En senneolitisk betraktelse
Inledning
Under senneolitikum (ca 2300-1800 f.Kr.) når det sydskandinaviska flinthantverket sin kulmen. Perioden visar prov på utsökt hantverk i form av lövtunna skäror, pilspetsar, dolkar och knivar. Flintsmederna briljerar med sin skicklighet och flintkopior av kontinentala metallförlagor blir allt vanligare. Det tycks inte finnas gränser för vad som kan åstadkommas. Det är nästan frestande att dra paralleller med våra dagars piratkopiering av kända märkesvaror.Flintteknisk kulmen
Tekniken kallas flathuggning, ythuggning eller tryckteknik. Genom att trycka loss små tunna flintchips från råämnet får flintsmeden den kontroll över tillverkningsprocessen som krävs. När tekniken kombineras med parallellhuggning skapas ett dekorativt vågmönster över hela föremålet. Inte helt oväntat hittas skickligt ythuggna flintdolkar och pilspetsar i senneolitiska gravar. Man antar att dolkarna har utgjort prestigeföremål som den döde fått med sig på färden till dödsriket. Under hösten 2006 kunde arkeologer i sydvästra Skåne glädjas åt nya fynd av både dolkar och pilspetsar daterade till senneolitikum.
Senneolitisk flintdolk från Kvarnby i Skåne.
Skiffer
I Skåne består de vanligaste arkeologiska fynden av keramik och flinta. Vid gynnsamma bevaringsförhållanden kan även benmaterial förekomma. Under hösten har skånska arkeologer, förutom den sedvanliga keramiken och flintan, påträffat föremål av skiffer. Skiffer är ett material som i allmänhet inte förknippas med skånsk arkeologi. Materialet hör snarare hemma i nordskandinaviska kulturer.I Norrland börjar man vid tiden omkring 4000 f.Kr. att i stor omfattning använda föremål av skiffer. Föremålen är särskilt vanliga i Mellannorrland och i mellersta och norra Norge. Man kan nästan tala om en skifferkultur. Skifferföremål förekommer i olika former ända in i tiden för sydskandinavisk äldre bronsålder (ca 1000 f.Kr.). Här finns exempel på yxor, knivar, spjut- och pilspetsar samt T-formade redskap.
I Sverige förekommer skiffer i olika former, alltifrån lättskivade sedimentära lerskiffrar till metamorfa mer solida varianter. Lättskivad lerskiffer kan påträffas som komponent i den skånska moränen. Denna skiffer är skör och duger inte till föremålstillverkning. Mycket av den metamorfa skiffern som används idag bryts i Bergslagen och Jämtland.
Skifferhängen
I höstas fann arkeologer i sydvästra Skåne två, nästan identiska, skifferhängen. Hängen förekommer i olika former. Längden kan variera mellan 50-90 mm och tjockleken mellan 5-12 mm. Den vanligaste formen är mejselliknande med ett kvadratiskt tvärsnitt. Dessa hängen är ofta ornerade med strama mönster. Det finns även exempel på raka hängen med cirkulärt tvärsnitt. En tredje variant har ett rektangulärt tvärsnitt och en pennknivsliknande form där den avslutande spetsen kan vara både trubbig och eggliknande. Dessa hängen saknar ornering. De flesta varianterna är genomborrade och kan träs upp på band. Samtliga dateras till senneolitikum.
Skifferhänge från Skåne
Gravfynd
Antagandet att det rör sig om hängsmycken eller amuletter grundar sig på att en del av dem har hittats vid hals- eller bröstpartiet på gravlagda personer. Hängen har hittats i både flatmarksgravar, gånggrifter och hällkistor. Förutom i Sverige har skifferhängen påträffats i Danmark, Norge och norra Tyskland. De skifferhängen som grävts fram i Skåne under hösten tillhör den pennknivsliknande typen och det är kring denna föremålskategori som den fortsatta diskussionen kommer att kretsa.Platsen för ett av de tidigare fynden var en gånggrift i Vinninge, cirka nio kilometer öster om Malmö. I samband med markexploatering inför etableringen av Fosie industriområde, i Malmös södra delar, hittades i början av 1980-talet två hängen. Det ena som var fragmenterat kunde inte knytas till någon specifik kontext, utan betecknades som lösfynd. Det andra hänget hittades i anslutning till en större oregelbunden stenläggning där man även fann en brunn. Höstens fynd hittades i anslutning till gravar. Huruvida hängena tillhör den manliga eller kvinnliga sfären, eller kanske båda, är inte utrett.
Form och funktion
Vilken funktion kan dessa hängen ha haft? Rör det sig verkligen om smycken eller amuletter? Finns det ytterligare tolkningsalternativ? Som konstaterats når flintteknologin sin kulmen under senneolitikum. Flintsmederna kan liknas vid virtuoser. Formspråket uppvisar tydliga influenser från kontinentens metallhantverk och bronssmycken introduceras i gravsammanhang.Varför skulle man under dessa omständigheter tillverka simpla, jämförelsevis klumpiga, skiffersmycken som de här? Rent hypotetiskt skulle man istället kunnat smycka sina döda med vackra, lövtunna flinthängen. Många av de skönt utformade pilspetsarna borde ha passat alldeles utmärkt som smycken. Smyckehypotesen tycks inte korrelera med formspråket under senneolitikum. Det borde ha funnits annat än släta skifferhängen att tillgå.
Funktion och egenskaper
Finns det istället någon specifik egenskap i skiffermaterialet som man eftertraktat? Skiffer är ofta skiktat och kan vara strävt på ytan. En del av hängena har tydliga rispor i längdriktningen, vilket skulle kunna tyda på att ytan varit utsatt för slitage eller nötning. Det ligger nära till hands att tänka på brynen, om än i miniformat. Kanske är det brynen till metall- eller bennålar. Det förefaller mer troligt att skifferhänget har haft en praktisk funktion.Flinta i Norrland
På Bjurseletplatån i Västerbotten hittades i början av 1800-talet en fynddepå där man runt en ett skifferbryne och en skifferyxa placerat sex flintyxor - i stjärnformation. Från slutet av 1700-talet och fram till 1967 fann man på Bjurseletplatån, vid Byske älv i Västerbotten, sammanlagt 175 tjocknackiga flintyxor, uppdelat på minst tretton olika flintdepåer. Bara i Västerbotten finns ett tjugotal fyndplatser för tjocknackiga yxor liksom det finns ytterligare platser för lösfynd av övrig flinta, både i Västerbotten och Lappland.Skifferhängen och flinta - ett samband
Skifferhängena förekommer under senneolitikum (ca 2300-1800 f.Kr) och de tjocknackiga flintyxorna från senare delen av mellanneolitikum och in i senneolitikum (ca 3300 -1800 f.Kr). Detta ger en samtidighet på cirka 500 år, och det faller sig ganska naturligt att spekulera över ett samband mellan de två föremålskategorierna. Förekomsten av den ena skulle kunna utgöra förutsättningen för den andra.Kontakter
Eftersom flinta inte förekommer naturligt i Västerbottens berggrund och flintyxorna är av sydskandinaviskt snitt ligger det nära till hands att fundera över möjligheten till kontakter mellan nord och syd. En annan indikation på eventuella kontakter är att yxfynden ligger relativt kustnära eller i anslutning till vattendrag. Detta skulle kunna tyda på transporter längs kust och älv. Man skulle kunna tänka sig farleder längs kuststräckan mellan Sydskandinavien och det område som senare skulle utgöra Västerbotten. Det finns inga belägg för att det var just sydskandinaverna som for norrut. Det skulle kunna vara tvärtom, att bosättare från nordligare breddgrader for söderut. Möjligen är de skånska skifferhängena amuletter från sådana utflykter.Kolonisation
Det finns de som menar att flintdepåerna i Västerbotten skulle kunna vara indikationer på sydskandinaviska koloniseringsförsök. Andra tecken som tyder på detta skulle kunna vara fynden av fårben på den senneolitiska boplatsen Kåddis, nära Umeå, och på boplatsen Fahlmark (daterad till tidig bronsålder), söder om Skellefteå. Kustklimatet i dessa områden kan ha varit väl lämpat för en ekonomi baserad på jordbruk och boskapsskötsel, vilket sydskandinaver inte varit sena att utnyttja. Detta är naturligtvis endast hypoteser. Huruvida en eventuell kolonisation kommit till stånd lär vi aldrig få veta.Vilken funktion kan dessa hängen ha haft?
Någon geologisk analys av materialet i de diskuterade skifferhängena är inte känd. En sådan bestämning hade troligen kunnat lämna närmare information om materialets geografiska ursprung. Hypotesen att skiffern är en indikation på långväga kontakter står ännu så länge oemotsagd.Den primära slutsatsen blir då att skifferhängena i Skåne, liksom de tjocknackiga flintyxorna i Norrland, tyder på långväga, upprepade, kontakter.
Att hängena skall betraktas som smycken kan nog lämnas därhän. Det är inte helt otroligt att skifferhängena haft en praktisk funktion, som brynen. Om de använts till att slipa nålar eller annat vet man ingenting om. Slutligen skulle kanske dessa hängen kunna betraktas som amuletter eller lyckobringare. Kanske utgör de ett tecken på att man deltagit i en långväga upptäcktsfärd, för sådär cirka 4000 år sedan.
Karin Rogius
Källor:
Andersson, B., Sandén, E., Sjöberg, R. 1997. Forntid i Umeå. Broschyr 7: Fritid och friluftsliv i Umeå kommun. Kommuntryckeriet. Umeå.
Baudou, E. 1995. Norrlands forntid - ett historiskt perspektiv. CEWE-förlaget.
Björhem, N. och Säfvestad, U. 1989. Fosie IV. Byggnadstradition och bosättningsmönster under senneolitikum. Malmöfynd 5. Malmö museer.
Christiansson, H. and Knutsson, K. 1989. The Bjurselet Settlement III. Volume I. Societas Archaeologica Upsaliensis. Uppsala.
Google.se www.google.se skifferhänge. 2006-11-19.
Gyllins trädgård, 2006, loggbok v. 44
Malmö stad - Norra Hyllievång
Jeg ser på oldsager. 1979. 4 udgave. Rud, M. (Red.). Politikens Forlag A/S. Copenhagen.
Lundegårdh, P. H. och Laufeld, S. 1984. Norstedts stora stenbok. P. A. Norstedt & Söners Förlag. Stockholm.
Montelius, O. 1917. Minnen från vår forntid. P. A. Norstedt & Söner. Faksimiltryck. Arkeo-Förlaget. Gamleby 1977.
Nationalencyklopedin. 1995. Band 16. Skiffer. Bokförlaget Bra Böcker. Höganäs.
Sten- och bronsålderns ABC. Orrling, C. (Red.). Statens Historiska Museum. 1991.
Vang Petersen. P. 1993 og 1999. Flint fra Danmarks oldtid. Høst & Søns Forlag. København.