artiklar19

Tillbaka till artiklar | Tillbaka till löpsidan

Istidens grottkonst - från bild till ett bildspråk

Datering

Människan är medveten om sin egen förgänglighet. Varje folk och kultur har sin religion, genom vilken man försöker finna en livets mening, en trygghet i tillvaron och en förankring i eviga världen. Hon har själv skapat sig himmel, helvete och evigt liv, och omger sig gärna med hädangångna andar, gudar, änglar och djävlar. Dessa måste dyrkas, lirkas med och blidkas genom komplicerade och ibland grymma ritualer, inklusive tortyr, människooffer och kannibalism. Med sin konst har människan i alla tider försökt beveka makter att uppfylla önskningar. Konsten har, med andra ord, en grogrund i det grundläggande mänskliga.
Upptäckten av istidens grottkonst var en av de största överraskningar för den konsthistoriska forskningen. Det är till synes ett oändligt område men med hjälp av C14 metoden har man dock fått fram vissa hållpunkter, som pekar på att den konstnärliga höjdpunkten tycks ligga i istidens slutskede för omkring 18.000 -10.500 B.P. Denna period kallas allmänt för Magdalénien.
De tre viktigaste fyndplatserna för paleolitisk grottkonst i Europa ligger i Véserè- och Dordognedalarna kring Perigord och i Pyrenéerna (Frankrike) samt i de Kantabriska bergen (Spanien). Grottmålningarna är i allmänhet synnerligen väl bevarade, förutsatt att grottan varit tilltäppt sedan istiden, att ljus inte fått tillträde och att luftfuktigheten varit tämligen konstant. Så var fallet i Altamira-grottan (Spanien) när bilderna först upptäcktes av Marcelino de Santola år 1875, och likaledes i Lascaux-grottan vid Montignac (Frankrike) som upptäcktes år 1940 av ett par ungdomar och en hund. Från samma år bör även upptäckten av Laboume-Latrone-grottan nämnas.

Tillkomst - användning

Vad är det egentligen som utmärker konsten från yngre paleolitikum? Det är naturligtvis en alldeles överskådlig mängd faktorer, men ska man ge en sammanfattande karaktäristik av konstverken, kan man säga att de speglar den förhistoriska världen på olika sätt. Det finns åtminstone två viktiga frågeställningar som forskare försöker få klarhet i:

Tillkomsten: Hur har man skapat sina motiv? Vad har man använt för material? Var är bilderna placerade? Hur gamla är de? Vem har tillverkat dem? Män eller kvinnor? Kanske utav bägge könen? Kanske en del motiv är gjorda utav barn eller ungdom?
Användningen: Vad är det för motiv? Till vad/vem har bilderna varit avsedda för? Och varför?

Brytningstid

Vad vet vi egentligen om våra förfäder från magdalénien perioden? Vilka var dess människor? Hur levde de? Hur uppfattade de sin omvärld? Vad uppnådde de? De människor som levde på den här tiden kallas ofta för ren- eller hästjägare. Även om vi inte känner dem till det rätta namnet, är vi förbundna med dem via en oavbruten kedja generationer. Kunde vi möta dem idag, skulle vi säkert känna igen varandra på många olika sätt. Det finns naturligtvis djupa skillnader mellan ett dåtida och nutida samhälle, när det gäller överlevnadsstrategi och föreställningsvärld, men behovet av mat, bostad, trygghet och värme, verkar vara fysiska gemensamma drag för människokulturen i sin helhet.
   Ett samhälle baserat på jakt och växtinsamlandet har allmänt ansetts vara den mest stabila och framgångsrika formen av sociala och ekonomisk anpassning som människosläktet någonsin har uppnått dvs. sida vid sida med naturen i en hållbar utveckling. Denna stabilitet bevisas väl av det faktum att människan under så gott som hela sin existens varit jägare och samlare. De rörde sig i små grupper och levde på jakt, fiske och insamlandet av bär, nötter m.m. och bodde i grottor eller enkla vindskydd av hudar, ris och grenar.
   Den sociala modellen under Magdalénienperioden var efter våra mått "primitiv". Sammanfattningsvis innebar det dock ett antagande att det existerade någon form av systembildning på den sociala nivån (nödvändig betingelse för exempelvis totemism). Det berör också begreppen roll, status och genus. I det forna jägare- och samlare samhället var könsrollerna antagningsvis en ojämn maktrelation mellan män och kvinnor - och mellan fysiskt starka - och svaga individer utav bägge könen, som gav utslag i segregering, dvs: "starka individer (män som kvinnor) jagade och fiskade, medan mindre starka samlade växter och skötte barnen". Mat samlade man för dagen, och såväl producenterna som konsumenterna tillhörde samma lilla grupp av närbesläktade individer. Vissa variationer inom detta mönster förekom naturligtvis och dessa ökade med tiden då konsten att tillverka redskap förbättrades och ett effektivare utnyttjande av naturresurserna blev möjligt.
   Margaret W. Conkey (amerikansk antropolog) skriver (1991: Context of power: Material culture and gender in the Magdalenien.I.) att vi måste se "bakom hushållet", och att här ligger själva verket flera anledningar till att Magdalénienperioden skiljer sig från tidigare perioder om man beaktar anledningen av över- och underordning mellan könen. Hon menar att det finns konkreta skäl till olikheterna: överlevnadsvilkoren förbättrades, det personliga ordförrådet utvecklades och kreativiteten fick större spelrum. Detta i sin tur ökade individens frihet och status, men kunde kanske också skapa nya "roll-konflikter" inom gruppen. Att t.ex. kvinnans roll utanför familjen och den tidigare matriella produktionen successivt förändrades- vilket i sin tur ledde till ökad självständighet och inflytande på sitt eget liv. Andra behov, värderingar och synsätt medföljde, vilket kanske ledde till ett eget system av nyskapande och formgivning.

Jägaren/samlaren blir konstnär

Liksom en nutida konstnär skapade den förhistoriska konstnären sina egna bilder utifrån en inre och yttre påverkan, och utvecklade sedan efter hand alla de olika tekniker som används av vår tids konstnärer; teckning, gravering, skulptering och måleri. Deras arbeten är förvånande, inte bara genom den tekniska skicklighet och säkerhet vid utformning och färgval de ger uttryck för, utan också genom den djupgående iakttagelseförmåga som speglar. Och precis som idag var säkerligen också den tidens människor olika, några hade talang för konstnärligt arbete och var mer mottagligare än andra. En del individer utvecklade och förbättrade bland annat känslan för färg och form, och skapade nya häpnadsväckande konstformer. De fantastiska grottmålningarna visar tydligt vad de såg i naturen och vad de kände för den.
Målningarna är mestadels utförda långt in i grottorna, ibland flera kilometer in i mörka slingrande gångar. De djur som den tidens konstnärer avbildat på väggar och tak, är desamma som levat i trakten utanför grottorna. Det är främst häst, bison, mammut, hjort, vildoxe, stenbock, ullhårig noshörning och ren, dem som man jagat. Varg, björn, lejon, vildsvin, hare är mycket sällsyntare, och fåglar, fiskar, delfiner samt insekter är begränsade till ett fåtal framställningar. I de äldre stadierna av grottkonsten avbildades också den föristida djurvärlden med grottbjörn, tiger och hyena.
Emellertid avbildades inte bara djur utan även människor, men i själva grottmålningarna finns ytterst få säkra avbildningar. Däremot förekommer åtskilliga figurer i friskulptur eller relief (främst kvinnor) samt ristade ansiktsprofiler av både män och kvinnor.

Fakta eller fantasi

Är det en hyllning till människan eller handlar det om en ren avbildning utan närmare baktanke? Eller handlar det om en speciell avgudadyrkan?
Om man försöker analysera de grundtankar och bakomliggande idéer vilket den paleolitiska konsten grundar sig på, så märker man ganska snart att det inte kan bli annat än spekulationer. Till att börja med kan man konstatera att finns det två principer:

Det existerar en djupare mening bakom konstverken. Inbegriper det i så fall alla bilderna? Om inte - vilka motiv faller ifrån?
Konst för konstens skull. Ett personligt behov att vilja skapa - utan någon speciell baktanke.

Ur den första av dessa principer, en djupare mening, går det att framkalla många olika personliga och kollektiva företeelser. Det går också att efterhärma. Ur den andra principen, behovet att vilja skapa (utan någon baktanke), påverkar bilden betraktaren, men inte på grund av ett magiskt tvång utan mer som en öppen gest.

Grottkonstproblematiken

Är det konst för konstens skull eller är skälet av magisk art; att man avbildade, som Abbé Henri Breuil (1877-1961) hävdade, exempelvis det villebråd man ville övervinna (man kände kanske också ett mystiskt samband med t.ex. en djurart - totemdjur - som dyrkades och fredades) - ett sätt att agera som ännu i våra dagar lever kvar hos vissa fångststammar. Men om det nu finns ett samband mellan totemism och kreativitet under yngre paleolitikum - hur skall man kunna reducera totemets betydelse till att enbart vara en sinnebild? Varför finns det förkärlek till vissa djur?
   Handlar det om en sammanblandning av djupare orsaker? Kanske dolde den paleolitiska konsten ett mer komplicerat system beroende på konstens placering. Ett exempel utgör de målningar och ristningar som föreställer rovdjur. Enligt honom var detta ett sätt för den förhistoriska människan att vilja kontrollera och komma i besittning av rovdjurets olika egenskaper - en teori som den totemistiska tolkningen stödjer. Grottor med till exempel rovdjursteman, tolkade Breuil såsom heliga platser, där hemliga och mystiska ceremonier har utförts.
   En del motiv har skapats långt in i grottans djupa mörker sågs som ett indicium för dess magiska betydelse, medan andra arbeten, bl.a. basreliefskulpturer, återfinns ganska nära utgången - i solljuset. Breuil såg detta som ett viktigt indicium för konstens magiska placering och betydelse.
   Breuil delade också upp den paleolitiska perioden i tre utvecklingsstadier; Aurignacien (35.000-22.000 B.P.), Solutréen (22.000-18.000 B.P.) och Magdalénien (18.000-10.500 B.P.).
   Övermålningar i grottor ansåg han vara ett led i de sympatetiska ceremonierna, och för att magin skulle få effekt måste nya målningar/ristningar göras eller en tidigare utförd målning/ristning arbetas om. Den konstnärliga effekten torde inte haft någon betydelse för konstnärerna, menade Breuil. Med andra ord, övermålningen var ett uttryck för magi och tiden mellan övermålningarna kunde vara kortvariga.
   Breuils mest individuella tolkning gällde det stora antalet tecken, funna i grottorna, som han kallade tekti-former (tak-former). De härstammar från slutet av den senpaleolitiska tiden och förekommer oftast i smala, avsides liggande gångar eller bredvid djurbilder. Han tolkade tecknen som enkla hyddor, medan andra tolkade tecknen som fällor. De som stödde hyddtolkningen ansåg att dessa var bostäder åt förfädernas andar, medan anhängare av fälltolkningen delade in sig i två olika läger: ena sidan ansåg att fällorna var till för att fånga föda med, de andra tolkade dem som fällor att fånga onda andar.
   Klassifikationssystem skapar världbilder eller kosmologier genom att låta vissa saker höra ihop och andra att kontrahera varandra. I princip kan allting som finns i människors medvetande klassificeras och ingå i ett system; växter, djur, årstider. På så sätt skapas paralella relationer mellan konkreta faktorer och egenskaper från de mest skilda områden i livet, t.ex. vår mot höst, människa mot människa osv. Vissa system bygger på tudelning så som ying-yang systemet. Enligt André Leroi-Gourhan (1911-1986), kan det röra sig om ett fruktbarhetssystem. Särskilt betydelsefull bland grottmotiven ser han hästen (manlig symbol) och bisonoxen (kvinnlig symbol) utgöra, eftersom dessa enligt Leroi-Gourhan, utgör större delen av djuravbildningarna i grottorna. Han ansåg också att tecken och symboler, däribland de tekti-formade, hade samröre med djurmotiven. Även dessa tecken och symboler tyder han som indelade i manliga och kvinnliga. Grottkonsten är ett uttryck för ett abstrakt och komplicerat fruktbarhetssystem ansåg Leroi-Gourhan.
   Diskussionen om grottkonsten handlar mycket om övermålningar, och har av Leroi-Gourhan ansetts bland annat såsom ett framställande av associationer. Han tolkar övermålningar som en form av respekt för föregående målares arbete - att placera ett nytt arbete över ett gammalt så att dessa bildar en ny framställning.
   Vare sig det är frågan om konstutveckling hos en individ eller en kultur, kan man uppfatta en utveckling från synkretism till en mer schematisk framläggning under den yngre paleolitikum. Konsten speglar samhället och de allmänna livsvilkoren både medvetet och omedvetet. Den skapande konstnären kan inte fly bort ifrån det. Framställningen av en häst var i den förhistoriska människans uppfattning kanske mer än en bild av en häst, utan hästen livs levande - men successivt med tiden blev hästen mer och mer stiliserad. Konsten resulterade i en abstraktion, ett slags språk som kommer till uttryck eller översätts i en samling non-figurativa linjer, vilka så småningom kanske töms på all mening.
   Kan man skapa "drömbilder" parallellt med verkligheten? Till en viss del, men den konstnär som vill frigöra sig och uppväcka något, måste få känna sig fri och obunden över gränserna. När man talar om konst, alltifrån grottmålningar och pyramider till grekiska tempel och kyrkor, har man närmat sig det gränsöverskridande i människans natur.
   Människan är kanske ett djur, men själva skapandet är något unikt mänskligt, och intellektet ger henne stora valmöjligheter och en unik handlingsfrihet. Den paleolitiska människan hade tydligt ett mycket starkt behov av kreativt arbete. Hon målade, ristade och skulpterade fram ett mångfald av vackra och fantasieggande motiv, som tycks bära på många dolda hemligheter. Det finns något av vädjan, bevekande eller imperativt över konstverken.

Ett språkspel

Var hon en människa med visioner och drömmar? Det är omöjligt att svara på, men jag vill gärna tro att det fanns en längtan och ett behov, kombinerat med religiösa och mytologiska idéer, att vilja skapa och förmedla någonting man kan kalla för ett budskap. Oavsett vad man anser om detta, är det tydligt att det fanns ett behov att uttrycka sig i bild och form. Jag har redan nämnt att både Breuil och Leroi-Gourhan har försökt att lyfta fram och fånga in mystiken och hemligheten bakom grottkonsten var och en på sitt sätt.
   Ska vi inte istället se målningarna och ristningarna som ett språkspel, och som handlar om de praktiska intuitioner där språket används och ställer frågan under vilka vilkor praktisk användning av tecken och bilder utgör ett språk. Under dessa förutsättningar skulle bildspråket haft en användning i dessa människors språk, även om det inte fanns någon kontroll över språkbruket. Detta argument kan uppfattas som möjligheten att ha ett privat språk, som successivt utvecklas och anpassas efter behov.
   Sophie A. Beaune (fransk forskare) menar att ett begynnande skriftspråk är en naturlig utveckling. Och hon pekar på likheten mellan målning och ristning. Hon tycker sig uppfatta att linjerna med tiden blir alltmer känsliga och skär över varandra betydligt noggrannare. Ett exempel är ett hästmotiv från Lascaux-grottan. Motivet består av en ganska kraftfull häst med en halsdekoration i form av ett litet rutsystem samt flera närliggande linjer. Är det en hemlig kod? Ett stamtecken? En personlig form av signatur? En månkalender?
   Leroi-Gourhan antydde innan sin död, att det mycket möjligt existerade ett bildspråk under den senare delen av paleolitikum. Det som ibland brukar kallas för skriftens dubbelgångare - tecken och symboler, finns representerade både enskilt eller tillsammans med djurbilder. Dessa tecken/symboler präglas ibland av en lågmäld framtoning vid sidan av de betydligt mer realistiska djurmotiven. Leroi-Gourhan menade att man skall uppleva tecken/symboler som en viktig del av det könsuppdelade bildspråket.
   Maskulina eller feminima direkta avbildningar är sällsynta. Leroi-Gourhan har i stället delat in de olika symbolerna i två könsgrupper, för att kunna placera in dem där det går i ett fruktbarhetssystem. Han delade in de maskulina tecknen i "långa"; streck, stavar, punktlinjer, hullingförsedda tecken m.m. Feminima i "runda"; vulvor, ovaler, trianglar, så kallade tekti-forma och claviforma m.m. Han tyckte sig också uppfatta ett djupare sammanhang, det vill säga att tecken/symboler tillsammans med motiven gav viktiga upplysningar om den förhistoriska människans liv och leverne.
   Ingenting är omöjligt för en konstnär, heter det; den döde hjälten står upp, djur talar, människor blir till djur och djur blir till människor. Verklighet, fantasi och myter vävs ihop till en rad olika bilder som finns innanför och utanför vårt medvetande. Färg och form arbetar och skapar en spännande sammanblandning av alla möjliga och sammöjliga världar, som betraktaren kan och bör tolka på sitt personliga sätt. Gäller det också grottkonsten? Det finns kanske vissa ledmotiv - men vilka? Hur hänger de i så fall ihop med varandra? Finns det både symboliska och osymboliska tecken? Det finns kanske flera olika budskap i ett och samma motiv - och i flera riktningar?
   Kanske ska vi i stället se målningarna/ristningarna som ett språkspel - som lagrar och återger handlingar, och som handlar om de praktiska intuitioner där språket används och ställer frågan under vilka villkor praktisk användning av tecken och bilder utgör ett språk. Under dessa förutsättningar skulle bildspråket haft en användning i dessa människors språk, även om det inte fanns någon kontroll över språkbruket. Dessa argument kan uppfattas som möjligheten att ha ett eget privat språk, som successivt utvecklas och anpassas.
   Av förklarliga skäl, får vi kanske aldrig reda på hur och varför grottkonsten uppstod, och varför allt konstnärligt skapande i grottorna plötsligt upphörde efter några tusen år och föll i glömska. Och hur mycket har egentligen gått förlorat? Diskussionen om den förhistoriska bildkonsten fortsätter dock att fascinera experter och lekmän över hela världen, och det är klart spännande. Vi resonerar och drar slutsatser - men i själva verket letar vi kanske efter budskap som inte existerar?

Ulf-Johan Härd | hjortfot43@yahoo.se
Skriv gärna och kommentera!