En stad i vatten
En nyligen avslutad undersökning i Jönköpings 1600-talskvarter har på ett oväntat sätt visat hur det gick till när en stad grundlades under stormaktstiden. De hårda villkor som den första generationen innevånare ställdes inför illustreras mycket tydligt.
Fig. 1 Jönköping 1696 med undersökningsytorna i kv. Apeln och Arkadien markerade.
Jönköpings belägring
År 1612 var krigslyckan inte på den svenska sidan. Tvärtom! Kriget mot danskarna gick riktigt dåligt. Framtiden såg mörk ut. I början av augusti året innan hade Kalmar slott fallit. I januari hade Lödöse ödelagts, varvid all manlig befolkning slagits ihjäl. Nu, den 24 maj, hade Olof Stråle på Älvsborg dagtingat. Mot fritt avtåg för sig och sina soldater hade han efter hårda strider överlämnat fästningen till Christian IV.Den danska planen var att genom en kniptångsmanöver genom Småland och Västergötland låta sin östra och västra armé mötas vid Jönköping för att därifrån tåga vidare in i det svenska kärnlandet. Det svenska motdraget blev att utnyttja den brända jordens taktik. Uppmarschen försvårades genom att vägar blockerats och broar förstörts. Allt som en fientlig här kunde tänkas utnyttja hade transporterats undan. Samtidigt ägnade sig mindre svenska förband åt ständiga skärmytslingar med de danska trupperna. Dessa bestod till stor del av utländska legosoldater.
I Jönköping pågick intensiva förberedelser inför den väntade belägringen. Allt medan slottet rustades för strid evakuerades befolkningen från staden ut till Visingsö. All bebyggelse utanför befästningsvallarna brändes av, så att inte fientliga styrkor skulle kunna ta betäckning tätt inpå borgens murar. Hela den medeltida staden blev lågornas rov. Stadskyrkan demolerades grundligt. Inne på slottet satt garnisonen under ledning av Göran Stjerna och Sten Bölja med kunglig order att kämpa till sista man.
Den 23 juli kom så den västra armén, omkring 7000 man under ledning av kung Christian själv, fram till Jönköping och inledde belägringen. Kort därefter nåddes man av nyheten: Gert Rantzau, den östra armékårens befälhavare, hade låtit avbryta marschen genom Småland och inlett återtåget mot Kalmar. Den omöjliga försörjningssituationen hade till sist nästan drivit legoknektarna till myteri. I detta läge beslöt även Christian att återvända och lämna fientligt territorium.
Ett halvt år senare slöts freden i Knäred med hårda ekonomiska villkor för svenskarna. De ålades att betala den enorma summan av en million riksdaler i krigsskadestånd. Trots stora svårigheter lyckades man reglera skulden, och Älvsborgs fästning återgick i svenska händer. I historieböckerna är denna händelse känd som Älvsborgs lösen.
En fästningsstad planeras
Efter krigsslutet stod det fullt klart för alla i den svenska ledningen, inte minst den nytillträdde kungen Gustav II Adolf själv, hur nära den totala katastrofen man varit. En upprustning av rikets försvar var av nöden. I samband med detta riktades blickarna åter mot Jönköping.Sedan länge fanns det planer på att befästa staden. Redan Erik XIV hade i samband med Nordiska Sjuårskriget hävdat att hela staden borde flyttas till en bättre försvarsposition, men först under hans yngste bror Karl IX's regeringstid kom det mer substans bakom idéerna. I samband med att slottet upprustades i början av 1600-talet ansågs det lämpligt att även den utanförliggande staden befästes. Ett stort antal tomter skulle exproprieras och en vall runt bebyggelsen uppföras.
Likväl tvekade man inför genomförandet. En hastigt utförd skiss som dateras till tiden kort efter krigsutbrottet 1611 (och som möjligen har Karl IX själv som upphovsman), visar istället hur staden skulle kunna flyttas öster om slottet. Där fanns en smal, sannolikt obebyggd landtunga som kallades Sanden. På den löpte landsvägen fram till stadens östra infart. I norr utgjorde Vättern dess begränsning. Söderut fanns Munksjön och de omfattande sankmarker som på kartskissen benämns moratzet. Endast längst i öster fanns en smal förbindelse med fast mark och mer höglänt terräng. Här markerades också en lämplig plats för en vallgrav. Staden i sig utritades som två rader smala gårdar på ömse sidor om en öst-västligt orienterad torggata, dvs. den gamla landsvägens sträckning. Detta planförslag närmar sig den då rådande trenden inom europeisk fortifikationskonst, nämligen vattenbefästningen, om än som en svensk lågbudgetvariant.
Kriget och dess olyckliga förlopp kom att förändra förutsättningarna totalt. Nu fanns inte längre någon befintlig bebyggelse att ta hänsyn till. Redan i januari 1613 omtalas ett memorial utarbetat av slottsbyggmästaren Hans Fleming, där han kraftigt förordar en fullständig förflyttning och ett återuppbyggande av Jönköping ute på Sanden. Planen blev raskt godkänd av Kungen. Beslut togs om överflyttning och fördelning av nya tomter till stadens borgerskap. Dessutom skulle den nygrundade staden till regentens ära kallas Adolfsborg.
Förslaget mottogs utan entusiasm av de som direkt berördes. Borgarna klagade över den oländiga plats man fått sig tilldelad, väl medvetna om hur pass utsatt denna låglänta landtunga var. De hade bott relativt högt och väldränerat inom det medeltida stadsområdet väster om slottet. Nu skulle man tränga ihop sig på ett smalt näs oskyddat för Vätterns fulla kraft vid nordliga vindar. Då dessutom stora delar av den areal som avsatts för bebyggelse bestod av stränder och ren sankmark är det föga förvånande att protesterna blev kraftiga. Trots utfästelser om skattelättnader och andra förmåner uttryckte man sig i klartext när man skrev till Kungen och dömde ut den anvisade platsen för dess många olägenheters och lösa grundvalars skull. Klagomålen beaktades emellertid inte, och redan året därpå fördelades tomtmarken ute på Sanden.
Under följande årtionde utarbetades ett antal olika förslag till ny stadsplan med anslutande vallar, gravar och bastioner av imponerande omfattning. Gemensamt för samtliga dessa utkast är den strikta geometrin, betoningen på försvaret mot söder och närvaron av en inre hamn i fästningsstaden. Vad som visas är exempel på det allra nyaste inom befästningskonsten, och då framför allt såsom den tillämpades av nederländsk expertis inom det fortifikatoriska området. De tydliga influenserna är knappast förvånande med tanke på hur många holländska arkitekter som var verksamma i Norden vid den här tiden. Det närbelägna Göteborg (grundlagt 1623) utgör kanske det bästa exemplet, men även söder om Riksgränsen byggdes fästningsstäder som ett direkt resultat av Kalmarkriget. I Blekinge återuppfördes Kristianopel som förstörts i grunden av svenskarna år 1611. Kristianstad tillkom 1614 (privilegiebrev 1622) varvid beslut togs om att lägga ner de båda medeltida städerna Vä och Åhus. Eftersom Vä bränts 1612 ansåg danska Kronan att regionens försvar bäst gynnades genom att en helt ny fästningsstad anlades invid Helgeå. Den utvalda platsen låg mitt i de otillgängliga våtmarksområden som gränsade till Hammarsjön, Nosabysjön och Araslövssjön. Precis som vid Jönköpings omlokalisering var det enbart militärstrategiska överväganden som beaktades. Exakt som i Jönköping protesterade borgerskapet för döva öron.
Efterhand började så en ny stad byggas upp mellan Vättern och Munksjön. Gatunätet lades fast, de första stadsgårdarna uppfördes och en hamnbassäng grävdes ut. Däremot stannade den storslagna befästningsgördeln på pappret. På ruinfältet efter den forna staden växte samtidigt en kåkstadsbebyggelse fram. Den försvann dock igen inom ett par decennier, varefter området dels uppodlats, dels tagits i anspråk för de utanverk till slottet som började uppföras på 1640-talet.
Fig. 2 - Utsnitt ur Heinrich Thomés karta över Jönköping från 1625. Originalkarta orienterad mot söder.
De båda kartor som Heinrich Thomé upprättade 1624 och 1625 illustrerar på ett mycket talande sätt själva grundläggningsskedet. I väster syns slottet med sin förborg. På Sanden finns nu ett fåtal kvarter utritade och möjligen också bebyggda, ett torg, den inre hamnen och två öst-västligt orienterade långgator förbundna med korsande gränder. Det är allt. Under 1630-talet accelererade inflyttningen, och under följande årtionde märks det att Jönköping åter blivit en stad att räkna med. Kronans satsningar på vapenfaktoriet, inrättat 1620, började ge resultat. Trettioåriga kriget skapade en ständigt ökande efterfrågan på vapen, och antalet mästersmeder steg från 10 stycken år 1634 till 58 bara nio år senare.
Scenbyte - en parkeringsplats försvinner
Vi förflyttar oss raskt cirka 380 år fram i tiden. Mycket vatten har flutit genom Hamnkanalen under de sekler som sett staden förlora både slott och faktori, men istället utvecklas till en betydande industri- och ämbetsstad. Det är idag inte mycket som påminner om de mödosamma åren under första hälften av 1600-talet. Frånsett Kristine kyrka, gamla rådhuset och Göta Hovrätt, finns ytterst få spår ovan jord.Att desto mer finns bevarat i fuktiga kulturlager är däremot ett sedan länge välkänt faktum. I få svenska städer har just stormaktstidens byggnadslämningar blivit föremål för arkeologiska undersökningar i en sådan utsträckning som i Jönköping. Därför var också förväntningarna högt ställda när den stora tomt som under de senaste decennierna varit känd som "Domusparkeringen" till sist skulle bebyggas.
Sedan gammalt visste man att här borde finnas lämningar efter minst fyra kompletta stadsgårdar i sin fulla utsträckning från Smedjegatan ner till bryggor och kajer ut mot Munksjön. Dessutom skulle de södra delarna av ytterligare fyra gårdar beröras. Förhoppningarna blev inte mindre av att tomten låg inom stadens gamla hantverkskvarter. De smeder som namnet "Smedjegatan" syftar på var bland annat vapensmeder knutna till det 1620 skapade Jönköpings faktori, en föregångare till det mer kända Huskvarna Vapenfaktori. Från skriftliga källor kan man få fram namnen på dem som ägt de aktuella gårdarna och dessutom se uppgifter om deras yrken. Vad som möter oss vid mitten av 1600-talet är pistolsmeder, stockmakare och sannolikt harneskmakare; specialister knutna till den rustningsindustri som de långvariga krigstillstånden gynnat.
Således kunde man förvänta sig att det var privilegierade grupper som bott och verkat i dessa gårdar, värdefulla hantverkare som Kronan hållit sin skyddande hand över. Att tomterna ursprungligen varit ganska trånga, jämfört med andra faktorier som t.ex. de ännu bevarade Rademachersmedjorna i Eskilstuna, kunde tolkas som en anpassning till den begränsade yta man haft att disponera inom fästningsstadens område. Läget invid stranden berodde antagligen dels på behovet av tunga transporter, dels på de risker som sammanhänger med brandfarliga verksamheter inne i en tät trähusbebyggelse.
Så såg grundförutsättningarna ut inför den arkeologiska undersökning som genomfördes 2003-2004. Utifrån tidigare grävningsresultat i kombination med äldre kartbilder hade en rekonstruktion av Munksjöns norra strandlinje vid tiden för grundläggningen upprättats. Det kunde antas att lämningarna efter de äldsta bryggorna och kajerna skulle påträffas ca 55 meter söder om Smedjegatan. I det området fanns en tydlig kajfront utritad vid slutet av 1600-talet.
Till att börja med verkade allt som avtäcktes på grävningsfältet stämma in med denna tolkning. Gårdarna låg som de skulle med bostäder, stenkällare och smedjor. Efterhand dök sjöbodar och bryggor upp ungefär där man hade förväntat sig. Efterhand som undersökningen framskred blev det emellertid tydligt att något var fel. Det fanns inga lager som kunde identifieras som ursprungliga markytor, och ingen strandsand på de nivåer där den borde ligga för att ha varit fast mark på 1600-talet. Istället fortsatte timmerkistor och utfyllnadslager allt längre upp mot Smedjegatan.
Fig. 3 - Timmerkistor i utfyllnader från 1600-talet
Till sist, då bara en smal remsa i norr återstod, kunde Munksjöns ursprungliga strandlinje identifieras. Knappt 10 meter flack sandstrand var allt vad de första innehavarna av tomträtt söder om Smedjegatan fick sig tilldelat. Inte att undra över protesterna - man satt bokstavligen i sjön! Vad betydde löften om skattelättnader jämfört med det tröstlösa arbete som måste utföras innan man ens kunde börja bygga sina bostäder?
Det äldsta spåret efter mänsklig verksamhet utgjordes av ett tunt lager med träflis; huggspånor som täckte hela sandstranden. Man hade placerat ut tunna trästammar precis i strandkanten och dessutom lagt ut ris som fixerats med ett lager kalkblandad lera som en enkel förstärkning mot vågornas åverkan på byggplatsen.
Längre in på stranden fanns en terrasskant uppbyggd av mycket kraftigt timmer. Stockarna, som var återanvända, hade vuxit under urskogsliknande förhållanden och uppvisade mycket täta årsringar. Terrasseringen avgränsade ett område där fyllningsmassor överlagrade en kraftig risbädd. Hela arrangemanget var anlagt för att ge Smedjegatan en fast grund. Den södra av stadens två öst-västliga gator hade alltså ursprungligen anlagts som en strandgata!
Den äldsta byggnad som påträffades var också den som mest avvek från den mycket fasta tomtstruktur som etablerades på 1630-talet och som i sina grunddrag bestod oförändrad fram till dess gårdarna revs drygt tre sekel senare. Huset ifråga låg öst-västligt orienterat utmed Smedjegatan, var 5 meter brett och bestod av minst tre rum försedda med trägolv. Sannolikt har byggnaden varit avsevärt längre. Antagligen har den sträckt sig genom hela grävningsfältet fram till dagens Lantmätargränd, ett avstånd på 27 meter. I så fall skulle huset stämma väl överens med den västligaste delen av den långsmala figur som syns söder om gatan på Thomés karta från år 1625.
Fig. 4 - Påträffade lämningar efter det äldsta huset på tomten
Fig. 5 - Rekonstruktion av byggnaden
Vilken funktion byggnaden haft är svårt att uttala sig om. Närvaron av minst en välbyggd eldstad, och en möjlig arbetshärd, tyder på att huset kan ha rymt både bostad och verkstad. Samtidigt kan dess storlek och dess genomtänkta konstruktion ge ett lite militäriskt, barrackliknande utseende. Utifrån ett myntfynd - grävningens enda klipping - kan husets uppförande dateras till efter 1626. En möjlig tolkning kan vara att myndigheterna i det allra tidigaste skedet givit bistånd i form av tillfälliga bostäder åt de innevånare som hamnat på den nya stadens mest ogästvänliga tomter.
De undersökta delarna av huset saknade en egentlig stengrund; istället låg kluvna stockar under dess södra långvägg. På så vis kvarhölls också sanden i den terrass som huset var uppfört på. På de ställen där mellanväggar mötte långväggen fanns stora stenar utplacerade som ett stöd för knutarna. Dessa stenar vilade i sin tur i noga tillbilade lägen just där korta stockar korsade timret i terrasskanten. Läget för dessa nord-sydligt orienterade stockar stämde påfallande väl överens med de tomtgränser som upprättades i det följande skedet. Man kan knappast begära ett tydligare bevis för att tomterna lagts ut efter en i förväg noga utarbetad plan!
Till vänster: Fig. 6 - Spisfundament i huset. Till höger: Fig. 7 - Terrasskant av timmer och sandlager under det äldsta huset
I fortsättningen var det upp till varje enskild tomtägare att sköta utfyllnadsarbetena så gott man förmådde. I de profiler som upprättats genom de dit transporterade jordmassorna syns det tydligt att varje tomt har sin egen unika lagerföljd med olika innehåll. Däremot har man delat på arbetet med de gemensamma gårdsplanerna och fyllt i var sin hälft. De smala passagerna mellan gårdarnas baksidor, i Jönköping kallade "vretar", lämnade man öppna tills vidare. Arbetet räckte nog till ändå.
Fig. 8 - Profil genom de utfyllnadsmassor som utgör 1600-talets tomtmark
Efterhand som de konstgjorda plattformarna färdigställdes kunde man börja uppföra riktiga hus. Dessförinnan hade det funnits olika tillfälliga skjul som lämnat svårtolkade spår i det arkeologiska arkivet, men nu lades riktiga stengrunder ut till rejäla timmerhus. Smedernas gårdar började fungera som tänkt var, drygt ett decennium efter att Jönköpings faktori grundats.
Fig. 9 - Vapensmedernas gårdar vid mitten av 1600-talet
Sammanfattningsvis kan man säga att undersökningen oväntat tydligt lyckades fånga själva det ögonblick då en av stormaktstidens nya städer blev till. Samtidigt illustrerar resultaten den enskilda människans utsatthet. Ingen skulle väl av fri vilja ha velat bosätta sig på Sanden, men när storpolitik och strategi styrde planläggningen gavs inget utrymme för protester. Man satte ner sina bopålar där makthavarna tillät - om så platsen ifråga låg på en meters djup ut från Munksjöns strand!
Claes Pettersson & Susanne Haltiner Nordström
Denna artikel kommer också att publiceras av Jönköpings hembygdsförening i Gudmundsgillets årsbok 2005.
Vidare läsning:
Karlsson, Bo E. 2004 Stadens förnyelse och kontinuitet. Bebyggelse i Jönköping 1612 - 1870.
Jönköpings länsmuseum.
Pettersson, Claes & Haltiner Nordström, Susanne 2003 Vapensmedjorna präglade stadsdelen som nu grävs ut. Populär Arkeologi 3/2004.
Sundberg, Ulf 1998 Svenska krig 1521 - 1814. Stockholm