Projektet Gotländska ödegårdar - inventering och dokumentation av övergiven bebyggelse från medeltid

Inledning

Syfte, avgränsningar och metod

• Att i fält lokalisera och dokumentera gotländska ödegårdar utifrån det äldre kart- och arkivmaterialet samt en sk ödegårdslista från 1580-talet. Dokumentationen sker med hjälp av digital teknik (GPS = Geografiskt positionssystem). Gårdarnas exakta eller förmodade belägenhet står i fokus, men såväl in- som utägomark inventeras.
• Att i och med fältdokumentationen bidra till ett forskningsunderlag rörande omfattningen av ödeläggelsen på Gotland från medeltid till ca 1700. Resultatet skall finnas tillgängligt i form av rapporter, digitala kartor och en databas innehållande information om de återfunna lämningarna.

Kraven för att en fastställd, alternativt förmodad, ödegård skall inventeras är följande:
• Gården finns omnämnd i ödegårdslisten från 1580-talet.
• Gården står öde i Revisionsboken (Jordeboken) från 1653 och har ej återupptagits i senare tid (dvs beständigt öde).
• Klara indikationer på Skattläggningskartan (geometriska kartor från 1600- och 1700-tal) som visar att det funnits en gård på platsen. Sådana indikationer kan t ex innebära att tomtplatsen finns utritad eller att ruinerna efter tidigare bebyggelse omnämns i kartans beskrivning. Namnindikationer som Husåker, Hemängen, Brunnsåker och liknande skall även beaktas.

Exempel på skattläggningskarta från Gotland

Arkivmaterialet består huvudsakligen av ödegårdslistan från 1580-talet, där de vid den tidpunkten övergivna gårdarna räknas upp tingsvis. Därtill används Revisionsboken från 1653, vilken är en skattläggning/avmätning av socknarnas gårdar. Även fornminnesregistret (FMR) kontrolleras. I det förberedande arbetet ingår också kontakten med de berörda markägarna.

När det gäller fältstudierna används digital teknik för att lokalisera och mäta in ödegården. En kombination av GPS (Geografiskt positionssysten/satellitmottagning), RDS (Radiomottagning) och GIS (Geografiskt informationssystem) möjliggör en nära nog exakt positionsbestämning i landskapet. De lämningar som återfinns kan registreras i fält på en portabel fältdator med inlagt kartmaterial och tabeller.
   För att behandla/redigera och presentera informationen används MapInfo, ett program som levereras med en mängd internationell data som bl a rör gränsdragningar och vägnät.
   GIS är ett analysverktyg för hantering och uppdatering av koordinatdata/geometrisk data, dess egenskaper och inbördes samband. Systemet håller reda på geografiska samband mellan olika objekt på kartan. Geometrisk data lagras i raster- och vektorformat. På den portabla fältdatorn läggs ett ortofoto/flygfoto över det aktuella området in. Ortofotot kan kompletteras med en digital version av äng-, åker och hagmark från Gotländska skattläggningskartor från slutet av 1600-talet och början av 1700-talet.
   Vid fältarbetet prickas varje forn- och kulturhistorisk lämning in på dagens kartbild, vilken i sin tur är kopplad till en tabell där varje objekt tilldelas ett unikt ID-nummer. Tabellen länkas till en accessdatabas, där uppgifterna från fältblanketterna finns lagrade. Databasen skall därmed innehålla information om vilka typer av objekt/lämningar som har registrerats, beskrivningar av dessa, växtligheten på platserna osv.
   Gården med dess in- och utägomarker, dvs tomtplats, åker, ängs- hag- och skogsmark, registreras så långt det är möjligt. Objekten prickas in som punkter, linjer eller ytor beroende på deras art och utbredning i det aktuella området.
   Som ett komplement till GPS-utrustningen används en digital kamera för att beskrivningarna på fältblanketterna vid behov skall kunna styrkas med fotodokumentering.

Generellt om ödegårdarna på Gotland

Foto 2: Texten i Fide kyrka talar om oroliga tider

Den nedgångsperiod som drabbade Gotland från mitten av 1300-talet medförde att många gårdar lades öde. Troligtvis var det främst sent etablerade, perifert belägna och mindre gårdar som avhystes. Nedgången berodde troligen främst på upprepade epedemier, men även till viss del på danskarnas invasion av Gotland mm. Att befolkningen på landsbygden inte var förskonade när det gällde beväpnade slag under den här tidsperioden, vittnar följande inskription i Fide kyrka om: "Edes succense gens cesa dolens ruit ense." I fri översättning betyder dessa rader "Gårdarna brända, klagande folket har fallit för svärdet. Texten är skriven 1361.

Efter 1300-talet och fram t o m 1500-talets slut förbättrades situationen något, för att vid kommande sekelskifte åter övergå i sämre tider. Gotland drabbades då av missväxt, kalla vintrar och ett ökat skattetryck. Vid mitten av 1600-talet låg ett flertal gårdar öde. Många av dessa återupptogs dock under andra hälften av detta sekel och en del beskrivs som bärkraftiga gårdar i skattläggningskartornas protokoll i början av 1700-talet.
   En speciell kategori med troliga ödegårdar är lokalerna benämnda Fongård/Fongard. De finns inte med i någon ödegårdslista eller i Revisionsböckerna, men tydliga namnindikationer framträder på skattläggningskartan. Ersson har funnit ett trettiotal sådana lokaler på Gotland. Utifrån sina undersökningar har han dragit slutsatsen att det förmodligen rör sig om avhyst bebyggelse från järnålder och medeltid. Fongård/ Fonngard är sammansatt av forn gammal och gard gård, men det uppträder i växlande former till följd av olika dialektuttal och källor.

Beskrivningarna till skattläggningskartorna talar ofta om att ödegårdarnas forna marker t ex var sanka, innehöll mycket sten eller i allmänhet var omöjliga att bruka. Sådana faktorer måste ha utgjort nackdelar för jordbruket. Hur bördig jorden var under medeltiden är omöjligt att utröna. I laga skiftets beskrivningar tas boniteten upp i gradantal; ju lägre siffra, desto bättre bördighet.
   Att bördigheten var god i ett område på 1800-talet behöver inte innebära att medeltidens åkerbruk erbjöd god avkastning på den platsen. Utvecklad jordbruksteknik samt utdikningarna på 1800-talet kan ha inverkat på jordens bärkraftighet.
   En gård som helt förlitade sig på sina åkrar kunde troligen försätta sig stora svårigheter i tider av hård kyla och missväxt. Gården kunde därtill drabbas av ökat skattetryck och eventuella farsoter. Det behövdes sannolikt inte mycket för att de mindre gårdarna skulle gå under i sådana tider.

Bland ödegårdarna finns både skatte- och kronohemman representerade. Skatte-hemman var gårdar som husbönderna själv ägde och skattade för. En gård som inte förmådde erlägga skatt tre år i följd blev ett kronohemman och lades därmed under statens omsorg. Många av dessa låg på dåliga jordar som ibland i Revisionsboken beskrivs som rent omöjliga att bruka. Av denna anledning övergavs många kronohemman och blev därmed ödegårdar. Varje ting straffades för sitt antal ödegårdar; desto fler sådana man hade, desto högre blev skatten för återstoden av gårdarna. Bönderna lockades med skattefria år om de tog sig an en övergiven gård.

Röör/Rör och Lange Skougs - Exempel på inventerade ödegårdslokaler på Gotland

1785 uppfördes två storskifteskartor med tillhörande beskrivningar där allmänningen redovisas. På den ena kartan finns Rörs inägomark med, medan den andra redovisar tomtens utägomark. Dessa två utgör tillsammans ett värdefullt kartmaterial när det gäller att avgränsa området i fält.
   Beskrivningen och kartan över utägomarken talar om flera områden med ängsmark, bl a Lilla Röräng och Stora Röräng. Dessutom redovisas ett stycke Röreskog, samt ett område med hagar, åkerrenar och lindor. Av kartan framgår att det I O utkanten av utägomarken skall ha legat en brunn, samt att två bryor var belägna V därom. Utmarken stod vid tiden för storskiftet karterad under Fride gård. Kartan över inägomarken är mycket svår att tyda; endast ett markområde kunde identifieras i beskrivningen.
   Att det har legat byggnader på platsen talar en avmätning från 1799 för; här fanns vid den tidpunkten "Rudera effter byggningarna i forno ståt" efter husen belägna på "Röra crono utjord". Kartan och texten ger också en helt ny vink om vem/vilka som ägt den aktuella marken; "Röra Tompt av säges tillförande halva varit brukt under hemmanet Dals i Grötlingbo, ligger med för(fall?) dock med en stenvast omgiven och består af följande lägenheter".
   Laga skifteskartan över Fide socken ger samma uppgift på gårdsplaceringen som det övriga materialet, men marken med namnindikationer har vidgats betydligt. Här nämns Röråker, Röräng och Rörhagen. De var belägna på sandblandad mylla och backig mark. Boniteten/bördigheten varierade från 1,1 till 12 grader; de flesta åkertegarna låg på dålig jord med värdet 8 grader.

Så var det dags att försöka finna spåren efter Rörs tomt i fält. En ungefärlig lokalisering utfördes med hjälp av den gamla fältkartan från Fide i kombination med ekonomen. Eftersom sockengränsen är lite förskjuten idag jämfört med år 1703, ligger den plats vi är intresserade av i den N delen av Fide socken. I området registrerades två 2-3 m höga ruinkullar med ansenliga mått, en stensatt brunn (utsatt på storskifteskarta), flertalet stensträngar, en fossil åker samt ett antal terrasskanter. Dessutom upptäcktes en kämpgrav (husgrund från järnåldern) i närheten av tomtplatsen, vilket kan indikera kontinuitet i bebyggelsen på platsen.

Foto 3: Den gamla vägen passerar flera ödegårdar innan den når Röör tomt

S och Ö om tomten löper en vägsträcka som troligen besitter en ansenlig ålder. Den registrerades i fält. Vägen, som passerar flera ödegårdar innan den når Röör, fortsätter förbi bebyggelselämningarna norrut mot Grötligbo.
   Själva tomtplatsen var perifert belägen i förhållande till den befintliga bebyggelsen och åkermarken där intill uppvisade i slutet av 1800-talet en föga imponerande bördighet (8 grader enligt skifteskartans beskrivning). Dessa faktorer är det närmaste sanningen vi kan komma när det gäller orsaken till ödeläggelsen.

Gården Lange Skougs står som öde i ödegårdslistan; 1 mkl under Hamra fjärding. Gården finns inte upptagen i Revisionsboken 1653 och den existerade inte heller vid skattläggningen av socknen 1703. Namnindikationer finns det dock gott om i det historiska kartmaterialet. Området lokaliserades med hjälp av kartöverlägg till den N delen av Hamra. Som gårdsnamnet antyder är platsen belägen i en skog som av kartans utseende att döma faktiskt är avlång.
   I beskrivningen till kartan från 1703 finns åkerlindor, hag- och utmark samt skog med namn som Långeskog och Långaskogsbroo redovisade. Åkrarna innehöll lera, medan mulbetet i hagarna och skogen mestadels var gott. Ägorna var uppdelade mellan sex olika gårdar i Hamra socken: Storms, Herrans, Skogz, Öijmunds, Stora Sindarfwa och Lilla Sutarfwe. Ägosplittringen kan tyda på att gården 1703 varit övergiven länge.
   Storskifteskartan från 1819 ger inga indikationer på att det vid den tidpunkten fanns någon bebyggelse vid Lange Skougs, eller Långeskogen som det då kallades.
   Namnet Långeskog levde kvar ännu under 1800-talet, även om stavningen förändrades något. Här finner vi bl a Långskogsåkern innehållande mylla på sand, Långskogshagen med bete och skog samt Långskogslunden med bete och vät. Boniteten/bördigheten på åkrarna, vilka ligger NV och SO om de gamla åkerlindorna från ödegårdens levnadstid, hamnade på 3-7. I dag brukas inte heller tegarna från laga skiftestiden och platsen ser ut att vara övergiven.

Det är långt till närmaste bebyggelse. Man har tagit sig till platsen via en slingrande väg genom skogen. Denna finns redovisad på samtliga kartor och härstammar med säkerhet åtminstone från gården Lange Skougs levnadstid. Vägen når fram till ett vattendrag som är utvidgat i och med utdikningen av en myr i närheten. Vattendraget fanns även i äldre tid, dock i mindre skala.
   Området är över lag väldigt fuktigt och sankt. V om vägen fanns t ex den s k Sandwäten, vilken sades vara alldeles oduglig 1703. Vattendraget finns redovisat på samtliga kartor.
   Namnet Långaskogsbroo (det upprepas vid flera tillfällen i beskrivningen till skattläggningskartan) skvallrar sannolikt om en bro som gått över vattnet. På skattläggningskartan och skifteskartan kan man tydligt se hur vägen löper rakt över ån och försvinner vidare in i skogen i riktning mot NV.
   En stor del av Lange Skougs utmarker låg enligt skattläggnings-kartan N om vattendraget. Där fanns bete för gårdens djur och där kunde husbonden hämta ved.

I fält registrerades och beskrevs ett antal stensträngar, en brunn, en brya samt de vägar som löper genom och förbi området. Brunnen, som sedan tidigare finns med i Fornminnesregistret, är stensatt och mäter ca 2 m i diameter. Objektet är igenfyllt med sten och jord. De forna åkerlindorna är idag beväxta med skog, mossa och gräs. Av denna anledning går det inte att utskilja några terrasskanter eller åkerhak i ytan. Dock finns det rikligt med röjningssten i anknytning till en stensträng strax N därom.
   Den 8x5 m stora bryan registrerades, enligt skattläggningskartan, i den betade skogen vid Långaskogsbroo. Objektet håller idag inget vatten och området är inte betat. De registrerade stensträngarna är tre till antalet. En av dessa löper utmed en ägogräns och skulle kunna härstamma från senare tid. Av utseendet att döma är den dock äldre. Dess belägenhet stämmer dessutom bra med förhållandena på skattläggningskartan; objektet ligger mellan två skilda betesmarker samt mellan åker och betesmark.
   Slutligen registrerades de båda vägarna som löper genom och förbi området. De är övervägande 2-4 m breda och finns med på skattläggningskartan. De är ännu i dag bitvis farbara med bil. Ser man till den digitala inritningen, ter det sig som om vägarna en gång har omringat gården. Någon bro över det tidigare nämnda vattendraget kunde ej återfinnas.

Varför ödelades Lange skougs? Det som är mest slående är det extremt perifera läget i kombination med den knappa åkermarken. Gården var antagligen mycket liten. Till diskussionen kan även tilläggas det faktum att området runt omkring gårdens ägor var och fortfarande är mycket sankt. Under 1700-talet, innan platsen dikades ut, låg här myrmark. Det enda gården inte ser ut att ha lidit brist på är skog och bete, såväl N som S om vattendraget. Det kan dock vara så att endast en bråkdel av de ägor som 1703 gick under namnet Långe Skog eller Långaskogsbroo utgjorde ödegårdens ursprungliga marker.
   Som en anekdot kan nämnas att en man vid namn Rasmus L:Schogs finns upptagen under Indester i ett mantalsregister från 1634. En kunde vara husbondens släkting, dräng eller till och med en fattigjon. Indestern betalade i vanliga fall endast (pi) skatt.

Sammanfattning av resultat

Foto 4: Åkerhak och terrasskanter vid den förmodade ödegården Wijsarfwe i Fide socken

De olika lokalerna skiljer sig från varandra på flera sätt. Vid den troliga ödegården Röör i Fide återfanns som bekant såväl ruiner efter byggnaderna som brunnen och åkern, medan man vid Hemungs, en gård som finns med i listan över ödehemman, inte kunde finna några spår alls efter den forna bebyggelsen. Här lever endast en sägen kvar och den berättar att en gård övergavs på platsen under 1600-talet till följd av upprepade åsknedslag.
   Endast i fyra fall har byggnadsrester hittats, i sex fall brunnen. Vid tio lokaler registrerades fossil åkermark. Vid ödegården Fridis i Vamlingbo återfanns en grindstolpe tillverkad av finaste Sundremarmor, samt en s k lagerskål för en byggnadskran.

Till vänster: Grindstolpen i Sudermarmor. Till höger: Lagerskålen som användes vid husbyggen under medeltiden och utgjorde en del av en lyftkran. Hittills har inte så många exemplar återfunnits.

Intill husgrunden vid ödegården Enuig i Hamra hittades en mystisk sten, svagt välvd, genomborrad och slät med måtten 20x15 cm. Vad den har haft för funktion är ovisst, men en liknande sten återfanns vid gårdens utjord i Vamlingbo.

Foto 7: En förbryllande sten upphittad vid ödegården Enuig

Naturligtvis går det inte med säkerhet att säga orsaken till och den exakta tidpunkten för gårdarnas ödeläggelse. Några tendenser finns dock. En av dessa är markernas beskaffenhet; i flera fall ligger lokalerna på jordar som i skattläggningskartan beskrivs som sanka, "skarpa" eller på annat sätt odugliga. En annan tendens är att ödegårdarna ligger perifert i förhållande till befintlig bebyggelse omkring år 1700. Troligen rör det sig oftast om små och sent etablerade hemman. Ingen regel utan undantag; Vid mitten av 1700-talet sägs gårdsbebyggelsen vid Soulsted i Vamlingbo ha bestått av ett stenhus med trappgavel under medeltiden. Tankarna går osökt till Visbys stadsbebyggelse.

Malin Eriksson, projektledare för Gotländska ödegårdar
odegardar@gotlandica.se
http://www.adocious.net/odegardar