helt i vatten och är uppbyggd av trästockar. Dendrokronologisk analys tyder på att byggnaden uppfördes i början av 1100-talet.Datering – modell äldre
Enligt äldre forskning ansågs folkvandringstid, dvs åren mellan 400-550 e.Kr., vara den typiska fornborgsperioden. Tidsavsnittet kopplades till krigiska företeelser på kontinenten. Mellan 400-550 e.Kr. utsattes Europa för stora omvälvningar. Hunnerna, ett asiatiskt nomadfolk, inledde cirka 370 e.Kr. en invasion av sydöstra och centrala Europa, vilket ofta ansetts som en av de utlösande faktorerna för folkvandringstiden med folkomflyttningar i stor skala.Orostider
Det finns exempel från bl.a. Jylland, Östersjööarna och Norge att bebyggelse som existerat i århundraden överges. Det finns olika tolkningar av dessa förhållanden. En av tolkningarna sätter de övergivna husen i samband med fornborgarna, vilket skulle tyda på orostider med fiender som bränt och härjat. De många guldfynden från tiden kan ha inneburit att man gömt sina dyrbarheter utan möjlighet att ta upp dem igen.Farsot
En 500-talsparallell till digerdöden, den justinianska pesten, skulle ha kunnat vara orsak till ödeläggelsen av bebyggelsen. Sjukdomen hemsökte medelhavsområdet under två århundraden från 541 e.Kr. Den försvagade det östromerska riket och banade väg för arabernas expansion. Om pesten nådde Norden är ännu inte riktigt klarlagt.Gällande forskning
Enligt gällande forskning kan fornborgar knytas till tiden från yngre bronsålder till slutet av järnåldern, det vill säga tiden omkring 1000 f.Kr.-1000-talet e.Kr. Några exakta tidsramar finns inte. Diskussionen om fornborgars vara eller inte vara får bli en balansgång mellan funktion, konstruktion, kontext och daterande material. De vikingatida trelleborgarna, som började uppföras i slutet av 900-talet, var snarast militära baser och anses inte tillhöra kategorin fornborgar.Vegetationen i området
Från yngre stenålder till slutet av bronsåldern, cirka 4000-500 f.Kr., förmodar man att Stenshuvud med omnejd periodvis har varit ett relativt öppet och starkt betespåverkat landskap. Mest utnyttjat som betesmark blev området under bronsåldern, cirka 1800-500 f.Kr. Mellan dessa öppna perioder har området varit tämligen öde och outnyttjat med en tät igenvuxen skogsmark.Järnåldern
Under järnåldern, cirka 500 f.Kr.-1050 e.Kr., fortsätter de cykliska förloppen mellan öppet och igenväxt landskap. Man antar att den senaste riktiga igenväxningsperioden inleddes på 500-talet e. Kr., dvs. under folkvandringstid, då fornborgen etableras, och varade ett par århundraden. Pollendiagram från olika delar av Skandinavien visar på ett igenväxande kulturlandskap. Odling och bete tycks mindre frekvent än tidigare. Under slutet av järnåldern bör dock en ganska stor befolkning ha levat i Stenshuvudstrakten, vilket medförde ett ökat betestryck.Varför en borg?
Enligt pollendiagrammen etablerades fornborgen under en igenväxningsperiod. Att landskapet växer igen skulle möjligen kunna tolkas som resultatet av en befolkningsstagnation eller ett minskat betestryck. Om dessa omständigheter har någon koppling till vallanläggningens tillblivelse vet man ingenting om.Natthägn under fredstid
De cirka 7,5 hektar som utgör borgområdet skulle kunna ha utnyttjats som natthägn för boskapen som betade kring berget. Detta resonemang låter praktiskt och logiskt. Varför ägna sig åt att valla boskap fram och tillbaka till gården eller bosättningen när djuren kunde stanna där de var?En indikation som tyder på att området brukats under fredliga omständigheter är att man hitintills endast hittat en enda passage genom vallen. I fredstid borde det vara möjligt att, under ordnade förhållanden, lotsa boskap ut och in genom en enda passage, morgon och kväll. En annan aspekt är att eventuella boskapstjuvar skulle ha svårare för att nattetid bortföra boskap i och med att den enda tillfartsvägen kunde stå under ständig bevakning.
Boskapshägn under orostid
Liksom den enda passagen i vallanläggningen tjänade dubbla syften under fredstid, borde den vara ett hinder under orostid. Att snabbt lotsa in all boskap genom en enda tillfart borde falla på sin orimlighet, såvida det inte rört sig om en mindre hjord. Här kan göras en jämförelse med fornborgen Ismantorp på mellersta Öland. Borgen, som är av låglandstyp, innehar inte mindre än nio portar. Dessa portar var en nödvändighet för att snabbt kunna få både folk och fä innanför de skyddande borgmurarna. Samtidigt utgjorde portarna naturligtvis en säkerhetsrisk genom sin svagare konstruktion i jämförelse med den omgärdande muren.Som jämförelse kan även nämnas fornborgen Eketorp, på södra Öland, omfattande tre bebyggelseperioder, varav en är daterad till tiden omkring 400-700 e.Kr., ungefär samtidig med Stenshuvuds fornborgsvall. Under perioden beräknar man ett invånarantal till mellan 150-200 personer i Eketorp, därtill kommer stallad boskap. Här har man klarat sig med två huvudingångar. Denna anläggning får väl snarast anses som en befäst stad, vilket innebar att många invånare ständigt befann sig inom det inhägnade området.
Riktmärke för sjöfarten
Stenshuvud har sedan tidigt varit riktmärke för sjöfarten. Området vid Ravlunda, beläget cirka 8 kilometer norr om berget, kan mycket väl ha utgjort destination för passerande fartyg. I Ravlunda fanns den begärliga bärnstenen och i området finns indikationer på ett maktcentrum. Man har funnit prestigeföremål såsom en guldhalsring, guldbrakteater och guldgubbar.Brakteater och guldgubbar är fyndkategorier som är samtida med fornvallen. Det är inte omöjligt att fornborg och sjöfart kan ha haft ett samband. Guldgubbar har hittats på både Bornholm och den forna centralplatsen Uppåkra. I Uppåkra har även påträffats patriser, vilka använts vid framställningen av guldgubbar. En av guldgubbarna från Sorte Muld på Bornholm är sannolikt produkten av en Uppåkrapatris. Eftersom guldgubbar har hittats i Ravlunda kan man även tänka sig kontakter mellan Uppåkra och Ravlunda. Den smidigaste färdvägen var sannolikt längs kusten för att sedan fortsätta landvägen mellan Trelleborg och Uppåkra.
Utkik och sjöröveri
Många fornborgsområden har visat sig tomma, utan kulturlager. På Stenshuvud är ingen undersökning gjord. Utmärkande för utkiksplatser eller vaktplatser är just fyndknappheten. Av naturliga skäl hade man inte mer med sig än vad som behövdes under vaktpassen, förslagsvis någon form av vindskydd samt lämplig proviant. Denna utrustning, och eventuella matrester, lämnar inga nämnvärda kulturlager åt efterkommande arkeologer.Man kan även leka med tanken att utkiksplatsen skulle ha utnyttjats för att sikta, och därefter plundra, farkoster som följde kustlinjen eller som bunkrade sötvatten i de närbelägna vattendragen. Detta sjöröveri skulle kunna ha bidragit till ett välkommet tillskott av kanske både prestigevaror och arbetskraft till befolkningen på boplatserna kring berget.
Att använda pilbåge uppifrån fornborgen, för att överraska båtburna angripare på farleden nedanför berget, är inte realistiskt med tanke på avståndet. Vapnet har för kort distans, även om man beaktar gravitationskraften. Istället kan pilbåge från de havsnära klipporna ha haft större verkan, både som störningsfaktor och anfallsvapen.
Vårdkasar
En omständighet som skulle kunna aktualisera försvars- eller sjöröverihypotesen är indikationer på vårdkasar i närheten av Stenshuvud. En vårdkase är en permanent upplagd vedstapel, på väl synliga höjder. Då fientliga styrkor närmar sig tänder man elden och ortsbefolkningen varnas. Förekomsten av vårdkasar kan spåras i lokala ortnamn. Ett exempel på detta är klipphöjden Bånged vid Gladelund, ungefär 1,8 kilometer sydväst om Stenshuvuds fornborg. Jämför det danska ordet bavn = båk, vårdkase, bål.Ytterligare ett namn som kan indikera vårdkase är Vårhallen eller Vårhallarna, vid kusten cirka 10 kilometer söderut. Det svenska ordet hall = häll, klippa, vilket kan härledas till det fornsvenska ordet hal som i sin tur är en sidoform till häll. Vårdkasar och fornborgar skulle kunna ha ingått i ett organiserat försvars- eller signalsystem. Det är inte helt omöjligt att ett sådant system skulle kunna knytas till handeln och funktionerna kring den eventuella centralplatsen i Ravlunda.
Tillflykt för en hotad befolkning
Fornborgar karakteriseras ibland som tillflykts- eller försvarsborgar. Vad eller vem har man, i så fall, försvarat sig mot? Kanske farsoter eller fiender på jakt efter boskap, proviant eller möjligen prestigevaror.Är "reträttplats fornborg" ett realistiskt alternativ? Det låter inte särskilt genomtänkt att låta "lede fi" få jaga en befolkning rakt i fällan! Det finns dessutom inga bekväma reträttvägar från Stenshuvuds brantare partier. Varför försätta sig i en sådan situation? Det kan finnas en förklaring.
Bakhåll för katt-och-råtta-lek
Stenshuvuds fornborgsområdet är inte överblickbart. Terrängen mellan de tre bergsklackarna är kuperad och stenig. Växtligheten har varierat under århundradena och pollenanalysen visar indikationer på igenväxning under tiden för fornborgsvallens etablering.Har det kuperade fornborgsområdet, helt enkelt, utgjort ett bakhåll för att lura in fienden? Vallen hade man uppsikt över, det gällde bara att se till att fienden aldrig undslapp levande eller i stridbart skick. Hypotesen tangerar sjöröverireflexionen, i en något annorlunda tappning.
Att hävda mark
Frågan är varför man, över huvudtaget, har valt att inhägna ett område så kuperat och stenigt som översta delen av Stenshuvud. Varför har man bemödat sig med en konstruktion så gedigen som fornborgsvallen?Till skillnad från de militära trelleborgarna har fornborgar sannolikt uppförts av en bygdegemenskap. Möjligen ingick fornborgsområdet i ett nätverk för hävd av landareal, där borgen har utgjort en av stödjepunkterna. Det var kanske inte området innanför vallen som hade betydelse, snarast de flackare partierna i söder, utanför borgen, nedanför berget. Dessa områden som fortfarande rymmer ett otal skiftande biotoper, för både flora och fauna. Biotoper som utgjorde livsbetingelserna för de tidigaste invånarna i området. Markområden som blev avgörande för liv eller död.
Den ursprungliga tanken – en svårfångad idé
Slutligen måste man ha klart för sig att anläggningar som fornborgen på Stenshuvud haft mångskiftande funktioner. För att rekonstruera den ursprungliga idén kan man lämpligen börja med analys av omkringliggande fornlämningar, dess funktion och sammanhang samt sociala aspekter och daterande material. Ett arkeologiskt sisyfosarbete värdigt en smärre avhandling.Karin Rogius
Källor:
Alebo, H.1996. Stenshuvuds fornborg. Rapport från verksamheten 1995 och 1996. Gladeholm. (ej utgiven i tryck).
Alebo, H. 1998. Stenshuvud - ett förhistoriskt livsrum. Föreningen för Stenshuvuds Fornborg.
Alebo, L. 1976. Stenshuvud - sägen, sanning. Vitaby. 1990.
Alebo, L. 1993. Stenshuvud - en jätte tänker tillbaka. Heidruns förlag. Lund.
Alebo, L. 1996. Rösen, runor och ruiner. Fornminnen i sydöstra Skåne. Sydöstra Skånes Samarbetskommitté (SÖSK). Lund.
Almgren, B. 1977. Folkvandringstidens fornborgar. Den Svenska Historien 1 - Från stenålder till vikingatid. ( red. G. Grenholm). Albert Bonniers Förlag. Stockholm.
Burenhult, G. 1999. Arkeologi i Norden 1. Natur & Kultur. Stockholm.
Dansk-Svensk Ordbok. 1995. 50 000 Ord och Fraser. Norstedts Förlag. England.
Emanuelsson, U. 1993. Vegetationshistoria. Stenshuvud - nationalparken på Österlen. (red. K.-R. Johansson). Naturvårdsverket. Stockholm.
Engström, J. 1999. Förhistorisk Fortifikation. Arkeologi i Norden 2. (red. G. Burenhult). Natur & Kultur. Stockholm.
Gustawsson, K. A. 1961. Ravlundafältets fornlämningar. Skånes natur. 48:2. (red. P. Brinck, C.-F. Glimberg, Å. Uddling). Malmö.
Helgesson, B. 1998. Uppåkra, Skåne och Sydskandinavien. Uppåkra - rikedomar ur jorden. Lunds Universitets Historiska Museum. Lund.
Hårdh, B. 1993. Grunddragen i Nordens förhistoria. Kompendium för ARK 021. University of Lund. Institute of Archaeology. Report Series No. 47. Lund.
Jordartskartan. SGU Ser. Ae nr 65. 2D Tomelilla SO/2E Simrishamn SV.
Larsson, L. 1996. Sydöstra Skånes Förhistoria. Rösen, runor och ruiner. Fornminnen i sydöstra Skåne. (red. L. Alebo). Sydöstra Skånes Samarbetskommitté (SÖSK). Lund.
Linné von, C. 1749. Skånska Resa. Wahlström & Widstrand. Stockholm. 1959.
Nationalencyklopedin. 1989-1996. Vol. 3, 6, 9, 15, 20. Bokförlaget Bra böcker AB. Höganäs.
Olausson, M. 1995. Det inneslutna rummet - om kultiska hägnader, fornborgar och befästa gårdar i Uppland från 1300 f Kr till Kristi födelse. Riksantikvarieämbetet. Arkeologiska undersökningar. Skrifter nr 9. Stockholm.
Riksantikvarieämbetet. Fornminnesregistret. FMIS.
Skansjö, S. 1995. Lindholmen som riksfäste och länscentrum. Lindholmen. Medeltida riksborg i Skåne. (red. Mogren, M. & Wienberg, J.). Lund Studies in Medieval Archaeology 17. Stockholm.
Statens Historiska Museum. 1991. Sten- och bronsålderns ABC.
Statens Historiska Museum. 1995. Vikingatidens ABC.
Stenberger, M. 1972. Eketorp in Öland - Ancient village and trading settlement.
Acta Archaeologica. Vol. XLIV. (red. C. J. Becker). Munksgaard. Copenhagen. Denmark. 1974.
Watt, M. 1999. Guldgubber og patricer fra Uppåkra. Fynden i centrum (red. B. Hårdh). Uppåkrastudier 2. Acta Archaeologica Lundensia. Series in 8, No. 30. Lund.
Wessén, E. 1982. Våra Ord - deras uttal och ursprung. Esselte Studium. Esselte Herzogs. Nacka.
Ödman. A. 1998. Fornborgar i Skåne i Stenshuvud - ett förhistoriskt livsrum. (red. H. Alebo). Föreningen för Stenshuvuds Fornborg.
Ödman. A. 2002. Borgar i Skåne. Historiska Media. Lund.
Muntliga källor
Alopaeus, Harry. Marinarkeolog.
Nyqvist, Roger. Arkeolog och projektledare. Skogsstyrelsen Region Väst.
Ödman, Anders. Docent. Institutionen för Arkeologi och Antikens Historia. Lunds universitet.