Dunhuang - ett av världens underverk
Den Store Resenären
När Han-dynastin var ung ansattes Kina hårt från nordväst av nomadfolket hsiung-nu. Kejsaren Wu-ti sände därför, troligen år 138 f.Kr., ut en expedition i Centralasien för att få tillstånd en allians med yüeh-chih-folket. Expeditionen, ledd av en viss Chang Ch´ien som vid återkomsten av kejsaren fick titeln "den Store Resenären", kom att vara i hela tretton år och blev militärt ett misslyckande eftersom den eftersträvade alliansen inte blev av.Men "den Store Resenären" hade nått så långt som till nuvarande Afghanistan under sin expedition och hade blivit medveten om att det fanns andra högkulturer än den kinesiska, först och främst den persiska (således krossande kinesernas uppfattning om sig själva som den enda högkulturen omgiven av ett hav av barbarer).
De kommersiella möjligheterna insågs snabbt i Kinas huvudstad Ch´ang-an och följden blev en expansion mot nordväst. Kommunikationsleder upprättades, vi känner dem som "Sidenvägarna", med stödjepunkter i de oaser som här och var fanns i dessa mycket ogästvänliga ökenområden. Sidenvägarna blev snabbt viktiga pulsådror genom vilken varor, kulturella impulser och religioner flöt fram emellan Asien och Europa.
En av de viktigaste oasstäderna på denna kulturernas korsväg var Dunhuang i den nuvarande provinsen Gansu i Kina, mellan Gobiöknen och den tibetanska högplatån. En rik och kosmopolitisk kultur blomstrade här under drygt tusen år, från första århundradet f. kr. till ca år 1100. Men världshandeln tog sig under medeltiden andra vägar; klimatförsämringar och vattenbrist spelade också in. Dunhuang och de övriga oasstäderna som Turfan, Khotan, Miran, Lou-lan, Kurla och Kucha förföll.
Sir Aurel Stein på spåret
Århundradena gick och Sidenvägens rika städer var knappast ens längre ett minne då superintendenten för den indiska arkeologiska kommissionen, den engelske arkeologen Sir Aurel Stein (1862-1943), inspirerad av Marco Polo och den store kinesiske buddhistiske pilgrimen Hsüan-tsangs resa längs Sidenvägen från Kina till Indien och tillbaka igen under 600-talet, genomförde sina epokgörande arkeologiska expeditioner i Centralasien. Den första ägde rum åren 1900-1901 och därefter följde ytterligare två, 1906-1908 och 1913-1916. Det var under den andra expeditionen, i mars 1907, som han nådde Dunhuang.En ungersk geologisk expedition hade varit på platsen, lokalt känd som "de Tusen Buddhornas Grottor", redan år 1879 och det var deras glödande beskrivningar av de fresker och de skulpturer de då hade sett som satte Stein på spåret.
Dunhuang Mogao grottorna
"De Tusen Buddhornas Grottor" ligger knappt en mil sydost om orten Dunhuang. Stein fann ungefär femhundra grottor vilka fungerat som buddhistiska kultplatser och celler för munkar. Det beräknas finnas cirka 40.000 kvadratmeter (!) fresker och flera tusen skulpturer av gips av Buddhor och bodhisattvor här. Den konstkunnige kan här spåra influenser från Persien, Indien, Tibet, Centralasien, Bysans men naturligtvis främst från Kina. Det finns till och med målningar som föreställer personer med blåa ögon och europeiskt utseende.
Dunhuang grotta nr. 17
När Stein kom till platsen var den mycket översandad, men fungerade ändå som lokal kultplats. Den hade till och med en vårdare, en taoistisk präst vid namn Wang Tao-shih, som liksom Stein var en stor beundrare av den ovan nämnde kinesiske pilgrimen Hsüan Tsang. Prästen försökte rusta upp platsen av vördnad för denne pilgrim, vars gärning var av största betydelse för buddhismens utveckling i Kina.Det var under detta restaureringsarbete som Wang hade gjort en stor upptäckt, vars fulla värde han dock inte insett. Han hade uppmärksammat en spricka i en vägg övermålad med fresker och där bakom fann han en liten kammare, igenmurad sedan kanske sjuhundra år och idag berömd under namnet "Dunhuang grotta nr. 17". Wang och Stein fann varandra genom sin gemensamma stora vördnad för pilgrimen Hsüan-tsang och Stein fick tillträde till kammaren där han gjorde sitt livs upptäckt:
"The sight disclosed in the dim light of the priest´s little oil lamp made my eyes open wide. Heaped up in layers, but without any order there appeared a solid mass of manuscript bundles rising to ten feet from the floor and filling, as subsequent measurement showed, close on five hundred cubic feet. "
Sju års arbete för konservatorerna!
Manuskripten var på många olika språk: kinesiska, tibetanska, sanskrit och flera centralasiatiska språk, några av texterna var så gamla som från 400-talet och bland dem fanns vad som då var världens äldsta kända tryckta text - en kinesisk översättning av den buddhistiska Vajracchedik-a sñ tran (i väst känd som Diamantsutran) tryckt år 868. Här fanns också de äldsta kända texterna på tibetanska, bland annat en historisk krönika. Dessutom fanns inne i kammaren välbevarade målningar på siden, tempelutsmyckningar med mera föremål i sådan mängd att de höll British Museums konservatorer sysselsatta i sju år. Kort sagt ett helt överväldigande fynd, ett av de största och viktigaste fynden av texter genom tiderna!Stein köpte delar av materialet av Wang som använde pengarna till upprustning av platsen. Ett par år senare kom den franske sinologen Paul Pelliot (1878-1945) dit och köpte med sig cirka 15.000 kinesiska manuskript som nu finns i Paris. Först nu vaknade kineserna själva och tillvaratog återstoden.
Ett välbesökt turistmål
Grotta nr 194De Tusen Buddhornas Grottor är nu restaurerade och ett självklart mål för alla som turistar i norra Kina. Då jag besökte platsen sommaren 1999 var ungefär tjugo av grottorna tillgängliga för vanliga turister, men det ryktades att också dessa skulle stängas av och i fortsättningen endast vara åtkomliga för forskare och V.I.P. Så skynda er på om ni vill se de Tusen Buddhornas Grottor i Dunhuang!
Rolf Jonsson
Sir Aurel Stein skildrar sin upptäckt av Dunhuang liksom sina övriga expeditioner i Centralasien i boken "On Ancient Central Asian Tracks", ursprungligen utgiven 1935 och senast nyutgiven 1998 av Book Faith India, 414-416 Express Tower, Azadpur Commercial Complex, Delhi 110 033 India.