Mossoffer på torran skånsk husgrund
De versrader som avslutar första delen av katalogdikten Widsith vv. 45-49, meddelar oss följande, om man uttrycker sig rätt upp och ned på prosa:Roar och Rolf, onkel och brorson, höll fred sinsemellan in i det längsta. Först högg de ned hadobardernas styrka vid hallen Hjort. Därefter fördrev de deras släkte och förvred Ingelds spjut. (jfr Malone 1962).
Att förvrida kungens spjut
Raderna ovan är en sammanfattning av hur det till slut gick för hadobardsläktet och dess kung, Ingeld. Det var danerna, med svärfar Roar i spetsen, som gjorde processen kort med denna langobardvariant av ett släkte vars namn betyder "strids-skägg". Först misslyckades svärsonen Ingeld med sitt angrepp på Roars hall varvid hans mannar och hans själv (det vill säga släktets "makt" eller "styrka") höggs ned. Därefter gjorde Roar och hans brorson slut på det kungliga fenomenet Ingeld, för när man förvridit kungens spjut då har varken han eller hans släkte längre några vapen att sätta i händerna på följe eller folk. Symboliskt och rituellt är det så, men reellt gick livet förlorat i striden vid den danska kungens hall och i den efterföljande utrensningen sveptes hadobarderna bort liksom av sig självt. Sist tog man sig an spjuten och kungamakten. Så ser vi det i dag. Exit Ingeld. Entré Roar och Rolf (en ny maktkamp, snart i en hall nära dig).Den som vill veta hur det kom sig att Roar, Rolf och Ingeld började slåss kan läsa en version av förhistorien i Beowulf (vv 2020-2069, se textruta). Det är ingen tillförlitlig berättelse, men ändå ett gott exempel på hur man i historiens backspegel ansåg att den hall- och släktcentrerade maktkampen på 500-talet tedde sig. Ingredienserna är de klassiska: nära giftermålsrelationer, schism mellan kung och jarlar, svek, provokationer, minnesgoda gamla män, bortlovade döttrar, förnedrade svärsöner, frustration, våld, hallar och fåfänga med mera. Allt berättat av framsynte Bjuffe (vännernas namn på Beowulf) som redan låtit oss förstår att freden mellan Roar och Rolf kommer att gå över styr. Det är hans efterkloka "insider tips", luftade som "early warning" som vi får oss till livs.
Det kan väl också misshaga hadobardernas kung och envar bland det folkets tegnar när ett barn av en danneman går salsgolvet fram med kvinnan och underhåller männen medan det på honom strålar ett förfädernas arvestycke, hadobardernas hårda och ringsmyckade skatt. Vapen de rådde över tills de förde sina egna vapenbröder och sina egna liv i sköldlek.
Då han ser dyrgripen mumlar en gammal askspjutskämpe över ölet. Han minns allt männens död för spjuten och hans sinne blir vilt. Dyster i hågen börjar han med tungt hjärta fresta den unga hjälten, väcka stridens ondska och ta till orda:
"Känner du igen svärdet min vän! Det dyre stål din fader bar till kampen under sin stridsmask den sista gången då danerna fällde honom och raska Skyldingarna härskade på valplatsen sedan Verdergäld stupit efter sina mäns död2. Upprymd över sina prunkvapen går det nu här på salsgolvet nån son av dessa banemän och skryter över mordet. Han bär den skatt som du rätteligen skulle ha rått över."
Så driver han på och påminner ständigt med bittra ord till den tidpunkten kommer då kvinnans tegn somnar in i döden, svärdsbiten och blodfärgat, på grund av sin faders våldsdåd. Skyldig att ge sitt liv flyr den andra, som känner till landet, därifrån. Då bryts på båda sidor jarlarnas eder, sen väller stridslusten upp i Ingeld och efter den sjudande sorgen blir hans kärlek till makan kallare3.
Därför håller jag inte hadobardernas trohet, deras sveklösa avtal om fred med danerna, för fast vänskap.
______________
1 T.ex. ryggknappspänne som både är ett "nitat smycke" och frejaepitet.
2 Det är elak ironi att kalla Ingeld för "min vän" och hans far för "vedergäldaren", när alla vet att Frode slaktades på valplatsen ensam och utlämnad åt sina fiender sedan hans män gått i döden för honom.
3 Frejaver besöker sin trolovade följd av två uppvaktande kavaljerer. De saboterar besöket genom att utmana en lättprovocerad hadobard. Det är kungarnas fred som vissa daner och hadobarder vill åt. En i Frejavers uppvaktningen mördas, den andra flyr, eder bryts och Frejaver återvänder hem. Där ser Beowulf henne.
Avsiktligt förstörda hallar
Trots att hallen spelar en viktig roll ekar uttrycket "förvridna spjut" mossofferfynd snarare än hall, och det är svårt att bortse från att seden att mossoffra omböjda lans- och spjutspetsar håller i sig in i folkvandringstid. Kanske är bruket rent av karakteristisk just för tiden fram mot år 500 (jfr. Ilkjær 1990, spjuten typ 5 och 11; Vang Petersen 1988:113 ff. fig. 6-7; Herschend 1997:45). Därför är det med andra ord så att de få raderna i Widsith lyckas fånga några av de viktiga dragen i krigets och segerns struktur under mellersta järnåldern.I en beskrivning av hallen på Helgö torgförde jag för några år sedan åsikten att den hallen och några andra medvetet blivit ödelagda (Herschend 1995:227). Tanken gick att utveckla till argument för att de avsiktligt vandaliserade eller krossade hallarna speglar en förskjutning i järnålderskriget och dess skådeplatser (Herschend 2002). Efter den äldre järnålderns stora slag mellan hundratals krigare med olika typer av beväpning uppkommer en ny form av strid kring år 500. Den ser ut att utspela sig i och kring hallen och då, i kraft av scenens karaktär, mellan relativt små grupper av krigare. Det säger sig självt att båda former av krig kan förekomma jämsides, men i det arkeologiska materialet ser det ut som om de vandaliserade hallarna representerar en ny form av valplats. En plats som uppkommer i samband med den folkvandringstida krisen och maktkamp i samhällets övre skikt fjärran den externa tillägnelsens lockelser och behov av uppbåd.
Kulthus eller hall?
I Uppåkra har det framkommit ett välbevarat hus som se ut att kunna ge oss nya insikter i detta med hallar, strid och vandalisering. När Lars Larsson i en informativ preliminär artikel omtalar huset och dess fynd (2002), och när samma sak sker i en färsk nyhetsartikel i internettidningen Artefact, (Åkesson 2002) föreslår han att huset skall ses som ett kulthus, bland annat för att det är så litet. (jfr Larsson 2002:26 f.; Åkesson 2002) Huset är egentligen ganska imponerade eftersom dess takbärande stolpar eller kolonner i kraft av sina djupa fundament mycket väl kan ha haft en frihöjd på fem meter. I så fall har taknocken befunnit sig på en höjd av ca sju meter över marken eller mer. Väggarna har varit drygt tre meter höga och byggda av lodräta halvklov. Det hela har sett ut som en bastant stavkyrka, särskilt om man valt att lägga trätak på huset.Uppfattar man huset som kulthus kan man, som Lars Larsson, tänka sig att jämföra med det lilla huset intill de stora hallarna i till exempel Tissø eller Järrestad (Jörgensen 1998; Söderberg 2001), eller med situationen i Gudme där en stor och en liten statusbyggnad ser ut att ligga sida vid sida. En sådan tolkning är möjlig, men så länge man inte kan bedöma hela komplexet i Uppåkra, måste man peka på att den äldre järnålderns hallar till ytan inte alls behöver vara så stora som dem man träffar på under yngre järnålder. Husen i Gudme kan dessutom vara två hallar mellan vilka det finns en viss förskjutning i tid. Men man kan också tänka sig att det som under yngre järnålder blir den stora hallen med flera rum, som till exempel i Lejre, ännu kring år 500 är två hus - den lilla offentliga hallen bredvid det stora privata bostadshuset.
Samma sak kan i princip gälla den långt senare situationen i Tissø och Järrestad. Då kan man tolka situationen så här: Återgången till ett äldre arkitektoniskt upplägg är egentligen ett arrangemang som betyder att hallen som rituellt rum, och kanske tempel (jfr Jørgensen 1998: fig. 8-10), uppfattas som mera skild från konungslighetens privata sida. Man skulle kunna jämföra variationen i hallens utseende under yngre järnålder med den frihet överklassen senare kände att bygga sig kyrka eller kapell antingen inuti sitt slott eller bredvid det samma. Gränsen mellan profant och heligt behöver inte vara skarp eller konstant i den aristokratiska miljön.
Fyrahundratalets hallar, med en golvyta så liten som eller mindre än Uppåkrahusets, finner man till exempel i Övetorp, Rönnerum, Eketorps borg och Vallhagar och det kan dessutom finnas exempel från Vorbasse, Nørre Snede eller Ullandhaug. De hallarna är ganska anonyma, men i mångt och mycket ursprungliga i den meningen att de är den stora gårdens andra bostadshus, ett hus som så småningom blir till ett gränssnitt mellan det offentliga och det privata. Vill man jämföra med den yngre järnålderns stora hallar, t.ex. Lejre, måste man därför tänka på att den äldre järnålderns byggnad endast rymmer det centrala rummet i den yngre järnålders svit. Vid en sådan jämförelse framstår inte huset i Uppåkra som anmärkningsvärd litet eftersom det relativt sett inte är kort (se fig. 1). Vad gäller storleken kan huset i Uppåkra mycket väl vara en hall av den typ som präglar tiden före år 500.
Fig. 1. Uppåkrahusets planbild projicerad på salen i lejrehallen. Uppåkrahusets längd, den led varpå man bänkar sig, är två tredjedelar av lejresalens, men dess bredd endast hälften. Baserad på Larsson 2002 och Christensen 1993.
Vad innebär praktfynden?
Ändå måste man fråga sig om inte det magnifika fyndmaterialet, till exempel skålen och pokalen under golvet, (Hård 2002:fig.8) är alltför enastående för en hall av den typ man kan finna på gårdar där huvudhuset hyser både kök och ladugård. Man kan hävda att så är fallet, men måste ändå beakta bevaringstillståndet för äldre hallar i gemen. Det är dåligt. Dels beroende på att många blivit nästa helt bortodlade, dels på grund av att flera av dem vi känner övergivits innan bruket att vandalisera satte in. I Uppåkra är det inte så. Där ser vi i stället en typisk skatt under golvet - tillfälligt deponerad och fallen i glömska för att de som visste varken kunde komma åt den eller föra sin kunskap vidare. Man måste också ha i minnet att den äldre järnålderns klassiska källa till praktfynd, begravningen, förlorade mycket av sin tablåcharm för fyra- och femhundratalets storgårdsbaserade överklass i Danmark och Sydsverige. Vi har alltså svårt att veta vilken lyx man då kunde omge sig med och det kan mycket väl tänkas att hallmiljön är den tidens dåligt bevarade materiellt rika kontext. Mossofferfynden skvallrar hur som helst om att det funnits en ansenlig mängd praktföremål som aldrig kommit att pryda den rike mannens grav.Vandaliserade hus
Mot denna bakgrund blir huset i Uppåkra spännande på ett nytt sätt; spännande för att det befinner sig på gränsen mellan äldre och yngre järnålder. Med sina faser och ombyggnader kan det ha byggts eller renoverats på 400-talet i den äldre järnålderns halltradition, för att senare krossas i en strid som hör den yngre järnålderns maktkamp till.Lars Larsson beskriver inte huset som vandaliserat, men han jämför dess fyndsituation med den som präglar husen i Dejbjerg och Dankirke som är ungefär samtida med Uppåkra och han hade kunnat hänvisa till de senare exemplen från Helgö och Borg i Lofoten. Jämförelsen leder till hus som ger intryck av att vara vandaliserade. Den närmare analysen av fynden måste naturligtvis ske inom Uppåkraprojektet, men allmänt tyder fyndsituationen, inte minst fynden i väggdiken och stolphål, på att många föremål snabbt kunna leta sig ned i dessa hål. Det är möjligt endast om man tagit sig för att rycka upp de stolpar och stavar som stod i dem.
Avsiktligt förstörda vapen
I ett vidare perspektiv är de vandaliserade hallarna en stridsscen som hör den yngre järnåldern och vikingatiden till. Men de är mer än bara en stridsscen, för om man ser närmare på fynden, upptäcker man snart de förstörda föremålen och bland dem vapnen. I Uppåkra är denna kategori speciellt tydlig och man kan inte undgå att bita märke i de avsiktligt förstörda spjut- och lansspetserna som hittats norr och söder om huset, i ett sammanhang man kan tolka som deposition och som också har tolkats rituellt, till exempel som offer till Oden (jfr. Hårdh 1999; Bergqvist 1999; Kitzler 2000; Nielsen 2002).Tillsammans med Uppåkras sönderbutna hjälm och dess trinda galt har spjutspetsarna ett symbolvärde som omfattar mer än oden-symbolik. Och det är anmärkningsvärt, att man i en tid, om vilken man kan ha rätt att anta att den estimerade symbolladdade föremål, skulle välja att förstöra dem i samband med strid, snarare än kapa åt sig ett byte av dyrgripar som nog skulle pryda sin plats i tidens trofévitriner eller mytomspunna gömmor. Varför väljer man då att vandalisera framför att plundra? Jag tror förklaringen är enkel: man skall se de krossade hallarna och de förstörda föremålen som en pendang till mossofferfynden. De är ett avslut.
Rituell förstörelse och dess symboliska betydelse
Efter den slutgiltiga segern investerar man i den rituella förstörelsen av den besegrade fiendens statusföremål varvid också fiendens och föremålens immateriella värde upplösas för gott. På så sätt förgör man sin fiende för gott, genom att förinta uttrycken för hans lycka och folkets minne. Därmed höjer och förtydligar man också värdet av de resterande dyrgriparna, för när Ingeld och hans lycka är borta förlorar också de föremål han i allianser skänkt andra för sin lyckas skull, sin glans. De blir platt lyckolösa. Dessutom ger man kriget en religiös och ideologisk dimension som kan göra förstörelsen värdig och stölden klandervärd (jfr Hedeager 2002:10f.).Vi kan nog tycka att allt detta symboliska bråte adlar en simpel maktkamp utöver det strängt nödvändiga. Samtidigt går vi till den motsatta ytterligheten och utsätter 11- och 1200-talets skandinaviska korståg i Baltikum för en rak och enkel maktanalys, trots att det är uppenbart att många av deltagarna svängde sitt svärd med den stridande kyrkans äkta religiösa engagemang (Selch Jensen 2002). Kanske har vi i vår längtan efter fred och anständigt liv och vårt sökande efter trons rara klenoder drivit just dessa klenoder för långt bort i de abstrakta fenomenens värld. Kanske låter sig sann tro och maktkamp väl förenas. Kanske var det en gång fosterländskt, anständigt, rätt och rimligt, att vrida den gudomliga kraften ur vapnen och återbörda dem som järn och skrot till jorden lika väl som till sjöbotten. Kriget som kontaktzon mellan mänskligt och gudomligt är hursomhelst väl belagd och rättfärdighet finner man där man som bäst behöver den.
Exemplet Bejsebakken i Ålborg
Sambandet mellan statusbyggnader och förstörda värdeföremål och vapen blir tydligare för varje grävningssäsong som går och beläggen för sambandets ganska plötsliga uppkomst i Sydskandinavien på 400-talet blir allt fler.I den volym från det 52:a Sachsesymposiet som det hänvisats så flitigt till här, faller bland annat Bejsebakken i Ålborg i ögonen som ytterligare ett exempel på en förhärjad statusbyggnad i vilken man deponerat förvridna stickvapen. Här är bevaringsförhållandena på grund av bortodlingen så dåliga att fynd endast påträffats i stolphålen. På Bejsebakken kan man alltså inte studera mycket annat än de offrade vapnen i den stora byggnaden, och således endast förstörelsens och det avslutande offrets mest rudimentära tecken. I stället faller en möjlig bebyggelsehistorisk situation i ögonen: effekten av att vrida om någons spjut - den avhysta bebyggelsen.
På Bejsebakken kan bebyggelsen från romersk järnålder och tidig folkvandringstid antas försvinna med det stora huset med spjutspetsarna, en av platsens prestigebyggnader. För också på Bejsebakken kan det se ut som om prestigen är uppdelad på två byggnader, en stor och en liten, bredvid varandra (Nielsen 2002). Bebyggelsen ersätts så småningom av grophus. Det är alltså endast boplatsen som försvinner i samband med offret. Platsens värde består. Det nedbrunna huset med vapenoffren ser med andra ord ut som avslutningen på en epok i platsens historia.
"En viktig politisk markering"
På tal om avhysning vid Limfjorden måste man också nämna exemplet Aggersborg där den vikingatida borgen byggts på platsen för en avhyst gård. (Roesdahl 1986:64-69). Avhysning kan man med all sannolikhet och med en av det politiska språkets eufemismer beteckna som "en viktig politisk markering".Sättet att utveckla den rituella förintelsens rum från att ha varit våtmark till också att omfatta hallen - från den gemensamma mötesplatsen vid det vatten vari vi dränker för gott, till det enskilda rummet där elden förtär - ser jag som tidstypiskt (jfr Fabech 1991 eller 2001). Det är helt i linje med den aristokratiska klassens reaktion mot den äldre järnålderns ideal: samtidigt som själva offerritualen i mycket är en fortsättning på den gamla tidens handlingsmönster, lägger den järnåldersaristokrati som växer ur 400-talets kris till en ny civiliserad dimension till samhället genom att göra hallen till ett nytt socialt och kulturellt centrum, en sinnebild för det goda samhället så väl som ram om en kosmologi (jfr Hedeager 2002). Hallens status ökar och platsen blir lika helig som sjön, så helig att den efter sin roll som valplats bli offerplats.
Att bevara och ändå lösa upp
Den motsättning som vi tycker det ligger i att vidareföra och samtidigt radikalt förändra mönster och ritual, är inte mycket större är den man finner t.ex. i Mälardalen där man överger och plundrar, alternativt öppnar och rensar, sina anslående kammarbegravningar för att i nästa generation utveckla begravningen i båt, som är en sorts kammargravar utan att i strikt mening vara det eftersom båtgraven betonar resan (jfr Groop 2001). Det verkar vara förmågan att genomföra detta trick: att bevara en tradition och samtidigt lösa upp den, som gör att aristokratin med hedern i behåll kan ta sig ur den folkvandringstida krisen. Kanske är beteendet, i kombination med det tolkningsföreträde man kan tänka sig att aristokrater har, deras generella krishanteringsstrategi (jfr. Herschend 1997:85). Att det i social- och maktpolitiska termer behövs en del "stridsljus" och flammor över hallarna för att komma rätt i det allmänna mörkret, det är en annan historia (jfr. Finnsborgfragmentet vv 35-6).Uppåkrahallen är inte den döde kung Ingelds hall, som den såg ut efter att Roar och Rolf på fördrivningsturné varit på svarsvisit för att vrida om lite spjut. Skålen är inte den Roars dotter aldrig fick hålla i. Hjälmen och svärden är inte Frodes stridsmask och hadobardernas skatt, återförda för att krossas på plats. Det kunde huset för all del gott ha varit, men det är blott en folkvandringstida illustration till ett scenario vars allmänna vidrighet man sent skulle glömma, kanske för att hallkrossartraditionen i Skandinavien levde kvar in i vikingatid. Sorglustigt nog är det vackert så.
Frands Herschend
Referenser
Beowulf = Heaney, Seamus, 1999. Beowulf, a new translation. London.
Bergqvist, J. 1999. Spår av religion i Uppåkra under 1000 år. I: B. Hårdh (red) Fynden i centrum. Keramik, glas och metall från Uppåkra. Uppåkrastudier 2. (Acta Archaeologica lundensia series in 8o, no 30) ss. 113-125. Lund.
Christensen, Tom, 1993. Lejre beyong the legend - the archaeological evidence. Journal of Danish Archaeology 10.ss. 163-185. Odense.
Fabech, Charlotte. 1991. Samfundsorganisation religiöse cereminier og regional variation I: C. Fabech & J Ringtved (red). Samfundsorganisation og regional variation. Norden i romersk jernalder og folkevandringstid. (Jysk arkæologisk Selskabs skrifter 27). ss. 283-303 Århus.
- 2001 The spatial distribution of gold hoards in Southern Scandinavia and the geography of power. I: B. Magnes (red) Roman gold and the development of he early Germanic kingdoms.( Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademie, konferenser no 51) ss 189-204. Stockholm.
Finnsborgfragmentet. Se Herschend 1997.
Groop, Niklas, 2001. Öppnad eller plundrad. (CD-uppsats I arkeologi 2001. Inst för Arkeologi och antic historia, Uppsala Universitet). Uppsala.
Hedeager, Lotte, 2002. Scandinavian ´central places´in a cosmological setting. I: B. Hårdh & L. Larsson (red) Central places in the migration and Merovingian periods. Papers from the 52dn Sachsensymposium (Acta Aracheologica lundensia series in 8o, no 39) ss. 3-18. Lund.
Herschend, Frands. 1995. Hus på Helgö. Fornvännen 90 ss. 221-228.
- 1997. Livet i Hallen. Uppsala.
- 2002. Järnålderns terrorister slog till mot överklassens hallar. Populär Arkeologi. 2002:2. ss. 26-27.
Hårdh, Birgitta. 1999. Offerfynd på Uppåkraboplatsen? I: B. Hårdh (red) Fynden i centrum. Keramik, glas och metall från Uppåkra. Uppåkrastudier 2. (Acta Archaeologica lundensia series in 8o, no 30) ss. 127-134. Lund.
- 2002. Uppåkra in the migration and merovingian periods. I: B. Hårdh & L. Larsson (red) Central places in the migration and Merovingian periods. Papers from the 52dn Sachsensymposium (Acta Aracheologica lundensia series in 8o, no 39) ss. 41-54. Lund.
Ilkjær, Jørgen, 1990. Illerup ådal 1. Die Lanzen und Spere (Jysk arkæologisk selskabs skrifter 25). Århus.
Jörgensen, Lars, 1998. En storgård fra vikingetid ved Tissø, Sjælland. I: B. Hårdh (red) Fynden i centrum. Keramik, glas och metall från Uppåkra. Uppåkrastudier 2. (Acta Archaeologica lundensia series in 8o, no 30) ss. 233-248. Lund.
Kitzler, Leila, 2000. Odensymbolik i Birkas garnison. Fornvännen 95 ss. 13-21.
Larsson, Lars, 2002. Uppåkra - research on a central place. Recent excavations and results. I: B. Hårdh & L. Larsson (red) Central places in the migration and Merovingian periods. Papers from the 52dn Sachsensymposium (Acta Aracheologica lundensia series in 8o, no 39) ss. 19-30. Lund.
Malone, Kemp, 1962. Widsith. (Anglistica 13). Köpenhamn.
Nielsen, Jens N., 2002. Bejsebakken, a central site near Aalborg in Northern Jutland. I: B. Hårdh & L. Larsson (red) Central places in the migration and Merovingian periods. Papers from the 52dn Sachsensymposium (Acta Aracheologica lundensia series in 8o, no 39) ss. 19-30 ss. 197-214. Lund.
Roesdahl, Else, 1986. Vikingernes Aggersborg I: F. Nørgaard, E. Roesdahl & R. Skovmand (red). Aggersborg gennem 1000 år. ss 53-93 Herning.
Selch Jensen, Carsten, 2002 Nordens korstog. Skalk 2002:4 ss. 20-28.
Söderberg, Beng, 2001. Järnålderns Järrestad. I: P- Burman (red), Österlen, tidsresa längs Tomarpsån. Malmö.
Vang Pedersen, Peter. 1988. Nydam III - et våbenoffer fra ældre germansk jernalder. Aarbøger fornordisk oldkyndighed og historie 1987 ss. 105-137.
Åkesson, Birgitta. 2002. Uppåkra går på djupet. Artefact, arkeologiska nyheter & facta. Nr 9 . http://w1.403.telia.com/~u40305830/