Slagfältsarkeologi i Skåne
Inledning
Inom ramen för forskningsprojektet "Introduktion av slagfältsarkeologi i Sydsverige", genomfördes en vecka under november 2003 en kort fältundersökning av slagfältet utanför Landskrona (1677). Medel hade beviljats av Riksantikvarieämbetets Forsknings- och Utvecklingsgrupp och medverkande var, förutom författaren, Håkan Svensson och Annika Knarrström. Slagfältsarkeologi har i Sverige, till skillnad från många andra länder i världen, fört en undanskymd tillvaro - eller rättare sagt - den har knappt existerat. Anledningarna är flera. Inte minst att det torde vara den arkeologiska disciplin som ansetts minst politiskt korrekt. Varför i Herrans namn skall man rota i saker som inneburit död och elände för så många människor? Slagfälten representerar de facto platser där stater och kungar hänsynslöst spelat ett högt spel med undersåtarnas liv som insats. Att Sverige en gång iklätt sig rollen som effektiv och kallhamrad militärmaskin rimmar illa med de mål som staten och vi svenskar i allmänhet vill sträva mot idag.Också från ett vetenskapligt historiskt perspektiv kan man tycka att undersökningar av slagfält egentligen är ointressanta. Vi vet hur det gick, inte minst genom krigsdagböcker och arméernas egna rullor som finns att tillgå i arkiven. Man kan således ana ett visst motstånd från en del historiker, men troligen ligger mer bakom skepsisen än enbart en vänlig omsorg om att arkeologer förslösar sin tid. Historiker utgår allt som oftast från skrivna källor och denna informationsbastion kan komma att hamna under belägring av nya objektiva data som grävs fram i marken. Exemplen är många och jag vill framhålla att just internationella slagfältsarkeologiska undersökningar vid flera tillfällen radikalt ändrat bilden av de tidigare antagna händelseförloppen.
Givetvis är den historiska forskningen väl medveten om källkritikproblematiken, men i samband med krigiska aktiviteter är faran med det skrivna materialets opålitlighet än mer påtaglig. Segraren skriver sin historia och förloraren ger i bästa fall sin version. Segraren tjänar på att utmåla sina fiender som överdrivet starka, men att de trots detta förhållande besegrades av ens egna kvalitativt överlägsna trupper. Tron på Gud, landet, konungen, ett bättre människomaterial och överlägsen teknik fällde avgörandet. Förlorarna skriver sin version, gärna då att fienden var kvantitativt överlägsen, samt att det fanns en massa brister i själva krigföringen, helst i form av inhyrda legoknektar eller utländska yrkesofficerare. Det förekom på 1600-talet ofta att befälhavare för inneslutna fästningar, som på grund av bristande underhåll inte kunnat hålla ut, avrättades av sina egna för försumlighet när de kommit tillbaka från fångenskapen. Alltså den klassiska syndabocken.
Bataljkartor, som upprättats när krutröken lagt sig och man stått kvar som segrare, visar prydligt uppradade arméenheter som i god ordning tycks ha rört sig över slagfältet. I vilken nyanserad skildring som helst av stormaktstidens slag förstår var och en att kaoset efterhand som striden utvecklat sig varit närmast totalt. Peter Englunds skildring av Poltavaslaget ger en bra uppfattning om hur svår befälsföringen var och vilka ohyggligheter som soldaterna bevittnat.
SVT Sydnytts journalister dricker upp projektledarens kaffe och arbetar med reportaget om undersökningen. Foto: Bo Knarrström.
En av anledningarna till att bedriva arkeologi inom detta område är alltså att kontrollera sanningshalten i den befintliga informationen och tillföra nya detaljer om händelser som undgått historieskrivningen. Sedan finns ett ytterligare skäl. Visserligen ligger detta utanför den vetenskapliga planen, men det är inte är desto mindre viktigt; det stora publika intresset. Som arkeolog har jag aldrig upplevt ett sånt intresse från allmänhet och media som den vecka vi bedrev undersökningen vid Ylleshed. Tidningar och TV var ute i omgångar, och varje dag stannade bilar med nyfikna boende i trakten. Markägarnas välvilja (vi fick gå på och gräva i insådda åkrar där grödan redan spirade!) hade knappast några begränsningar.
Utifrån denna bakgrund kommer nu berättelsen om slaget 1677 och vår undersökning i november 2003.
Upptakten till slaget
Ett stort trauma i 1600-talets Danmark - och även tycks det för inhemska historiker fram till 1900-talet - är undertecknandet av fredsprotokollet i Roskilde 1658. Efter Karl X vågspel att tåga över isen på Store Bält har lyckats, sitter danskarna i en närmast hopplös situation. Underskrifterna betyder förlust av flera större landområden, där Bohuslän, Halland, Blekinge och Skåne permanent kommer att hamna under svenskt styre. En stor del av de viktiga danska produktionsområdena går således förlorade, liksom möjligheten till tullinkomsten från Öresundstrafiken.Stympat, men inte slaget, slickar landet sina sår, och samtidigt lämnar sannolikt tanken på revansch inte för en sekund vare sig kungahuset eller de högre militära cheferna. Villkoren är extremt hårda, och med ett nutida historieperspektiv vet vi att en sådan påtvingad fred närmast garanterar ett nytt krig. Detta kom också, om än något motvilligt. Ven besätts av danskarna 1675, liksom Gotland och Öland under våren 1676. Karl XI är hårt trängd. Planer på motanfall och offensiver dras upp för att sedan skrotas när nya nödlägen uppstår. Till slut blir det danskarnas handlande som avgör var striden skall stå. Den 27 juni 1676 landstiger dansk trupp och intar Ystad efter ett våldsamt bombardemang. De båda ländernas arméer manövrerar i landskapet, för att slutligen mötas utanför Lund en vinterdag 1676. Slaget, som räknas till ett av de blodigaste i Skandinavien, slutar med dansk reträtt. För att uppväga förlusten belägrar danskarna Malmö, men när den slutgiltiga stormningen misslyckas, drar de sig upp mot Landskrona. I skydd av fästningen kan trupperna vila ut och där skall även förstärkningar från hemlandet och allierade inträffa.
Slaget vid Landskrona, 1677
Den 12 juli beger den svenska armén sig söderut från sitt fältläger vid Herrevadskloster. Man hoppas kunna uppsöka och slå den danska armén innan de österrikiska och hessiska hjälptrupperna förenat sig med dem. De har enligt uppgift gått i ställning på det i trakten dominerande höjdläget vid Rönneberga backar. Den svenske konungen kräver på stående fot ett omedelbart anfall. Så efter reveljen i gryningen den 14 marscherar armén följaktligen i riktning Rönneberga backar uppdelade på fyra kolonner. Efter en kort stunds framryckning upptäcks plötsligt att danskarna är som bortblåsta. Uppenbarligen har de i skydd av nattens mörker övergivit sina positioner. Man har ingen aning om var de befinner sig. Från en kulle invid samhället Billebergas kyrka granskar den svenske generalen Ascheberg med kikare fälten i riktning mot Sireköping. Plötsligt upptäcker han regelbundna hål i en markant jordvall som löper i öst-västlig riktning. Ur dessa hål sticker grova kanonrör fram, och man räknar bortåt 40 pjäser. Sålunda marscherar den svenska styrkan upp på den östra sidan av dalgången vid Ylleshed och intar stridsgruppering. Konungen ger nu soldaterna möjlighet till en kort vila.
Platsen för slaget och arméernas positioner.
Detalj av arméernas positioner från kartan ovan.
Christian V utvärderar läget och beordrar i ett kort krigsråd armén att inta sin slagordning mittemot svenskarna. I dalgången mullrar en svensk dubbel lösen som inte besvaras, kanske för att batterierna redan satts i rörelse. Den danske monarken är full av tillförsikt när hans 12 000 ryttare och infanterister genomför omgrupperingen. Från svensk sida uppfattas även en dansk lösen, men denna tycks av någon anledning ha skjutits från fästningen i Landskrona.
Pjäsmanskapen står beredda att på order ge fyr. Ordern ges, de första eldkvastarna slår ut och inleder en artilleriduell som varav en timme. Från den svenska främre linjens högerflygel upptäcks några mindre danska ryttaravdelningar på andra sidan en stenmur intill vägen mot och Sireköping. Karl XI beslutar sig för att angripa. Efter att ha beordrat "Gå på, marsch" sätter han iväg och en skvadron om 142 drabanter på yttersta högerflanken under befäl av överste Naschert hänger på efter bästa förmåga. Anfallsstyrkan hejdas av en bastant stenmur, för hög och för bred att hoppa över. Man hittar dock en smal öppning och klämmer sig igenom under intensiv beskjutning, medan anslutande trupper börjar riva stenhindret för att överhuvudtaget kunna komma framåt. På andra sidan går Karl XI med dragen värja till anfall mot fyra danska skvadroner, tillsammans med de ryttare som överlevt kulregnet.
När mittenförbanden från båda håll hamnar i allt tätare stridskontakt får det retirerande tysk/danska kavalleriet på vänsterflanken allt svårare att värja sig mot de våldsamma svenska anfallen som genomförs enligt den karolinska offensiva doktrinen. Manspillan är stor och på fältet utanför Hedegården stupar troligen merparten av de danska kavalleristerna. Liksom under slaget vid Lund drabbas både konungen och det övriga rytteriet av så stor iver att man i princip överger slagfältet i jakten på de flyende.
Efterhand som danskarnas vänsterflank går i upplösning, lider svenska infanteriregementen i centern kraftiga förluster under direkt beskjutning från fiendens artilleri. Druvhagel och solida kanonkulor sliter upp fåror i enheternas formationer. Fruktansvärda scener utspelas när mångdubbla led av soldater slits i stycken av karteschladdningar och länklod. Trots ömsesidig beskjutning med vapen av alla kalibrer står trupperna kvar mitt emot varandra uppe på heden vid dalgångens västra sida. Linjerna med muskötskyttar på båda sidor mejar ned varandra i takt med att de olika regementena når fram till stridområdet.
Den danska högerflygeln vet sannolikt inte vad som håller på att hända på andra kanten av slagfältet. Här står merparten av elitregementena under Baudissin och här finns även Christian V. Den svenska främre linjen går framåt, men Baudissin uppfattar vid den första sammanstötningen på höjden mitt emot Tirups kyrka att svenskarnas flankskydd är mycket svagt. Han beslutar därför om en omfattning och låter de allierade trupperna, kejserliga regementet samt de munsteriska dragonerna, gå till anfall. De svagare svenska kavallerienheterna vräks tillbaka av tyngden i anfallet. En brigad ur Västerbottens regemente gör en motstöt för att hjälpa rytteriet, men detta resulterar i att förbandet rivs upp. De danska elitregementena eggas av framgången och även Christian V deltar i striden. Han ränner värjan genom en svensk officer och dödar även två meniga soldater.
Tirups kyrka i fjärran, slagfältets center i förgrunden. Bilden ger en uppfattning om den enorma storleken på härarna. Foto: Bo Knarrström.
Fältmarskalk Helmfelt inser att den egna svenska fronten håller på att kollapsa. Han samlar ihop enheter ur den bakre linjen för ett samfällt motanfall. I spetsen för en av skvadronerna leder han angreppet, men även detta försök misslyckas. Hans häst träffas illa och går ikull, varvid fältmarskalken kläms fast under den tunga djurkroppen. De retirerande svenska förbanden är ur stånd att komma till undsättning. En dansk löjtnant störtar fram mot svensken. Han slår dövörat till för ropen om nåd, och sticker Helmfelt i halsen med sin värja varefter kroppen plundras.
Fältet fylls av livlösa kroppar och krälande soldater som med fruktansvärda skador försöker undkomma. Efter att man rensat höjden, grupperar danskarna grovkalibrigt artilleri och öppnar en öronbedövande eld mot de splittrade fienderegementena nedanför Tirups kyrka. Det svenska kavalleriet är i det närmaste slaget och samlas efter reträtten nedanför kyrkan. Infanteriet, både de främre och bakre träffena, kan inte lösgöra sig och hamnar på efterkälken. Spillrorna av Västerbottens och Värmlands regemente besätter ett skogsparti i dalgången och biter sig fast. Efter att Helmfelt försvunnit tar Sperling över befälet och håller trupperna kvar i dalgångens östra sluttning. Den danska kanonaden fortsätter och förnyade attacker förbereds.
I centern rasar hela tiden striden mellan infanteriförbanden. Skarpa knallar från handgranater och det dova surrandet av tunga muskötkulor ackompanjerar kommandorop och kanondån. Splitter från handgranaternas gjutjärnshöljen orsakar bedrövliga sårskador och jämna salvor med skrot från artilleripjäser blåser bokstavligen stora hål i skyttelinjerna. De bakre träffena går på båda sidor fram för att förstärka stridslinjen. I den våldsamma uppgörelsen utplånas nästan Dalaregementet, men förlusterna och männens skador är lika gräsliga på båda sidor.
Hela den danska uppställningen från center till vänster flank börjar falla sönder. Den svenska centern börjar i detta läge att pressa sig framåt. Muskötskyttarna lägger an för samfällt eldöppnande och männen i främre danska linjen fälls som utav en lie. Efter detta slänger manskapet gevären på ryggen och drar sina värjor. Attacken, som understöds av pikenerarna är mycket våldsam. Trots täta kulkärvar från danska skyttar som i förtvivlans mod försöker hålla stånd mals motståndet gradvis ned.
Axel Wachtmeister leder upprepade anfall längst ut till höger i spetsen för en av sina skvadroner. De slår i rad tre danska skvadroner, men då återstår förutom han själv endast sex man. Panik uppstår i den danska centern och orsakar en allmän reträtt. Invid Tirups kyrka står ca. 5000 smålandsbönder som, när de ser de danska anfallsförsöken, viftar med landskapsfanor och för allmänt oväsen. I tron att det är regelrätta förstärkningar, avbryts det danska anfallet. Istället förstår man nu att vänsterflygeln och centern ligger illa till och konungen försöker utan framgång att reorganisera linjerna. De svenska förband som nått framgång viker av och börjar avancera mot danske konungens kvarvarande trupp från flera håll.
Danskarna drar sig tillbaka, och i den efterföljande stridspausen formeras nya slaglinjer. Svenskarna angriper hårt och spränger den danska uppställningen och i detta skede bestämmer sig Christian V att dra sig ur. Svenskt kavalleri följer efter och hugger ned alla eftersläntrare.
Så slutar slaget. Alla är för utmattade för att orka fortsätta och den slagna danska armén retirerar in i skydd av Landskrona fästning. Sammantaget stupar ca. 2500 danskar och tusen svenskar. Många såras och flera av dessa avlider av sina skador.
Undersökningen
Annika Knarrström och Håkan Svensson förbereder satellitinmätning av fyndområde nedanför Tirups kyrka. På andra sidan dalen, vid Brinkagården, stupar den svenske fältmarskalken Helmefelt. Foto: Bo Knarrström.
Beväpnade med metalldetektorer och GPS-inmätningsutrustning gav vi oss i november ut på Ylleshed. Till en början lade vi ut två meter breda sökkorridorer. De dåtida kartunderlagen konstaterades vara tämligen inexakta och denna metod borde kunna fånga in arméernas linjer.
De två första dagarna var fynden sparsamma och det gällde uppenbarligen att hitta andra sätt. Istället började vi tredje dagen med att sätta ut större sökområden, upp till hundra meter breda och långa, som totalgenomsöktes. Denna metod genererade alltfler fynd. Det stod klart att slagfältets storlek och våldsamhet till trots, så får man leta länge innan detektorn ger utslag för "riktiga" föremål.
Första fyndet av en muskötkula, kaliber 20mm. Foto: Bo Knarrström.
Vi hittade i sökområdena artefakter som började ge vägledning om vad som hänt på olika platser. Bland annat påträffades i centern av slagfältet grova splitter av gjutjärn. Dessa vållade en del huvudbry, men en snabb uppmätning av godstjocklek och kaliber visade att det rörde sig om handgranatsplitter. En tung handgranat från 1600-talet kastas inte mer än 20-25 meter. Detta var den hittills viktigaste informationen för det innebär att vi lokaliserat området där danska och svenska soldater sett varandra i vitögat. Inom samma områden hittade vi även grova gjutjärnskulor från kanonkarteschladdningar, samt musköt- och pistolkulor.
Vi lokaliserade även platsen för Karl XI första stormanfall in i danskarnas vänsterflank - hästskor och pistolkulor vittnar om den hårda ryttarstriden.
På svenskarnas vänsterflank vid Tirups kyrka hittade vi mycket intressanta spår från svenskarnas avvärjningsstrider mot de danska ryttaranfallen. Genom pågående analyser av det digitala dokumentations- och kartmaterialet, ämnar vi göra siktlinjesanalyser som talar om vem som skjutit vilka kulor, och exempelvis varifrån danskarna först såg den småländska bondehären. Det är mycket ny information som ligger och väntar på exponering.
Slutsatser utifrån den första slagfältsundersökningen
Det är uppenbart att historisk arkeologi i allmänhet, och slagfältsundersökningar i synnerhet, har mycket att tillföra de oftast tillrättalagda historiska källorna. På slagfältet utanför Landskrona finns både likheter och skillnader mellan kartor/arkiv och de fysiska spåren i marken.Ett stort problem var en högspänningsledning som var dragen snett över slagfältet vid Tirups kyrka. Beroende på väderleken kunde denna störa ut våra känsliga metalldetektorer på 100 meters avstånd. Detsamma gäller en elledning från vindmöllor, som mycket olyckligt följer den centrala delen av slagfältet. Trots svårigheter med elkablar och väderlek, kan undersökningen betecknas som lyckad. Vi fick svarat på frågan om det överhuvudtaget finns någonting kvar på de gamla slagfälten. Metoden, det vill säga hur man utför detektering av stora ytor (slagfältet är 3 km brett och med ett djup av 1,5 km) för att nå maximala resultat, har kunnat fastställas. GPS-inmätningen fungerade utmärkt och befanns vara överlägsen fasta inmätningsstationer på en plats som denna.
Vi har lärt oss massor om 1600-talets vapenteknologi och vi plockade upp projektiler som till och med satt myror i huvudet på experterna vid Armémuseum i Stockholm. Intresset från allmänhet och media har varit enormt och förankringen av arkeologi som en nödvändig del av det kulturhistoriska kunskapsuppbyggandet har sällan varit enklare.
Undersökningen är dock inte att betrakta som avslutad. Mer forskningsanslag skall sökas och ytterligare en fältstudie bör genomföras för att komplettera bilden av de dramatiska händelserna som utspelade sig på Ylleshed den där smällheta dagen i juli 1677.
Bo Knarrström RAÄ UV Syd