Den saknade spaden - ett arkeologiskt dilemma
Inledning
I Sydvästra Skåne, strax öster om Malmö, kring byarna Södra Sallerup, Kvarnby och Tullstorp, finns unika lämningar efter flintgruvor vars äldsta brukningstid kan dateras till tidigneolitikum, tiden omkring 4000 år f.Kr.Det är här, i nordost-sydvästlig sträckning, längs gränsen mellan det högre belägna backlandskapet och det småkuperade området med flacka moränkullar som man finner de flintförande kritlagren. Flintan är inbäddad i skållor med skrivkrita, vars största djup kan uppgå till cirka 30 meter.
Avslöjande kritbrytning
Linné berättar i sin Skånska Resa, år 1749, hur ”Flintor slogos och såldes av Olof Fälle...” Detta var flintor ämnade till eldslagning och flintlåsgevär. Linné noterar också hur bönderna, ur en höjd vid Tullstorp, hämtade kritlera för att vitlimma sina väggar.Men det var först genom den industriella kritbrytningen, som startades under 1860-talet, som verksamheten med de förhistoriska flintgruvorna kom i dagen. I början av 1900-talet beskriver både geologen N-O. Holst och B. Schnittger dessa gruvor och man genomför även utgrävningar av omkringliggande boplatslämningar och kulturlager.
Under slutet av 1900-talet var det den expanderande kritbrytningen som gav upphov till nya intressanta upptäckter. Sedan 1970-talet har mer än tusen flintgruvor och gropar kartlagts i Malmöområdets östra utkanter. De arkeologiska undersökningarna har utförts allt eftersom den industriella kritbrytningen krävt utökade resurser i form av fler och större krittäkter. Inga systematiska undersökningar har utförts före denna tid, vilket inneburit att flintgruvor och andra fornlämningar, över stora ytor, har förstörts och försvunnit för all framtid. Dessa omständigheter har försvårat en rättvis bedömning av flintbrytningens egentliga omfattning.
Trots den haltande arkeologiska dokumentationen har en lång kontinuitet rörande utvinning av både flinta, kritlera och krita kunnat konstateras kring byarna Södra Sallerup, Kvarnby och Tullstorp. C14-dateringar, flintredskap, keramik och kulturlager samt historisk dokumentation visar att området frekventerats alltsedan yngre stenålder ända in i modern tid.
Förhistoriska flintgruvor i Malmötrakten - hur såg de ut?
Kritlagrens porösa beskaffenhet gör att flintutvinningen inte försiggått i regelrätta gruvor med orter eller gruvgångar. Man kan snarare tala om täkter i mer eller mindre djupa gropar. Områdets flinförande kritlager är dolda av mellan 0,5 och 10 meter tjocka lager av moränlera, vilket måste ha försvårat jakten på den åtråvärda flintan. Man tycks dock ha prioriterat ytor där den täckande moränleran inte varit så djup, men det finns exempel på att man har forcerat cirka 5 meter djup moränlera för att nå flintförande lager.
Flygbild över flintgruvorna i Södra Sallerup. Foto: Lena Wilhelmsson, Malmö Museer.
Gropsystem
Flintbrytningen har försiggått på olika sätt beroende på moränlerans djup. I områden där flintförekomsten varit ytligt förekommande, upp till 1,5 meter under moränen, har man täktat ur grunda sammanhängande gropar eller gropsystem. Gropsystemen förekommer i dagbrottsområden och uppvisar en varierande diameter med ett största djup på cirka 2 meter.Fristående gruvor
De fristående gruvorna finns i områden där moräntäcket är mellan 1,5 och 5 meter djupt. Totaldjupet för gruvorna i dessa områden uppgår till mellan 2 och 7 meter. Mynningsdiametern varierar mellan 4 och 5,5 meter och schakten smalnar av nedåt, till en bottendiameter av cirka 2 till 3,5 meter. Den vida mynningsdiametern kan möjligen tillskrivas raserade kanter eller vara av arbetsteknisk karaktär. En vid mynning gör schaktet mer tillgängligt och lättarbetat än en trång mynning. Väl nere i det flinförande kritlagret har schakten utvidgats i korta horisontella sidogångar för att nå ytterligare flinta. Dessa sidogångar, med en maximal längd på en meter, kan sannolikt tillskrivas kritlagrets porösa karaktär. Det var förmodligen förenat med rasrisk att underminera lagren mer än så.Återfyllnad
Profil genom igenfylld flintgruva. Målning av Elisabeth Rudebeck, Malmö Kulturmiljö.
När flintbrytningen var avslutad fylldes schakten igen. De grunda groparna i dagbrottsområden har sannolikt fyllts igen allt eftersom man utvidgat gropsystemen. Man har, helt enkelt, placerat grävmassorna direkt i de färdigtäktade delarna. Likadant kan ha gjorts med de djupare gruvschakten. Arkeologiska undersökningar visar att större mängder ren kritfyllning i de övre delarna och lermassor i de undre delarna av några gruvor kan tyda på att grävmassorna från ett intilliggande gruvhål dumpats direkt i en närliggande, färdigtäktad, gruva. Detta kan också ha varit ett effektivt sätt att förhindra olyckor i områden där de öppna gruvgroparna annars skulle ha legat tätt.
Gruvsäsong
Var verksamheten i gruvområdet ett säsongsarbete eller kunde man utnyttja täkterna året om? En kortfattad klimatologisk tillbakablick skulle kunna ge några indikationer om gruvornas säsongsvisa tillgänglighet under den äldsta brukningstiden.Under tidigneolitikum inträder en långsam klimatförändring från ett tidvis maritimt präglat klimat med ganska hög nederbörd och milda vintrar till en mer kontinental klimattyp. De tidigare milda vintrarna blir kallare med kvarliggande snötäcke medan somrarna fortsätter att vara varma. Sommartemperaturen i Sydskandinavien skulle möjligtvis kunna jämföras med motsvarande temperatur i dagens nordöstra Frankrike. Det torrare klimatet medförde en sänkning av vattenståndet i sjöar samt upptorkning av en del våtmarker. Cykliska återgångar till ett mildare vinterklimat har åtföljts av än bistrare och sämre klimat i ett mönster som har fortsatt fram till nutid.
I vått och torrt
Att gräva i regn eller vid djup tjäle är inte tillrådligt, inte ens med moderna handredskap. Som arkeolog har undertecknad provat bådadera. Regn och väta förvandlar den skånska lerjorden till en kletig massa eller oformlig lervälling. Djup tjäle forceras inte utan stål. Under alltför torra perioder förvandlas lerjorden till ett tjockt pansar.Flaskhalsen för en året-runt-verksamhet i gruvområdet var troligen arbetet med att gräva sig igenom moränleran som täckte kritskållorna. Som tidigare nämnts har man av förklarliga skäl prioriterat ytor där den täckande moränleran inte varit så djup. Faktum kvarstår att moräntäcket i områden med fristående gruvor varierar mellan ett djup på 1,5 och 5 meter.
Övergången under tidigneolitikum till kallare vintrar med kvarliggande snötäcke innebar sannolikt perioder med både frost och tjäle. Den efterföljande snöavsmältningen medförde naturligtvis en ökad markfuktighet, vilket därmed förvandlade moränleran till ett material som varken lämpar sig för grävning eller bortforsling. Likaså kan en torr vår och sommar försvåra grävarbetet betydligt.
Med hänsyn till ovanstående faktorer kan man dra slutsatsen att själva utvinningen från kritlagren sannolikt skulle kunnat pågå året runt, bara moräntäcket forcerats och kritskållan kommit i dagen. Men av arbetstekniska skäl har man sannolikt ägnat sig åt gruvdriften under de årstider då risken för tjäle, väta och torka varit som minst.
Att gräva utan spade - ”hornfrågan”
Det var ansenliga volymer som grävdes upp i samband med gruvdriften kring byarna Södra Sallerup, Kvarnby och Tullstorp. En överslagsberäkning på en av de mellanstora, fristående, gruvorna antyder en jordvolym runt 20 kubikmeter. För de största och djupaste gruvorna gäller volymer på över 100 kubikmeter. Dessa jordmassor skulle förflyttas från en punkt till en annan och eventuellt tillbaka igen! Att åstadkomma detta utan ett spadliknande redskap låter sig inte göras. Jordmassor kan förflyttas med hjälp av säckar och behållare men faktum kvarstår att stora volymer borde ha grävts upp för att skyfflas vidare.I de tidiga krittäkterna fann kritbruksarbetare redan på 1860-talet rikligt med hjorthornsdelar. Kritbruksarbetarna, liksom gruvfolket under tidigneolitikum, sökte i första hand efter fyndigheter där moränleran var så tunn som möjligt, ofta endast 1 meter djup. Det var här man fann den största delen av hjorthornsfragmenten. I början av 1900-talet kritiserar geologen N-O. Holst andra forskare för att de avfärdat hjorthornsfynden. Argumentet som underblåste forskarnas ointresse var att hjorthornen stundtals utgjorde ”det vanligaste, som man då fann”.
Zoologen och arkeologen Winge visste bättre besked. År 1904 skickar Holst några hjorthorn till Winge för ”en så noggrann granskning som möjligt”. Winge konstaterar att hornstyckena ”varit använda som ’stenåldersredskap’ eller såsom handtag till sådana.” Härmed ansåg Holst att ”hornfrågan” var fullständigt löst: ”de ifrågavarande redskapen äro af förhistorisk ålder och hafva användts i flintgrufvor, hufvudsakligen för att med dem genom jord- och kritbetäckningen arbeta sig ned till flintlagren. Det är sålunda numera lätt att förstå, hvarför de företrädesvis anträffats dels i öfversta delen af kritan och dels mellan denna och jordbetäckningen.”
Gruvredskap
Holst hade även för avsikt att”närmare utforska, huru man gått till väga vid flintgrufvornas öppnande och bearbetande, samt att finna de öfriga spåren, hvilka grufvornas bearbetare lämnat efter sig.” Under sina fortsatta undersökningar konstaterade han bland annat fynd av hjorthornshackor, hornkrattor, hornskaftade hackor med flintspetsar, hornhammare samt hornpunsar. Samtliga dessa kan betecknas som ändamålsenliga redskap för framtagning av flintnoduler ur de relativt porösa kritskållorna.Nästan hundra år senare konstaterade arkeologerna på Stadsantikvariska enheten vid Malmö museer ungefär samma sak. I flintgruvorna hittade man hackor som kan ha använts till att lösgöra flintknutorna ur kritlagren. Horntaggar har sannolikt använts som punsar eller mellanstycken vid flintbearbetningen. Förgrenade horn kan ha nyttjats som krattor. Avsmalnande horn, med eliminerade taggar, kan ha brukats som spett eller kilar. Man hittade även grovt tillspetsade flintor, vilka sannolikt använts för att bryta loss hårt fastkilade flintknutor. Slutligen har man även funnit skulderblad, företrädesvis av kronhjort. Dessa tolkas som spadar eller skyfflar.
Förhistoriska volymer
Grävningsarbetet med att forcera den styva leran och därefter tömma täkterna har sannolikt tagit många arbetsdagar i anspråk. Det omfattande arbetet borde ha engagerat ett flertal människor vid varje enskild gruvtäkt. Att gräva upp eller skyffla mellan 20 och 100 kubikmeter kritblandad moränlera med skulderblad som redskap låter som en orimlighet. Även om man med hackredskap skulle ha luckrat upp jorden återstår - åtminstone själva skyfflandet. Som arkeolog har jag erfarit att inte ens spadstålet håller för påfrestningarna när den skånska leran skall betvingas. Hållfastheten i ett skulderblad från hjort kan knappast jämföras med stålspadens. Det måste ha funnits andra lösningar.Att gräva tar tid
Enligt forskaren P. J. Felder är det rimligt att en person gräver undan cirka 0,5 kubikmeter jordmassor per dag. Jag utgår ifrån att Felders testgrävare använt en konventionell spade med stålblad. En gruva som är 3 meter i diameter och 5 meter djup, med relativt lodräta väggar, har en volym på cirka 35 kubikmeter. Detta skulle innebära att en person får gräva i två månader för att själv klara av arbetet, vilket låter orimligt - såvida det inte rör sig om slav- eller straffarbete. Om detta vet vi ingenting. Felder menar dock att gruvor som är djupare än 2 meter sannolikt har krävt samarbete mellan flera personer. Då skulle, istället, två personer kunna gräva ut 35 kubikmeter på ungefär en månad.Ovanstående diskussion är till stor del baserad på hypoteser. För att göra trovärdiga beräkningar bör man dessutom ta hänsyn till kriterier såsom redskapstyp, redskapsmaterial, jordmassornas densitet och fuktighet, arbetsförhållanden, klimat, temperatur, försökspersonens kön, ålder och arbetskapacitet.
Förhistoriska spadar - försvinnande få
Med tanke på den uppsjö av grop-, gruvor och stolphålslämningar som dominerar den arkeologiska rapporteringen är det förvånansvärt lite skrivet om redskapen som använts för att åstadkomma dessa förhistoriska håligheter. Det lär väl inte finnas något redskap (knackstenen undantagen) som har åstadkommit fler arkeologiska lämningar än just spaden eller spadliknande redskap.Att spaden sällan diskuteras beror sannolikt på att den tillverkats i ett förgängligt material, vilket sällan eller aldrig finns kvar vid de arkeologiska undersökningarna. Spadar har troligtvis varit en slit- och slängvara och det utslitna redskapet har förmodligen hamnat i elden eller lämnats att ruttna varhelst man befann sig.
Vid en av utgrävningarna i Södra Sallerup konstaterades ett sammansatt träredskap in situ, där redskapet bestått av ett cirka 50 centimeter långt träskaft, i vilket en hornbit varit fästad. Träskaftet var sedan länge försvunnet och visade sig endast som ett avtryck i de omkringliggande jordmassorna. Det är troligtvis ett liknande öde som majoriteten av de förhistoriska spadarna har gått till mötes. De har funnits men försvunnit.
Spadar man funnit
Om man i Historiska museets lilla uppslagsbok Sten- och bronsålderns ABC slår upp ordet ”spade” lämnas hänvisningen: ”Spade. Se Paddelåror”. Under rubriken ”Paddelåror” presenteras de hjärtformade, ornerade, träårorna från ertebölleboplatsen (ca 5200-4000 f.Kr.) vid Tybrind vig, på Fyn i Danmark. Åror och spadar har morfologiska likheter och de båda redskapen är sannolikt sprungna ur samma form. Den äldsta, hitintills kända, skandinaviska spadtypen är den så kallade paddelspaden. Den kan liknas vid en grävkäpp men har bredare och plattare blad i båda ändarna. Längden varierar mellan 1-2 meter. Spadarna har huvudsakligen hittats i Jylländska mossar och våtmarker. En paddelspade, med osäker datering, har påträffats i en mosse i Öja socken i Småland.
De första paddelspadarna som hittades i Danmark antogs vara paddlar men slitmärken på föremålen visade sig snarare ha orsakats av grus och sand än av vatten. Senare hittade man, i en väganläggning från 400-500-talen e.Kr., resterna av just en dubbelspade. Fördelen med spadblad i båda ändarna är att spaden fortfarande är brukbar när det ena spadbladet är utslitet, alltså två spadar i en! De äldsta daterade dubbelspadarna i Skandinavien är från 900 f.Kr.
En annorlunda spadmodell är stickspaden, vilken är T-formad med greppet eller skaftet placerat likt en tvärslå. Det finns ett exempel från Stenstorp i Västergötland. Dateringen av spaden är osäker, möjligen skulle det kunna röra sig om yngre bronsåldern, dvs. tiden omkring 1000-500 f.Kr.
De första spadarna med trampavsats dyker upp först cirka tusen senare, på 500-talet e.Kr. Trampavsatsen, på ena eller båda sidorna, gör att man kan använda större kraft vid grävandet. Spadbladen var relativt smala, omkring 30 centimeter. En sådan, fullt utvecklad träspade med dubbelsidig trampavsats, hittades i Drottning Tyras gravhög, från 900-talet, i Jelling på Jylland.
Skyfflar
Den tidiga skyffeln skiljer sig från spaden genom att skuldran är jämnt avsmalnande mot skaftet. Paddelspadarnas och skyfflarnas blad är dock morfologiskt väldigt snarlika. Sannolikt har redskapen utvecklats från en gemensam form. Skyfflar finns belagda från 800-talet e.Kr.Spadar? - Javisst!
En av flaskhalsarna för själva utvinningen vid gruvdriften kring byarna i Södra Sallerup, Kvarnby och Tullstorp var sannolikt arbetet med att gräva sig igenom moränleran som täckte kritskållorna. Moräntäcket i områden med fristående gruvor har ett varierat djup mellan 1,5 och 5 meter, vilket ställer krav på ändamålsenliga redskap.Låt oss, för ett ögonblick, överföra spaddiskussionen till den som brukar föras kring flintteknologin och människans förmåga att anpassa teknologin efter rådande villkor. Ändamålsenliga flintredskap är de hjälpmedel arkeologer har för att datera förhistoriska samhällen. Man vet till exempel att pilspetsmorfologin har förändrats i takt med att jaktbytet har varierat. Ursprunget till flint- och stenyxornas morfologiska förvandling kan sökas i det förhistoriska samhällets utveckling från ett samlar- jägarsamhälle till ett mer stationärt jordbrukarsamhälle. Verktyg och redskap har genomgått en kontinuerlig förändring, vilket ständigt genererat, nya, ändamålsenliga föremål. Människan kan tillskrivas både nyfikenhet och logik, vilket skapat både uppfinningsrikedom och framsynthet.
Fyndet av paddelårorna på ertebölleboplatsen i Tybrind vig, på Fyn, visar med önskvärd tydlighet att man redan under tiden omkring 5200-4000 f.Kr. var kapabel att tillverka spadliknande redskap. Med tanke på den, mer eller mindre, kontinuerliga grävverksamhet som ägt rum i de östra delarna av Malmö, med start under tidigneolitikum, vore det synnerligen märkligt om inte någon spade funnits till hands. Det får väl hållas för sannolikt att spadliknande redskap har tillverkats och brukats under större delen av förhistorien, även om bara gropar, gruvor och stolphålslämningar finns kvar hos oss idag.
Karin Rogius
Källor:
Eskeröd, A. 1977. Jordbruk under femtusen år. Redskapen och maskinerna. Stockholm.
Holst, N-O. 1906. Flintgrufvor och flintgräfvare i Tullstorpstrakten. YMER 1906 (Häfte 2).
Liljegren, R. & Lagerås, P. 1993. Från mammutstäpp till kohage. Djurens historia i Sverige. Lund.
Linné, C. 1749. Carl Linnés Skånska resa. Wahlström & Widstrand. 1975. Stockholm.
Lista över C14-dateringar av flintgruvor i Södra Sallerup. Internt arbetsmaterial, Malmö Kulturmiljö.
Ringberg, B. 1980. Beskrivning till Jordartskartan Malmö SO. Sveriges Geologiska Undersökning. Uppsala.
Rudebeck, E. 1986. Ängdala; Flintgruvor från yngre stenåldern i S. Sallerup, utgrävningar 1977-81. Rapport no. 1, Malmö museer, Stadsantikvariska enheten. Malmö.
Rudebeck, E. 2000. Flintgruvor. I: Föresundsförbindelsen. På väg mot det förflutna. Björhem, N. (red.). Stadsantikvariska avdelningen. Kultur Malmö.
Rudebeck, E. & Nielsen, B.1991. Introduktion till arkeologi i Södra Sallerup. I: Elbogen, Malmö Fornminnesförenings årsskrift, årgång 58. 1990. Malmö
Schnittger, B. 1910. Förhistoriska flintgrufvor och kulturlager vid Kvarnby och S. Sallerup i Skåne. Antikvarisk Tidskrift för Sverige 19.
Skånska Rekognosceringskartan. 1812, 1815-20. Blad IÖ 206 och IÖ 207.
Statens historiska museum. 1991. Sten- och bronsålderns ABC.
Sveriges Geologiska Undersökning. SGU Ser. Ae nr 38. Jordartskartan 2C Malmö SO.
Welinder, S., Pedersen, E. A., Widgren, M.1999. Jordbrukets första femtusen år. 4000 f. Kr.-1000 e. Kr. Myrdal. J. (red.).