Sandana - geologi eller gravplats?
Stenshuvud - frekventerat under tusentals år
Stenshuvud från utloppet vid Rörums norra å.Fornlämningarna i och omkring Stenshuvuds nationalpark på Österlen, i Skåne, vittnar om mänsklig aktivitet sedan urminnes tider. Havet och de omkringliggande skogarna har bidragit med försörjningen på olika sätt under historiens gång. Tidiga samhällen tog tillvara det som naturen bjöd i form av fiske, jaktbyten, bär, nötter och råmaterial. Idag är det turister och naturintresserade som gläds åt de storslagna omgivningarna och Hanöbuktens glittrande vatten.
Fornlämningarna berättar
Det finns klara belägg för att området har varit attraktivt under många olika tidsperioder. I skogarna har man bland annat funnit tvärpilar av flinta. Dessa pilar är spår från jakter under erteböllekultur, ca 5500-4000 f.Kr. Fem kilometer söder om Stenshuvud finns det lilla samhället Vik, där man funnit boplatslämningar efter just denna kultur. Strax nedanför Stenshuvud finns en hög med en hällkista (stenkista). Detta är ett gravskick som dateras till senneolitikum, ca 2300-1800 f.Kr.
Holkyxa från bronsålder - period V. Funnen på gården Björkenäs, strax söder om sandheden.
Strax söder om nationalparken fann man på 1960-talet en holkyxa från yngre bronsålder. Dess form tyder på att den hör till Montelius femte period, ca 900-600 f.Kr.
Fornborgen på berget uppfördes under folkvandringstid, ca 400-550 e.Kr. Möjligen kan den ha använts som en tillfällig fristad under belägring eller lokala konflikter. Eventuellt kan den ha nyttjats som boskapshägn.
Ett treflikigt metallspänne vittnar om att Stenshuvud även har frekventerats under vikingatid (ca 800-1050 e.Kr.).
Arkeologiska högar?
I den södra delen av nationalparken, strax norr om Rörums norra å, breder sandheden eller Sandana ut sig. Sandana ligger förföriskt vackert med utsikt över Hanöbukten, i anslutning till den skönt belägna ån. Under årtusenden har Rörums norra å eroderat sig ned genom det sandiga underlaget och har efter hand bildat den djupa ravin som finns idag.
Kullar på Sandana.
Det är här - på den södra delen av sandheden - man kan se ett trettiotal mjukt rundade kullar. Diametern varierar mellan 5-25 meter och höjden mellan 0,2-2,5 meter. Många är regelbundna med ett gravhögsliknande utseende, och de flesta finns på en nivå av ca 15 meter över havet. Bara någon meter söder om detta område finns ytterligare en hög, tillsynes solitärt placerad. Denna mäter 8 x 6 meter i öst-västlig riktning med en höjd av 1,2 meter. I den frameroderade ytan syns enstaka stenar. Det finns ytterligare högliknande bildningar. Dessa följer den höga strandlinjen söderut, ända bort till nya Knäbäck.
Den nyfikne arkeologen ställer sig genast frågan: ”Är detta arkeologiska eller geologiska lämningar?” Fornminnesregistret lämnar en antydan om både ock. Någon arkeologisk utgrävning har aldrig ägt rum. Bara tanken på en grävning i denna storslagna natur är ett helgerån. Utredningen får därför göras på ett teoretiskt plan.
Geologiska bildningar
Stenshuvud består av urberg. Söder om berget uppvisar jordartskartan ett område av övervägande grovmo. Både sandheden och den fortsatta kustlinjen utgörs av denna jordart. Grovmo innebär en kornstorlek mellan 0,06 - 0,2 mm, vilket medför ett material som lätt sätts i rörelse av förhärskande vindar.I ett kustområde som detta kan flygsandsfält i form av kullar eller dyner uppkomma. Högarna i den södra delen av Sandana är troligen exempel på detta. Risken för sanddrift ökar i områden där betestrycket är starkt eller där vegetationen inte förmår att binda jorden.
Jordartskartan påvisar ett område med flygsand på sträckan mellan Rörums norra å och nya Knäbäck. Påtagliga bevis utgörs av de högar och kullar som finns längs denna kuststräcka.
Vegetationshistoria - en översikt
Området har sannolikt präglats av en växelverkan mellan ett periodvis starkt betespåverkat landskap och ett igenvuxet sådant. Under folkvandringstid och i samband med fornborgens etablerande finns troligen en relativt stor befolkning i trakten. Detta betyder ett ökat betestryck - och kan ha inneburit ett blottat och mer vindkänsligt jordskikt som följd. Man tror dock att den senaste igenväxningsfasen av området påbörjades i slutet av denna period. Det låga betestrycket efter digerdöden, i slutet av 1300-talet och in på 1400-talet, kan ha bidragit till uppkomsten av stora bokskogsarealer. Dessa skogar öppnadess successivt upp under 1500- och 1600-talen.Vegetationen kring Stenshuvud var som glesast i början av 1800-talet. Detta är resultat av skogsavverkning, uppodling, boskapsskötsel och ängsbruk. Stora delar av det som idag är nationalpark var i början av 1900-talet bevuxet med en mer eller mindre öppen träd- och buskvegetation. Dessa ytor växte sedan igen - utom hedarna som varit öppna sedan 1800-talet. Delar av området glesades ut under 1960-talet. Numera hålls kulturlandskapet öppet genom betesdjur och genom en kontinuerlig röjning av buskar och sly.
Gravhögar
Det förhistoriska gravskicket har varierat över tid. Det finns exempel på allt ifrån flatmarksgravar - utan, idag, synliga markeringar ovan mark - till brons- och järnåldershögar. Till detta kan även läggas gravrösen, stensättningar i olika former samt urnebegravningar - både i flatmark och i hög.För att analysera de misstänkta högarna i Sandanas södra del kommer diskussionen huvudsakligen att röra arkeologiska perioder knutna till de inledningsvis nämnda fornlämningarna. Följande får inte betraktas som någon uttömmande gravanalys över tid, utan snarast som ett sökande efter olika former av gravar med hög.
Erteböllekulturens gravskick präglas av flatmarksgravar, vilket gör dem ointressanta för den fortsatta diskussionen.
Under senneolitikum förekommer gravhögar. Man jordfäster bland annat sina döda i hällkistor. Dessa kan både vara nedgrävda, höljda av en låg kulle eller övertäckta av ett flackt röse. Vid foten av Stenshuvud finns, som tidigare nämnts, en hällkista i hög. I södra Sverige förekommer även flatmarksgravar samt gravar i hög, utan stenkista. Både området i södra delen av Sandana samt sträckan mot nya Knäbäck hyser en eller flera högar med en storlek som, hypotetiskt, skulle kunna rymma en hällkista.
Under yngre bronsålder (ca 1000-500 f.Kr.) förändras gravskicket från monumentala högar till sekundärgravar i befintliga högar. Ofta bränner man sina döda, och kvarlevorna placeras i urnor eller små stenkistor. Under yngre bronsålder och äldre järnålder kunde graven reduceras till en brandgrop, det vill säga en liten grop i marken där de brända benen lades ner. Från yngre bronsålder finns bland annat exempel på smärre gravfält med rösen eller gravkullar med urnor.
Under folkvandringstid förekommer brandgravskick och jordande parallellt. På gravfälten uppfördes exempelvis domarringar (ringformade stensättningar) och skeppssättningar. Gravskicket tycks svårpreciserat, och det diskuteras ofta i samma andetag som övrig yngre järnålder, med andra ord tiden mellan 400-1050 e.Kr. Folkvandringstid tycks inte karakteriseras av gravhögar.
På vikingatidens gravfält finns både skelettgravar och brandgravar. Mot slutet av perioden tenderar skelettgravarna att dominera. På gravfälten kan finnas skeppssättningar tillsammans med andra former av stensättningar. De vanligaste gravformerna är flatmarksgravar, jordhögar i olika storlekar samt rösen och stensättningar av olika slag. Ett exempel på gravfält med kullar eller högar är Hemlanden i Birka, på Björkö, i Mälardalen. Hemlanden är ett av Birkas största gravfält och gravkullarna där är slående lika de som finns i södra delen av Sandana.
Arkeologi eller geologi?
Även om ovanstående gravdiskussionen kan framstå som otillräcklig och fragmentarisk kvarstår faktum att i tre av de diskuterade arkeologiska perioderna förekommer gravskick med lämningar i form av hög.
Under senneolitikum förekommer gravsättning i hög, både med och utan hällkista. I det diskuterade området finns kullar som skulle kunna motsvara storleken av en sådan konstruktion.
Den yngre bronsålderns urnor skulle mycket väl kunna rymmas i ett flertal av de diskuterade högarna.
Utseendemässigt är de vikingatida gravkullarna vid Birka och Sandanas kullar nästan identiska.
Det kustnära läget samt närheten till ån är ytterligare kriterier som kan tala för en gravtolkning. För befolkningen innebar det kustnära läget även närhet till farleder och fiskevatten. Bland skogar och vegetation fanns tillgång till vilt, bär, nötter och råmaterial.
Att många av Sandanas kullar är geologiska bildningar står utom allt tvivel. De lätta och sandiga jordarna i kombination med en periodvis utglesad vegetation och det havsnära läget kan ha skapat många tillfällen till flygsandsbildningar i området. Möjligen har de etablerats efter hand. Om eventuella gravhögar i området har inrättats före eller efter flygsandsbildningarna kan man bara spekulera över.
Närmare sanningen än så här kommer vi inte - just nu. Ovissheten fortsätter att kittla fantasin. En träffande slutreplik är Fornminnesregistrets lakoniska kommentar om kullarna på sandheden: ”Bra gravläge. Bör bevakas!”
Karin Rogius
Malmö Kulturmiljö
Samtliga fotografier: Karin Rogius
Skriftliga källor:
Andra källor:
Alebo, Hans. 1998. Stenshuvud ett förhistoriskt livsrum.
Burenhult, Göran. 1999. Arkeologi i Norden 2.
Daniel, Esko. 1986. Beskrivning till jordartskartorna. Tomelilla SO/Simrishamn SV Ystad NO/Örnahusen NV. SGU.
Emanuelsson, Urban. 1993. Red. Johansson, K-R. Vegetationshistoria. Stenshuvud -nationalparken på Österlen.
Hårdh, Birgitta. 1993. Grunddragen i Nordens förhistoria. Report series No. 47.
Johansson, Klas-Rune. 1993. Storslagen och mångskiftande natur. Stenshuvud -nationalparken på Österlen.
Montelius, Oscar. 1917. Minnen från vår forntid.
Nationalencyklopedin. 1991. Band 6. Flygsandsfält.
Sten- och bronsålderns ABC. 1991. Statens Historiska Museum.
Strömberg, Märta. 1976. Forntid i Sydostskåne.
Vikingatidens ABC. 1995. Statens Historiska Museum.
Familjen Tufvesson. Rörum.
Riksantikvarieämbetets Fornminnesregister.