Sånger från mossen
En undran
Just innan landskampen i fotboll skall börja sjunger man, några i alla fall, nationalsången. Och precis när den klingat ut, egentligen medan den gör det, vidtar ett allmänt jubel som både uttrycker och skapar stämningen. Helt lika jublande låter det emellertid inte varje gång för det är mycket som bygger upp situationen: hemma- eller bortamatch, turnering, favoritskap, laguppställning, tidningsanalyser, skador osv. Poängen är att ceremonin går från patos och tillsynes okomplicerad nationell värdegemenskap till kollektivt hojtande; från någorlunda ordnat sång till ett brus av ljud som väcker förväntningar, kamp- och supportervilja och som åstadkommer viss produktion av adrenalin.Fast det är tanken, så täcks situationen inte riktigt av den käcka och amatörsportsliga ramsan: ”Nu er der stemning og fest, hvem mon det klarar sig bedst?”
Det undrar vi inte i dag, då vi i stället investerar i framgångskoncept! Vid närmare eftertanke och numera också eftermatch, verkar det inte som om det är fest och sportslighet som är traditionens upphov. Den hänger snarare ihop med sådant som kamp, slagfält, eldande tal och stridsrop. Säkert har beteendet gamla anor och kanske sina djupaste rötter bland aggressiva flockbildande primater. Som arkeolog kan man nöja sig med att undra hur långt tillbaka i tiden beteende kan spåras som social institution inför striden - biologin förutan.
Det händer att man glömmer bort sin undran. Kanske är den för liten, kanske skall den ligga till sig eller bida sin tid och ett sammanhang. Hursomhelst, för en tid sedan fick just ovannämnda undran ett sammanhang eftersom Tacitus skrift Germania kom ut i en nyutgåva, översatt och kommenterad av Alf Önnerfors och med några arkeologiska kommentarer av Anders Kaliff. Nu kan man säga att Germania redan fanns på svenska, och det är sant, men den var inte så lätt att få tag på och därför hade den få läsare, så få att det egentligen inte lönade sig att förfölja sin undran över arenajublet. Det förhåller sig nämligen så att förståelsen av det jublets tidsdjup är lite beroende av att många kan läsa Tacitus och tycka till, om de får lust.
Det börjar med en detalj i Germania och visst kan man hänvisa till den eller citera den - välsorterade universitets- och högskolebibliotek med samt ett och annat folkbiblioteksmagasin har nog kvar ett ex. Men vill man nu skriva om en detalj hos Tacitus, så måste ens läsekrets ha möjlighet att ta ställning till detaljen och hela verket och möjlighet att gå tillbaka och läsa om. Germania är helt enkelt en klassiker som den som intresserar sig för Skandinaviens järnålder gärna kan ha någorlunda färskt i minnet.
Barditus
Redan i tredje kapitlet av Germania, på tal om germaner i allmänhet, som det alltid är i verkets första del, står det så här: ”De [dvs.germanerna] äger också sånger, som de kväder för att tända ett lågande mot; detta sjungande kallar de barditus, och med ledning av sångens klang anar de sig till den förestående drabbningens förlopp” (Önnerfors 2005, s. 30). På latin står det: Sunt illis haec quoque carmina, quorum relatu, quem barditum vocant, accendunt animos futuraeque pugnae fortunam ipso cantu augurantur. Till detta har Önnerfors en kommentar:"[I] Ordet barditus är av outredd etymologi. Det kan möjligen innehålla en germansk stam men inte gärna vara besläktat med kelt. bard, ”skald”, eller germ. bord, ”sköld”. Av stället framgår, att barditus betecknar själva utförandet av stridssången. Relatus är verbalsubstantiv, så kallat nomen actionis, till verbet referre, som om ljud och toner har betydelsen ”(låta) genljuda”. En otillräckligt underbyggd teori gör gällande, att handskrifternas barditum i Germania 3, I är resultatet av en spekulativ avskrivares ingrepp i texten, som förmodas ursprungligen ha traderat formen barritum (i två handskrifter förekommer korrigeringen baritum). Ordet barritus, stridsrop”, ”härskri”, är också av dunkel härkomst och finns inte belagt förrän på 300-talet (s. 61f.)."
Ingen vet med andra ord vad barditus betyder, men någon anledning att anse att det är en felskrivning för baritus eller barritus finns det alltså inte. Något allmänt skaldande i vår mening är det inte heller tal om, snarare hänger ordet ihop med stridsrop eller härskri, men samtidigt är det uppenbarligen inte något man ropar just när man kastar sig över fienden eller sätter i gång striden. Barditus är i stället en institution som fyller två syften, dels eldar eller eggar man sin lilla här - kanske så mycket som 500 man (jfr. Pauli Jensen et al. 2003) - med barditus, dels tar man varsel av hur det låter när mannarna utför ritualet. Sannolikt ankommer det på dem som inte deltar i sången eller står lite bredvid, att tyda den. Barditus är med andra ord en institution i samband med krigföring och slag. Det kan visst tänkas att man sjunger barditus just innan slaget börjar, som i fotboll, just innan domaren blåser igång matchen, men det är ändå rimligare att säga att det efter barditus finns tid för eftertanke, tid att tolka lätet och låta tolkningen påverka krigsherrarnas strategi.
Man måste också undra vad det kan vara för sång som låter olika gång till gång? Sånger, med deras fasta ordvändningar och melodier, skulle man snarare tycka lät lika från gång till gång, också i en kultur som bygger på muntlig tradition, som tillåter viss variation. Så förhåller det sig dock inte, för barditus är en stämnings-speglande och -skapande analysmetod i en situation som handlar om liv och död. Därför verkar det som varieras vara huvudsaken.
Hur åstadkommer man det? En lösning är naturligtvis att göra som i fotboll, börja med en vers, som är formell, och sluta med en massa ljud som smälter ihop till en klangbild mellan jubel och fasa, där man inte behöver utskilja enskilda ord för att fatta vad det rör sig om.
Om man nu läser hela Tacitus’ Germania, så förstår man att trohet och självuppoffrande lydnad och solidaritet i en krigssituation är viktigt för en german, och det är det naturligtvis bland många grupper som ägnar sig åt krig. Skulle man nu som en i mängden av krigare, känna tveksamhet inför den förestående drabbningen, så verkar det svårt att lufta sina privata farhågor i klartext. De är helt enkelt inte passande och kanske inte ens något den enskilde själv tycker är relevant eller ens kan uttrycka. För de är just känslor som normer och hederskodex inte släpper fram. Även en ledare kan ha svårt att få fram sina tvivel om det till exempel finns andra ledare eller former av socialt tryck som pockar på att striden skall sättas i gång.
I ett ritual kan det emellertid finnas en väg ur en låst situation där den oönskade striden, trots att den på förhand verkar förlorat, ändå verkar svår att hindra. I en känd dikt om ett sådant slag som aldrig skulle ha inletts, slaget vid Maldon 992 (Lund 1991), får vi höra talas om ledaren Byrhtnoth som gör ett fatalt misstag, om katastrofen, om följeslagare som sviker och flyr och andra som lojalt går i döden, men också alldeles i början om två män i ledet som inför slaget med viss galghumor påminner varandra om att det nu gäller att leva upp till det man skröt på mjödbänken i hallen angående sin stridsbenägenhet. Vid Maldon skulle det ha suttit fint med en barditus att ta varsel av. Men vid 900-talets slut verkar alla redan vara systemets fångar.
Vill man finna järnålderns sånger, så är man hänvisad till att någon först skrivit ned dem, och då blir det strax svårare att komma fram till en sång som skulle vara samtida med Tacitus’ beskrivning, som är från tiden kring år 100 e.Kr. Det är osäkert om runor fanns så tidigt och ännu mer osäkert om det var rimligt att skriva ned sånger och notera ljud med hjälp av runor. Å andra sidan behöver man inte tvivla på att runor återger språkets ljud, och dem går det bra att hojta med.
Den äldre järnålderns arkeologi har som bekant försett oss med en del krigs- eller stridsrelaterade sammanhang, inte minst med så kallade mossoffer, krigsbyteoffer fulla av föremål som varit med i striden och ”stannat därinne” som det heter i den frankiska dikten Ludwigslied från 880-talet på tal om dem som dog i slaget (Herschend 2001). Och det är välkänt att det finns runor på en del av de offrade föremålen.
Runorna kan står ensamma, men också bilda ord eller nonsensramsor. Alla dessa inskrifter är betydligt yngre än Tacitus’ text. Egentligen så sena att de skulle kunna vara samtida med de äldsta beläggen på termen barritus, som ju med viss sannolikhet hör ihop med barditus, men som har en mer tydlig karaktär av stridsrop det vill säga det rop som ackompanjerar själva anfallet och som kanske besvaras av försvararnas vapenskrammel och dunkande på sköldarna. I diktfragmentet ”Striden i Finnsborg”, som troligtvis speglar en folkvandringstida eller tidig vendeltida strid, liknas härskriet vid de gråkläddas yl dvs. ylande vargar. Och det är inte heller mycket att ta varsel av för det sätter ju i gång själva anfallet. Dikten sammanfattar hela anfallssituationen och dess ordningsföljd så här: Fåglarna sjunger, vargarna ylar, stridvirket vrålar och skölden svarar med skaftet. Dvs. pilregnet som viner i luften, härskriet som låter som ett ylande, vapen som skramlar när anfallarna springer fram och försvararna som bultar på sina sköldar som svar på stridsropet - allt i nästan samma nu (Herschend 1997).
Några inristade korta stridsrop i stil med ”nu tar vi dom!”, ”kom igen!” eller ens det mera besvärjade ”kyrie eleison!” - Herre förbarme dig - som frankerna ropar i Ludvigslied 882 då de anfaller nordmännen (dvs. den sortens skandinaver som också kallas vikingar), det finner man inte på offrade vapnen. Det skall man inte heller vänta sig, för orden är knappast tillräckligt laddade. Det kan däremot ett namn eller en enkel runa vara, för att de kan tänkas inviga ett visst vapen eller ge det en annan dimension än redskapets vanliga. Hursomhelst finns det fyra-fem inskrifter som är värda att se närmare på just för att de har vad man skulle kunna kalla barditustycke. Den ena av dessa är skånsk, hittat i en liten mosse som kallades Lindholmen.
Karta över Skåne och Danmark med fyndplatser markerade.
Den inskriften är komplett, så när som på en obestämbar runa, men dess fyndomständigheter dunkla. Den kallas amulett, mycket på grund av den äldre forskningens intryck av dess text. I ett mera prosaiskt sammanhang är den någon form av benbeslag. Se fig.1.
Fig 1. Benbeslag från Lindholmen
Den andra texten är inristat på en spjutstake från ett av flera krigsbyteoffer som nedlagts i den fynska mossen Kragehul (se Ilkjær 2003). Texten är fragmentarisk, eftersom några av de delar av staken som innehöll mitten av texten inte finns kvar. Se fig.2.1, 2.2 och 2.3.
Fig2. Spjutstake från Kragehul. Staken är uppdelad på tre bilder med de två ytteränderna överst och underst.
De här två texterna, amuletten från Lindholmen och spjutstaken från Kragehul är inte desto mindre intressanta (Jacobsen & Moltke 1941-42, No 261 & 196). På benet från Lindholmen står det: Ek erilaR sawilagaR hat ek a:aaaaaaaaRRRmm[..]bmuttt: alu : - Jag erilen, Sælaug heter jag aaaaaaaaRRRmm..bmuttt : alu. Och på spjutstaken från Kragehul: Ek erilaR asugisalas muha hait eg agagaginu gahe[...]lija[...]hagala wijub ig_ - Jag Asgisls eril, Muha heter jag agagaginu gahe ... lija ... kraft-...jag viger.
Alu är en sorts besvärjelseord. SawilagaR betyder egentligen något i stil med den trolldomskunniga. Det är naturligtvis dessa två ord och en viss osäkerhet om vad eril innebär som fått forskare att tycka att benet från Lindholmen är en amulett.
Erilsång
De här texterna är likadant uppbyggda. De börjar med en långrad som allittererar på vokal. Därför har de en viss, åtminstone formell, poetisk karaktär. Långraden är en tvådelad rad och varje hälft har två höjningar (se faktarutan).
| Den första raden har fyra höjningar: Wagagastir alu : wigu (obs stavat uhgu) Den andra har tre höjningar: sikijaR : ai_alataR. Det betyder att de två allitterationerna i den första raden faller på w. Samtidigt allittererar a-et i alu i den första raden med ai i den andra radens ai_alataR Med bibehållna allitterationer och höjningar kan man översätta strofen såhär: Våggäst alu jag viger sjöbo edsavläggare
Den här strofen påminner en del om den strofform som senare skall kallas ljo_ahattr. |
Långradens första halvrad definierar personen, som är en viss eril (eril är en titel som kan hänga ihop med en militär och/eller kanske religiös organisation) den andra halvraden talar om vad den här erilen heter. Sedan följer en serie meningslösa ljud, inte minst vokaler, som jag satt i kursiv. Men till sist avslutas inskriften med några runor som betyder något: bevärjelseordet alu, som skulle kunna betyda ungefär ”jag svär!” och ordet viga som betyder överlämna till eller inviga, och kanske ordet hagall som eventuellt betyder nytta. Men här är det möjligen inte alls tal om något ord eftersom runorna också kan vara en del av ljudserien. Vigu och alu rundar av texterna och visar tillbaka till det erilens ”jag” som inledde texten.
På flera sätt passar de här texterna in på Tacitus’ beskrivning av den sortens sånger som kan användas vid barditus. De kan sägas vara sånger. Till en början formellt allittererande har de en meningslös, men ljudande del, och så avslutas de med ett ord, som kan vara det verb i 1. person singularis, som ger dem att grammatiskt korrekt och meningsfullt slut. Texterna anspelar på en militär situation, men också på en rituell som mycket väl kan tänkas ha något med varsel att göra.
När erilen avslutat sången om sig själv måste man fråga sig vad ljudserien, som är den del där de två texterna skiljer sig mest åt, egentligen betydde när den reciterades eller sjöngs. Att erilen, särskilt när han sjunger ljudserien, kan uttrycka sitt känsloläge och sin viljekraft är ingen långsökt gissning om man varit på landskamp i fotboll.
Det är de här två texterna som passar bäst till en barditusinstitution, men det finns ytterligare några som lite grann knyter an till samma sak i de nya fynden från Nydam (jr. Stocklund 1999). Först kan man nämna en inskrift på ett yxskaft - en liten tvåradig strof med fyra respektive tre höjningar och allitteration som binder från den första till den andra raden:
Wagagastir alu : uhgu - Våggäst alu jag viger
sikijaR : ai_alataR - sjöbo edsavläggare
Här är det tal om lite mera regelrätt poesi (se faktarutan), en strof som med sitt bruk av alu och viga, sin jag-form och sin definition av jaget påminner om klartexten i de två första texterna. Ljudserien finns inte med, men på ett annat skaft står det
...adle(?)l_eaelntRuladlla?n?? e?.
Det skulle ju kunna vara ljudserien i en inskrift som förlorat sin början, men eftersom det finns två liknande skaft med välgjorda inskrifter som består av pseudorunor, dvs. tecken som liknar runor utan att vara det (se fig. 3), skall man kan kanske snarare se också ovanstående inskrift, som i och för sig nästan helt består av runor, som ekon av de egentliga ljudserierna. Formellt är alla tre inskrifter oläsbara och o-ljudbara om man inte tillåter helt personliga runtecken.
Fig3. Fynd från Nydam.
Att man väljer att göra en immitation av runor betyder förmodligen att man inte längre äger runkunskap nog att notera sin sång eller sin strof, utan att därför vilja ge avkall på den prestige det kan ha varit att ha just sådana hemlighetsfullheter inristat på sina vapen. Att Våggäst, som kan skriva en strof, avstår från ljudserien tyder i sin tur på att en äkta serie inte är så viktig. Hursomhelst kan man säga att det verkar hända något också med en eventuell barditus-institution på 400-talet åtminstone på Jylland.
Ritual
Om vi godtar att de två första inskrifterna är sånger, som skulle kunna ha fungerat i en barditus-institution, så har vi fått en möjlighet att se på Tacitus från germanskt håll. Av Germania kan vi lätt få intryck av att barditus är en form av allsång, men ser man till våra två inskrifter, så är det snarare individer som går fram och förkunnar med ett kontrollerat inslag av tungomålstalande eller mässande. Det kan vara erilen ensam som utför ritualet och hans sång som tolkas. Samtidigt finns det ett direkt tilltal i texternas blandning av ämbete, bekännelse, besvärjelse och sjungande, som kan upprepas och rycka med sig flera, ungefär som på ett väckelsemöte. Erilen upptänder modet i församlingen och det kommer till uttryck t.ex. som segervisshet eller ångest eller förtvivlans mot. Det är en form av väckelse som just ger en fingervisning om stridens utgång. Att framkalla denna yttring kan rent av vara en uppgift för erilen för han är en form av funktionär med ett ämbete som knyter an till ritual så väl som till strid.Den rituella idén bakom en sådan sång har tydliga paralleller i senantik kultur t.ex i gnostiska ritual. I en text som kallas Gospel of the Egyptians finns följande passage som är ägnat att genom namngivande skapa kontakt med och manifestera Gud, som här kallas Domedon Doxomedon (Husets herre Ärans herre):
[The] Father of the great light [who came] forth from the silence, he is [the great] Doxomedon-aeon in which the thrice-]male child rests. And the throne of his [glory] was established [in it, this one] on which his unrevealable name [is inscribed], on the tablet [....] one is the word, the [Father of the light] of everything, he [who came] forth from the silence, while he rests in the silence, he whose name [is] in an [invisible symbol. [A] hidden [invisible] mystery came forth: IIIIIIIIIIIIIIIIIII[III]
HHHHHHHHHHHHHHHHHHHH[HH O]OOOOOOOOOOOOOOOOOOOO
YY[YYY]YYYYYYYYYYYYYYY EEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEE AAAAAAA [AAAA] AAAAAAAAAAA
______________________ (Nag Hammadi Codex III,2 43,13-44,9)
Som sig bör är texten lagom dunkel, men poängen med dess sista del är att den består av det grekiska alfabetets 7 vokaler i serier om 22 tecken: Det finns en symbolik i det, men framför allt är det meningen att vokalerna skal sjungas. Det är ganska vanligt i gnostiska ritual att man märker ut de 7 vokalerna (Poirré 1901).
Gömt i dem finns Guds ursprungliga namn sådan som barbarerna, allas vårt primitiva ursprung, till en början fick veta dem av just Gud. Genom att nu sjunga vokalerna kan man, enligt 200-talsfilosofen och neoplatonisten Iamblichus (http://www.goddess-athena.org/Encyclopedia/Friends/Iamblichus/), som diskuterat saken i Mysteries of the Egyptians, både uppnå kontakt med och manifestera Gud. (Pearson 2004:231 ff).
Det här är just kärnan. Den språkliga klartexten övergår i den besvärjande sången som skapar kontakt med och gör Gud närvarande - just detta kan också sägas vara meningen med barditustirualen, eftersom det sist och slutligen ligger i Guds eller gudarnas händer att avgöra striden. Därför är en meningsfull interaktion med dem något att eftersträva.
De två barditus- eller erilsångerna behöver naturligtvis inte vara vad Tacitus beskrev. Och inga germaner måste nödvändigtvis ha upplevt eller inspirerats av den typ av vokalsjungande ritual som de gnostiska tillhör. Man kan tänka sig att det Tacitus hört eller hört talas om var något mycket mera spontant, så att våra sånger från mossen egentligen är en utveckling och formalisering av institutionen sedan man infört en officiant. Med honnom tar institutionen ett steg vidare på väg mot en fastare militär organisation genom att kodifiera ritualet - kanske i kraft av närmare kontakter med senantik kultur.
Vi kan också mycket väl tänka oss att denna formalisering av barditus egentligen innebär att man eldar modet mer än man tar varsel om stridens utgång av den allsång man framkallar. Samtidigt verkar vi vara långt från befälhavarens tal till sina soldater innan slaget. Men kanske är långt bara som det verkar, för i dikten om striden i Finnsborg, en strid och en tradition som kan tillhöra slutet av 500-talet, där finns det ett sådant tal, men ingen tendens till någon barditus (Herschend 1997). Kanske ger fynden från Nydam, när de tycks visa på en förändring av barditus, en riktig fingervisning - på 400-talet förändras världen samtidigt med att den fortsätter. Också de gnostiska ritualens tid är då räknade.
Fotbollslandskampens kollektiva yttring verkar endast ytligt hänga ihop med barditus, men den är hursomhelst en variant av ett rituellt kollektivt yttrande inför en sammandrabbning och den har en form som inte skulle vara helt hopplös i barditus-sammanhang trots att den skulle behöva utvecklas och trots att barditus uppenbarligen växer ut stridens livsavgörande alvar snarare är dess underhållningsvärde.
Sådant behöver vi hursomhelst inte bekymra oss om. Huvudsaken är att en kort notis hos Tacitus kan ha något att göra med ett primärt källmaterial och dessutom antyda tolkningar som kan hjälpa oss att förstå lite mer av den militära utvecklingen under de första 400 åren av vår tideräkning. Därvid skall man fästa uppmärksamheten vid det icke-romerska, vid barditus, men också vid den romerskt influerade nymodigheten att skriva ned ritualets text och göra bruk av det barbariska som en ursprunglig och djup kunskap, dvs. gnosis (se http://sv.wikipedia.org/wiki/Gnosis).
Frands Herschend
Uppsala universitet
Institutionen för Arkeologi och antik historia
Box 626
756 26 UPPSALA
Frands.Herschend@arkeologi.uu.se
Litteraturförteckning
Gospel of the Egyptians. Alexander Böhlig & Frederik Wisse. 1975. Nag Hammadi codices III, 2 and IV, 2 : the gospel of the Egyptians. The holy book of the Great invisible spirit. (Nag Hammadi studies, 4) Leiden, 1975.
Herschend, Frands. 1997. Livet I hallen. (Opia 14). Uppsala.
Herschend, Frands. 2001. Journey of civilisation. The Late Iron Age view of the human world. (Opis 24). Uppsala.
Ilkjær, Jørgen. 2003. Danske krigsbytteofringer. I: Jørgensen, Lars, Storgaard, Birger & Gebauer, Lone (red.) Sejrens triumf. Norden i skyggen af det romerske Imperium. København.
Jacobsen, Lis & Moltke, Erik. 1941-42. Danmarks runeindskrifter. Atlas text register. København.
Lund, Niels. 1991. (Trans. & ed) Sangen om slaget ved Maldon og andre kilder tio Svend Tveskægs og Olav Truggvessons kampe i England. København.
Mysteries of the Egyptians. Iamblichus Chalcidensis. On the mysteries of the Egyptians, Chaldeans and Assyrians. Translated by T. Taylor. London 1821.
Nag Hammadi Codex III,2. Se: Gospel of the Egyptians.
Pauli Jensen,Xenia; Jørgensen, Lars & Lund Hansen, Ulla. 2003. Den germanske hær. Krigere, soldater och officerer. I: Jørgensen, Lars, Storgaard, Birger & Gebauer, Lone (red.) Sejrens triumf. Norden i skyggen af det romerske Imperium. København.
Pearson, Birger. 2004. Gnosticism and Christianity in Roman and Coptic Egypt. London.
Poirré, Edouard. 1901. Le chant gnostico-magique de sept voyelles grecques. I: Congrés international d’histoire de la musique, tenu à Paris à la bibliotehèque de l’Opera du 23 au 29 juillet 1900.
Stocklund, Marie, 1999. Nydamruneindskrifterne. Nationalmuseets arbejdamark.
Wikipedia. Den fria encyklopedin. http://sv.wikipedia.org/wiki/Huvudsida
Önnerfors, A., 2005. Cornelius Tacitus, Germania. Översättning från latinet, med inledning och kommentarer av Alf Önnerfors. Wahlström & Widstrands klassikerserie. Stockholm 2005. 160 s.+ 2 kartor. ISBN 91-46-20353-2